... i vilken vår hjältinna tänker vidare

Inte hann jag tänka särskilt mycket på jobbet, bortsett från det jag var tvungen att tänka på. Totalt fokus. Jag vill att det ska vara bra för eleverna och sedan får allt annat liksom bara ååååårdna sig. Onsdagen blir veckans jäveldag, det har jag redan förstått. Börjar direkt på morgonen med mentorstid, sedan 110 minuter religion med 9A, 10 min rast då jag ska plocka ihop, hämta nytt material och bege mig till andra änden av skolan för att ha 60 minuter religion med 7B, kort lunch och sedan 60 minuter SV/ENG med en ganska tuff grupp nior och så avrunda med 40 minuter SvENG med en stor och stimmig grupp åttor.

Tuff - inte på grund av eleverna utan på de långa passen och de nästan obefintliga pauserna. Det tar liksom tid att ställa om emellan varje grupp. Varje arbetspass är ju ett nytt "performance" där alla har rätt att förvänta sig en bra lektion. Jag förväntar det av mig själv, också.

Lyckligtvis är dagen inte jävellång. Kollegan Anna susade in och pustade, just som jag gått av sista lektionen, och har ett liknande upplägg på sin onsdag, med det tillägget att hon har ytterligare 40 minuter...

Men sedan har jag hunnit tänka. Inte så mycket på frågan i sig självt - ur någon slags kvasifilosofisk synvinkel - utan på mig själv, vad som är mina drivkrafter och på hur jag använder dem.

Jag är inte fullkomlig. Det har jag varit [plågsamt] medveten om under en väldigt lång tid. Insikten om min ofullkomlighet kom
t o m före insikten att jag inte ens är odödlig. Men jag har en idé om hur jag är och hur jag vill vara. Det är åt det hållet jag går. Oftast. Men inte alltid.

Det handlar - för mig - om hela min utblick på omvärlden och mig själv i relation till den. En slags positiv grej om att visa tillit, förutsätta att de jag möter inte har någon dold agenda utan vill mig väl, är uppriktigt nyfikna på mig när de ställer frågor till/om mig, att det jag ger av mig själv kommer att förvaltas väl osv.

Jag tänker inte specifikt kärleksrelationer, men sällan blir det så uppenbart som just i en sådan. Drivs jag av rädsla... rädsla att mista den jag älskar... rädsla att inte räcka till... inte duga... då kommer destruktiviteten in i förhållandet som ett brev från skatteverket på posten. Mitt negativa förhållningssätt till mig själv om min omvärld - där jag förutsätter att alla har en dold, illasinnad agenda och bara väntar på ett tillfälle att sätta kniven i ryggen på mig - får inte bara mig själv att ruttna sakta inifrån utan det kontaminerar och förstör, ja kanske rentav driver bort, just den/det jag är så rädd att förlora. Samtidigt ger jag inte mig själv möjligheten att njuta av det varma, nära, fina i kärleksrelationen - jag går ju bara och väntar på Den Stora Katastrofen. Och den kommer...

Så vill jag alltså inte ha det. Varken i kärleksrelationer eller vilka som helst möten med människor.

Jag jobbar på det, me lovely ones. Ibland går det bra. Ibland mindre bra.





















(Banksy...)