... i vilken vår hjältinna begrundar livet i Ingenmansland

Jag är singel. Det har jag varit i exakt sex månader. Idag. Jag har tänkt lite på singellivet. En del säger att det är det bästa som finns - att vara singel. Att de är så oerhört nöjda och lyckliga med sitt singliga och fria liv.

Frihet är det bästa ting... Det håller jag fullständigt med om. Och min frihet... den uppskattar jag.

Det jag tycker är skitjobbigt med singellivet är ensamheten. Jag begrundar alternativet och inser att jag valde rätt. Men likförbannat är det trist. Det där snacket om att det är så j ä v l a fantastiskt att vara singel, som en del kör med - det köper jag
i n t e.

Jag har fullt upp och trivs med många aspekter av livet - jobb, intressen, vänner och familj - så det handlar inte om vad jag gör av mina dagar, kvällar eller mitt liv. Det är inte det det handlar om.

Det handlar om att komma hem till en tyst lägenhet. Ingen som kramar en och undrar hur dagen varit. Ingen att berätta något jag hört, läst eller sett, för. Ingen att gosa ner sig i tevesoffan med. Ingen att planera resor och roligheter med. Ingen att föra ändlösa diskussioner om högt och lågt med. Ingen som läst en intressant tidningsartikel och vill prata med mig om den över frukostbordet. Ingen att laga mat med. Ingen som skämmer bort mig och ingen att skämma bort. Ingen att somna med. Ingen att vakna med. Ingen att liksom bara VARA med.

Sådant saknar jag. VÄNNER är en underbar sak - och jag har de allra bästa som går att få! - men de kan inte fylla DET tomrummet.