... i vilken vår hjältinna vinkar av

Nu har Linus och Simone åkt hemåt. Jag saknar dem redan. Men jag har haft fina och viktiga samtal med sonen om det där med att bli vuxen och att det inte behöver vara så förbaskat bråttom. Han kan känna sig misslyckad, otillräcklig, orolig och drabbad av dålig karma men vi pratade om hur viktigt det är att försöka vända negativa tankar till positiva. Det är inte alltid det går, men man ska absolut försöka.

Ja, han har hoppat av gymnasiet - men han har faktiskt kunnat försörja sig ända sedan dess och nu har han t o m ett ganska smäckigt och trivsamt arbete med bra tider och gemytliga arbetskamrater.

Ja, han blev mer eller mindre utslängd av sin pappa - men han bor med sin flickvän i en helt okej lägenhet, nära jobbet och med anständig hyra.

Han har föräldrar och systrar och en flickvän som alla älskar honom.













Han har goda vänner. Ingen av oss är längre bort än ett telefonsamtal, och ett par av systrarna kan han dessutom träffa med riktigt kort varsel. Flickvännen bor han med.

Dessutom har han under det senaste året tagit körkort, bytt arbete från ett tungt visstids till ett lättsamt med fast anställning, tillfrisknat från en ganska allvarlig sjukdom (inflammation av hjärtmuskel och hjärtsäck) och bosatt sig i Norge. Han läser goda böcker, fördjupar sina intressen och får lite nya vänner samtidigt som han han kvar de bästa av sina gamla.

Sådana positiva saker ska han nu försöka tänka på när ångesten börjar ansätta honom. Jag håller tummarna för honom. Det är jobbigt att bli vuxen. Att behöva tänka på ansvaret är tungsamt. Jag avundas honom inte. Jag avundas inga unga människor. Men jag kan trösta dem med att det går över. Tids nog.













Nu är det bara Johanna och jag härhemma. Vi har vissa funderingar på att se storfilmen Arn ikväll. Men vi får se. Inga måsten!

Nu: en mugg Zoegas julkaffe. Maria Callas på teven får bilda soundtrack.