Jag är inte alltid först med det sista. Å andra sidan är jag sällan sist heller. I söndagens DN.Bok skriver författaren Gertrud Hellbrand tämligen nedlåtande (för att inte säga med hyfsad prettovarning) om bloggfenomenet.
Det finns många bloggare som med insikt och stringens skriver om diverse aktualiteter. Heder åt dessa. Sedan finns det en ännu större andel bloggare som inte har större ambition med sitt bloggande än att beskriva vad som fanns i senaste shoppingkassen eller, för att citera Hellbrand, "till middag grekisk korvpanna med paprika". So what? So fucking what? Jag vet inte vad som driver alla andra "vanliga människor" (undras varför jag kommer att tänka på Percy Nilegård nu...) att blogga, men kanske har Hellbrand rätt i att en del drivs av frustration över krossade drömmar och illusioner. Kanske är det också så att det är ett bra sätt att meddela läsekretsen - "de närmast sörjande" - om vad som händer och sker på hemmafronten. Bland de bloggar jag själv läser finns allt från politiska skribenter, skolelever och musik- konnässörer till lärarproffs, författare och scrap-pysslare... Heder åt alla dessa också!
Vad driver mig, då? Mycket. Jag har skrivit hela mitt liv. Dagbok också. För ungefär 9 eller 10 år sedan började jag lägga upp mitt dagboksskriv på nätet. Då var ordet "blogg" inte ens uppfunnet. För två och ett halvt år sedan bytte jag forum och började "publicera" på Blogger. Plötsligt var jag en bloggare!
Jag skriver för glädjen att uttrycka mig, för att jag gillar att, och behöver, tänka med "pennan" i hand och för det befriande i att sortera stora som små tankar, se dem på pränt och få pröva dem mot andras. Feed-backen, medhållen och mothuggen här är färre och långsammare än dem jag erfar IRL, men jag uppskattar dem likafullt. Jag bloggar för att det kliar i fingarna på mig och för att jag inte äger ett skrivbord och har trosor, behåar och strumpor i lådorna på min enda byrå. Jag skriver för att inte bara spegla mig i mitt eget liv utan också öppna ett utbytesfönster visavi andra. Jag berättar om privata glädjeämnen och sorger likaväl som jag ibland reflekterar över politiska skeenden och samhälleliga fenomen. Jag skriver om musik, konst och litteratur och om singellivet i Emmajävlaboda (vilket dock är ett mer eller mindre avslutat kapitel) och om erfarenheter jag gör på jobbet. Jag skriver om drömmar och förhoppningar. Jag skriver om känslor och reflektioner. Om matlagning, träning och miljö. Om vänskap och kärlek och sköna filmer och soliga eller sorgliga händelser. Livet, helt enkelt. Och detta är ju ändå bara en av mina bloggar. Ja. Jag har fler; en helt jobbrelaterad och en i vilken jag jobbar med mina elever. Den fjärde bloggen vilar just nu, men där skriver jag ibland om helt andra saker.
Jag blir glad om någon endaste en läser det jag skriver, och gladast om det är någon som jag faktiskt bryr mig om som visar sig så intresserad av mina tankar och mitt liv, även om nya bekantskaper givetvis också är varmt välkomna. Och om ingen läser så gör jag det själv ibland, och tänker mig tillbaka och funderar över eventuell utveckling. Visst vore det attans trevligt med sisådär tusen läsare om dagen, men skulle det inträffa skulle jag se det som ett seriöst samhällsproblem. Så intressant är varken jag, mitt liv eller mina tankar.
"Blogito ergo sum." Jaha? So what? Ungefär som Gertrud Hallbrand själv - fast hon skriver i DN och är därmed fin. Men jag undrar hur det känns att vara en Riktig Författare och Pristagare (Carl Johan Vallgrens litteraturpris, 2008) och veta att det är mångdubbelt fler som känner till - och läser - Isabella Löwengrip aka Blondinbella...
Och det är 17 dagar kvar, me lovely ones!
Det finns många bloggare som med insikt och stringens skriver om diverse aktualiteter. Heder åt dessa. Sedan finns det en ännu större andel bloggare som inte har större ambition med sitt bloggande än att beskriva vad som fanns i senaste shoppingkassen eller, för att citera Hellbrand, "till middag grekisk korvpanna med paprika". So what? So fucking what? Jag vet inte vad som driver alla andra "vanliga människor" (undras varför jag kommer att tänka på Percy Nilegård nu...) att blogga, men kanske har Hellbrand rätt i att en del drivs av frustration över krossade drömmar och illusioner. Kanske är det också så att det är ett bra sätt att meddela läsekretsen - "de närmast sörjande" - om vad som händer och sker på hemmafronten. Bland de bloggar jag själv läser finns allt från politiska skribenter, skolelever och musik- konnässörer till lärarproffs, författare och scrap-pysslare... Heder åt alla dessa också!
