... i vilken vår hjältinna är hemma, typ

Abramis Brama levererade så det bokstavligen stänkte om det! Svett, då. Och öl. Mycket rolig och energisk kväll/natt tillsammans med Agneta, Göran och Sussi!





















Först lite snack och gott att dricka på Gyllene Prag och sedan över Sundet för att gå på Elverket och kolla braxarna. Roligt att träffa Denz igen! Det var ju för fadringen fyra år sedan sist!





















Fortfarande spelar han barfota! :D

Igår bar det av till Brekille, denna metropol. Jo, jag skojar inte... Förra gången jag var där träffade jag ju, helt apropå och totalt oväntat, min mångåriga nätvän och dito mentor, Dee... och igår när vi satt och åt och snackade utanför Peters lilla röda Camp Funkadelicabuss körde det upp en grön dito och parkerade bredvid. Tre trevliga människor hoppade ur och på Peters inbjudan kom de genast och satte sig hos oss. Efter bara några minuter sa tjejen i sällskapet till mig: "Hmm... har inte du pluggat religionsvetenskap i Halmstad?"... Haha! Det visade sig ju vara en av mina kursare; bara lite längre hår i ny färg. Så fort hon sagt det kände jag igen henne! Är världen liten eller är den liten? ;-)

Kvällen bjöd sedan på skön balkanmusik, vin och roliga och glada och dessutom supertrevliga människor! Och det var mysigt att vakna i morse av att regnet dundrade ner mot busstaket, sno in sig i täcket och somna om...

Två dagar kvar av hela min långa sommarledighet har jag nu. Men sommaren är inte slut - även om det känns som höst i luften och morgonljuset redan antagit en lite blåare ton - och inte mina äventyr, heller! På lördag blir det musik igen. Men dessförinnan ska jag dra igång träningen på allvar och så ska jag börja jobba...

Nu ska jag dock ta en liten Macallan och en god bok, tända lite ljus och krypa ner under täcket för några timmars läsning. Jag mår bättre nu... dippen från slutet av veckan planar ut och jag inser att jag enbart äger problemet i den bemärkelsen att jag, som vanligt, tror att så snart saker inte blir som jag trott, tänkt eller rentav förväntat så tar jag på mig någon sorts skuld för det. Men det är inte mitt fel. Det är ju inte ens fel. Hjärnspöken, bara.

Uffe går från klarhet till klarhet:

















































































G'natt me lovely ones!