... i vilken vår hjältinna bor i en liten byhåla

Emmajävlaboda är egentligen ganska gulligt. Förödande idylliskt, liksom. Som Tina sa idag, när vi pratade på msn: "Jag skulle tro att Emmaboda är ett kanonställe att bo på om man har småbarn, en massa vänner och ett stort trädgårdsintresse". Hon har så rätt. Men - som jag svarade - inget av de där kriterierna stämmer ju in på mig...

En dag i förra veckan pratade jag med Peter om att mina presumtiva fikakompisar var få och inte tillgängliga just då. Jag räknade upp dem och så undrade han varför jag inte kunde gå och ta en fika med min mentorskollega Bosse, då? Yeah right. As if. Det skulle aldrig gå. Jag menar... jag kan fika med honom... Han kan fika med mig... Hans fru skulle inte bry sig... Men alla andra... herregud, vilket skvaller och snatter det skulle bli. Peter trodde jag skojade, först. Men... det är så det är, här; om vi sågs fika tillsammans en vanlig dag (eller en ovanlig, för den delen...) skulle skvallret sätta fart som oljade äfsingar. Det är fullständigt ologiskt. Om vi hade skumma avsikter skulle vi knappast fika i det offentliga rummet, eller hur?

Men skvaller är inte logiskt. Det är bara sjukt efterblivet. Alltså gör vi faktiskt just det; vi fikar varje arbetsvecka - men i slöjdlärarnas fikarum (där vi förvisso inte alltid är ensamma, men ändå...). Som om det fanns något ljusskyggt. Men... i vissa avseenden får man ta seden dit man kommer och vill jag fika med manliga kompisar får jag göra det med de som är singlar - för deras skull. Själv skiter jag faktiskt i det. Det snackas säkert ändå...

Men så kan det vara, me lovely ones, i Byn. Och inte bara i den här Byn - utan i andra, också.