Ännu en dag är snart slut. I tvättstugan hänger mina köksgardiner på tork. Allt är packat, sånär som kaffebryggaren och lite andra nödvändiga överlevnadssaker. Köket är färdigstädat, badrummet likaså (där har jag fanimej knäskurat taket... nästan i alla fall...) och alla fönster är putsade. Kvar att städa är bara golvlister och golv och av logiska skäl får de vänta tills allt är utflyttat.
Jag tänkte räknat mina böcker när jag packade dem, men orkade inte. Det blir i alla fall slitsamt att kånka dem...
Imorgon ska jag mestadels småpyssla och så ska jag träffa Catharina för att fika en stund. Det blir mysigt. Fortsätter vädret att vara så fint som det varit sista dagarna får det allt bli en långpromenad också. I övrigt ska jag mest ta det lugnt, läsa och njuta av att jag faktiskt har lov. Det har jag tid till nu, efter helgens ryck. Mitt sista sportlov på länge, så det ska utnyttjas så mycket och så väl som möjligt.
Nu tänkte jag dricka te och äta kardemummaskorpor med björnbärsmarmelad, men jag måtte ha glömt packa ner teet i kassen när jag var och handlade... Jag minns tydligt att jag la det på kassabandet, så antagligen missade jag att stoppa ner det. DÄM.
På väg hem från affären mötte jag en liten unge som hade bestämt sig för en liten solskenspromenad på egen hand. Hon såg helt klart ut att vara lite för liten för att få spatsera omkring på byn för sig själv och tänkte just korsa en med Emmabodamått mätt ganska trafikerad gata när jag lyckades fånga hennes uppmärksamhet. Jag frågade vad hon hette och berättade vad jag heter och frågade vart hon var på väg och var hon hade sin mamma. Efter många om och men (schysst med vaksamma - eller rädda? - ungar!) lyckades jag få henne att gå efter mig åt det håll hon kommit ifrån för att hitta hennes hus. Hon berättade, med darr på rösten, att hon var fyra år och inte visste var hon bodde. Vi gick in på första bästa tvärgata och genast såg hon lite gladare ut även om hon fortfarande inte riktigt visste vilket hus hon skulle till. Men strax kom en tjej rusande runt ett hörn och hojtade efter en Moa. En lättad mamma och en rädd unge kramades hårt, hårt. *phew* All's well that ends well...
Nu får det i alla fall bli skorpor och marmelad. Utan te, då. Sedan lär jag stupa i säng och precis som de senaste kvällarna lär jag ha ambitionen att läsa Guillou och precis som de senaste kvällarna lär jag däcka efter fem, sex sidor...
Sweet dreams, me lovely ones!
Jag tänkte räknat mina böcker när jag packade dem, men orkade inte. Det blir i alla fall slitsamt att kånka dem...
Imorgon ska jag mestadels småpyssla och så ska jag träffa Catharina för att fika en stund. Det blir mysigt. Fortsätter vädret att vara så fint som det varit sista dagarna får det allt bli en långpromenad också. I övrigt ska jag mest ta det lugnt, läsa och njuta av att jag faktiskt har lov. Det har jag tid till nu, efter helgens ryck. Mitt sista sportlov på länge, så det ska utnyttjas så mycket och så väl som möjligt.
Nu tänkte jag dricka te och äta kardemummaskorpor med björnbärsmarmelad, men jag måtte ha glömt packa ner teet i kassen när jag var och handlade... Jag minns tydligt att jag la det på kassabandet, så antagligen missade jag att stoppa ner det. DÄM.
På väg hem från affären mötte jag en liten unge som hade bestämt sig för en liten solskenspromenad på egen hand. Hon såg helt klart ut att vara lite för liten för att få spatsera omkring på byn för sig själv och tänkte just korsa en med Emmabodamått mätt ganska trafikerad gata när jag lyckades fånga hennes uppmärksamhet. Jag frågade vad hon hette och berättade vad jag heter och frågade vart hon var på väg och var hon hade sin mamma. Efter många om och men (schysst med vaksamma - eller rädda? - ungar!) lyckades jag få henne att gå efter mig åt det håll hon kommit ifrån för att hitta hennes hus. Hon berättade, med darr på rösten, att hon var fyra år och inte visste var hon bodde. Vi gick in på första bästa tvärgata och genast såg hon lite gladare ut även om hon fortfarande inte riktigt visste vilket hus hon skulle till. Men strax kom en tjej rusande runt ett hörn och hojtade efter en Moa. En lättad mamma och en rädd unge kramades hårt, hårt. *phew* All's well that ends well...
Nu får det i alla fall bli skorpor och marmelad. Utan te, då. Sedan lär jag stupa i säng och precis som de senaste kvällarna lär jag ha ambitionen att läsa Guillou och precis som de senaste kvällarna lär jag däcka efter fem, sex sidor...
Sweet dreams, me lovely ones!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar