Visst svider det lite i hjärterötterna när elever kommer fram och vill kramas och avkräver mig löften om att kika in på deras lektioner imorgon och säga hejdå på riktigt. Och när rara kollegor ger mig paket och vi fikar och det nästan blir lite högtidligt. Eller hela 7A säger att de tycker att det har blivit roligt med religionskunskap och vill gruppkramas när vår sista lektion tillsammans är slut. En kollega som inte kommer hit imorgon kommer in och vill ge mig en hejdåkram och önska mig lycka till. En annan vill bara prata lite.
Jag kommer inte att sakna själva Emmaboda. Ånej. Men jag kommer att tänka på arbetskamrater och elever med mycket värme. Några hoppas jag återse framöver, på ett eller annat vis (några ska jag i alla fall träffa på SRF i juni). Här eller där. Time will tell.
Att skiljas är att dö en smula, säger ett talesätt. Det håller jag inte alls med om. Tvärtom känner jag hur mina relationer här på jobbet har varit - och är! - i allra högsta grad levande. Det känns varmt och gott och jag blir vek ända in i själen. Det blir jag.
Jag kommer inte att sakna själva Emmaboda. Ånej. Men jag kommer att tänka på arbetskamrater och elever med mycket värme. Några hoppas jag återse framöver, på ett eller annat vis (några ska jag i alla fall träffa på SRF i juni). Här eller där. Time will tell.
Att skiljas är att dö en smula, säger ett talesätt. Det håller jag inte alls med om. Tvärtom känner jag hur mina relationer här på jobbet har varit - och är! - i allra högsta grad levande. Det känns varmt och gott och jag blir vek ända in i själen. Det blir jag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar