... i vilken vår hjältinna vet mest

Nä, det där är inte riktigt sant. Men jag vet ganska mycket. Åtminstone när jag kollar på Vem vet mest? såhär en slö och - Hieronymus Bosch! - stillsam söndagseftermiddag. Trivia är min grej och kanske är det ett resultat av allt bokläsande och biblioteksnötande? - The Who! -Vad längesedan det var, förresten, sedan jag spelade TP sist... Evigheters - Amy Winehouse! - sedan en mysig kväll med god middag och sedan TP-spel i goda vänners lag. - Tengil! - Måste åtgärdas. - Eden! - Karlsöarna! - Huh... - Balalajka!... - Evita! -...

Apropå längesedan... Kortet på mitt truliga trettonårsjag följde mig hela dagen igår. Jag hade glömt det där fotot när det föll ur ett album, medan jag letade efter ett gammalt klasskort att illustrera bloggen med. Men... jag minns det så väl. Jag minns vem som tog det, jag minns var och jag minns när. Jag minns också hur jag redan dåförtiden var väldigt obekväm med att befinna mig framför en kameralins. Och det där truliga, buttra, smått allvarliga... jag hade verkligen glömt hur jag alltid alltid alltid fick pikar, från framförallt mina föräldrar, för att jag nästan aldrig skrattade. "Usch vad du är sur, jämt"... Det känns rätt långt från mitt nu-jag som är öppet och skrattigt och pratigt. Men... mitt då-jag... det finns kvar. Inuti mig. Ibland kikar det fram. Lite buttert, truligt med en bok under näsan och i en vit vinterrock med pälskrage från det som då hette Arméns överskottslager. "Tjejen i knarkarjackan"... det var jag det. Ehh? Little did they know, om vem och vad jag egentligen var. Men jackan var varm och skön och som ett bo att bära med sig.

Med fotot kom också många andra minnen... saker som hände... ting jag tänkte... böcker jag läste - förstås! - och musiken jag lyssnade på. Den där truliga tjejen hade ganska nyss upptäckt Black Sabbath, Led Zeppelin, Jimi Hendrix och gillade Hoola Bandoola och jazz och blues (skitkonstig unge eller konstig skitunge - bara att välja!) - men framförallt introducerats för Frank Zappas universum. Jag tror jag berättat tidigare om den ursnygge grannen Stefan med det långa, polska efternamnet (som jag väljer att inte skriva ut då jag ser att personer med det namnet finns kvar i Karlstad...) som bodde på första våningen, tillsammans med sin flickvän och hund. Ibland fick man hänga nere hos dem och dricka te och då brukade han spela Frank Zappa. Jag begrep inte ett smack. Inte då. Men han (Zappa, alltså) etsade sig fast och har kommit att bli min mycket uppskattade följeslagare genom alla år. Tack, Stefan, wherever you are.

Redan innan jag hittade fotot... för ett par veckor sedan... lyckades jag hitta en person som betydde mycket för mig under hela min uppväxt. Det närmaste jag kom en storebror men också en riktigt rolig vän... någon som jag minns med mycket värme och glädje när jag tänker på min barndom och uppväxt. Jag har försökt hitta honom emellanåt, via nätet, men fruktlöst. Plötsligt hittade jag honom. Bara sådär, liksom. Jag tog mod till mig och skrev ett mail. Och han svarade nästan direkt! Kontakt etablerad! SÅ roligt!

Den här helgen har varit mycket sjuttiotal för mig. Inte bara långa promenader ibland mina minnen utan också Kenta, Stoffe och de andra i Ett anständigt liv och Det sociala arvet...

Jag har legat mjukt nerbäddad i soffan och myst med filmer. Tända ljus. Prat på msn och Skype. Inte särskilt mycket träning att tala om, men det tar jag upp nu i veckan. Jag har skor att springa in och ett mål att uppnå; klurar på att anmäla mig till ett lopp i sommar, som en träningsmorot (eller kanske dito piska? ;-))

Nu ska jag bara pyssla undan lite och sedan tror jag jag ska runda av dagen med ytterligare en film här i min gosiga soffa. Imorgon börjar en ny vecka med nya insatser i form av jobb, träning och en del packningsförberedelser.

Och det är 27 dagar kvar, me lovely ones.