... i vilken vår hjältinna trippar

E6, någon km söder om Kvibille. Lika roligt som det ser ut. Jag tog bilden mest för att jag har åkt, eller kört, den här sträckan så otroligt många gånger att jag inte ens orkar räkna efter. Jobbade i ju Halmstad några år och sedan pluggade jag ju där i 4½ år. Ibland åkte jag tåg, men ofta samåkte jag med Maria, Nina och Johan. Jag undrar vad de gör nu. Maria tänker jag oftast på. Hon råkade ut för en fruktansvärd olycka sommaren -05 och blev förlamad från nacken och ner. Jag hälsade på henne på Sahlgrenska och tänkte att vi skulle hålla bättre kontakt än det faktiskt blivit. Jag känner dåligt samvete när jag tänker på hur kass jag kan vara med att vårda en del av mina vänskaper. Troligen känner jag också dåligt samvete för att denna underbara, sprudlande danstjej och småbarnsmamma inte ens kan hålla om och krama sina barn medan jag är frisk, och glad (fast det är nog Maria också - jag har aldrig träffat någon med ett sådant jävlaranamma!) och kan krama mina barn massor. Dessutom hade Maria så mycket underbara tankar kring vårt jobb. Vi pratade så ofta om saker vi ville göra och hur kul vi skulle ha när vi jobbade på samma gymnasieskola i framtiden. Nu är jag där, i den framtiden. Jag har min examen och jag har ett jobb där jag stortrivs och kan pröva många av de där idéerna vi brukade spåna kring. Och Maria...

Nina skickade mig en bebisbild för ett tag sedan; hon har blivit mamma igen. Nu har hon tre små knoddar därute i "Läjet". Johan skulle bli idrottslärare och jag är säker på att han är det också. Målmedveten kille.

Igår körde jag till Falkenberg för att Johanna behövde sin mamma. Vi tog en "bilpromenad" runt stan, pratade om vad som hunnit förändras på det knappa 1½ år som gått sedan jag flyttade. Vi lagade god mat, pratade ännu mer och gick en runda på Doktorspromenaden i strilande regn. Uppe vid kraftverket stod portarna vidöppna och hela skogsdungen nedanför var som en enda illustration till global warming, tyckte Johanna. Tyvärr var det alltför skymningsmörkt för att vi skulle kunna föreviga forsarna med kamera. Men de finns i våra egna bildminnen.

Johanna bestämde sig för att följa med mig hem och hälsa på några dagar, nu då hon ändå inte jobbar. Det var fint att ha henne som sällskap i bilen. Vi pratade ännu mer. Om högt och lågt. Smalt och brett.

Nu har vi några eftermiddagar och kvällar att njuta av tillsammans. Det ser jag fram emot.
En fin vecka blir det här!