Vad driver mig, då? Mycket. Jag har skrivit hela mitt liv. Dagbok också. För ungefär 9 eller 10 år sedan började jag lägga upp mitt dagboksskriv på nätet. Då var ordet "blogg" inte ens uppfunnet. För två och ett halvt år sedan bytte jag forum och började "publicera" på Blogger. Plötsligt var jag en bloggare!
Jag skriver för glädjen att uttrycka mig, för att jag gillar att, och behöver, tänka med "pennan" i hand och för det befriande i att sortera stora som små tankar, se dem på pränt och få pröva dem mot andras. Feed-backen, medhållen och mothuggen här är färre och långsammare än dem jag erfar IRL, men jag uppskattar dem likafullt. Jag bloggar för att det kliar i fingarna på mig och för att jag inte äger ett skrivbord och har trosor, behåar och strumpor i lådorna på min enda byrå. Jag skriver för att inte bara spegla mig i mitt eget liv utan också öppna ett utbytesfönster visavi andra. Jag berättar om privata glädjeämnen och sorger likaväl som jag ibland reflekterar över politiska skeenden och samhälleliga fenomen. Jag skriver om musik, konst och litteratur och om singellivet i Emmajävlaboda (vilket dock är ett mer eller mindre avslutat kapitel) och om erfarenheter jag gör på jobbet. Jag skriver om drömmar och förhoppningar. Jag skriver om känslor och reflektioner. Om matlagning, träning och miljö. Om vänskap och kärlek och sköna filmer och soliga eller sorgliga händelser. Livet, helt enkelt. Och detta är ju ändå bara en av mina bloggar. Ja. Jag har fler; en helt jobbrelaterad och en i vilken jag jobbar med mina elever. Den fjärde bloggen vilar just nu, men där skriver jag ibland om helt andra saker.
Jag blir glad om någon endaste en läser det jag skriver, och gladast om det är någon som jag faktiskt bryr mig om som visar sig så intresserad av mina tankar och mitt liv, även om nya bekantskaper givetvis också är varmt välkomna. Och om ingen läser så gör jag det själv ibland, och tänker mig tillbaka och funderar över eventuell utveckling. Visst vore det attans trevligt med sisådär tusen läsare om dagen, men skulle det inträffa skulle jag se det som ett seriöst samhällsproblem. Så intressant är varken jag, mitt liv eller mina tankar.
"Blogito ergo sum." Jaha? So what? Ungefär som Gertrud Hallbrand själv - fast hon skriver i DN och är därmed fin. Men jag undrar hur det känns att vara en Riktig Författare och Pristagare (Carl Johan Vallgrens litteraturpris, 2008) och veta att det är mångdubbelt fler som känner till - och läser - Isabella Löwengrip aka Blondinbella...
Och det är 17 dagar kvar, me lovely ones!
Inlägg
4 kommentarer:
Ja, alla har vi olika syften med, ideér kring och behov iom våra bloggar.
Jag ser min blogg som en arena för flera olika saker, visa up pysslade alster för likasinnade och vänner, extra minne för mej själv (recept, länkar etc), åsiktsplank och fotovisningsplats. Ibland tycker jag att min blogg funkar som "fikasnacksarena", sådär lagom... För mej går det i perioder vad jag använder och vill använda den till. Just nu är det inte mycket som skapats å då well... du vet ju hur där e... literörigt å lagom strukturerat å joxigt å ganska så jag.
Det är ju det som är det sköna, annaanna! Det blir vad man gör det till! Ska jag använda bildspråk så ser jag min blogg som en förlängning av mitt köksbord - rakt ut i sajberspäjs! :)
Jag gillar din blogg för att den ser ut som den gör. Vardagstankar och -känslor om allt möjligt. Min egen blogg är helt schizad beroende på humör. Ibland är jag på terroristhumör så jag nästan blir rädd för mig själv, ibland är jag blödig och kärlekskrank. Önskar att jag kunnat skriva om grekisk korvgryta med paprika, det lät ju inte lite smarrigt! =P
Tack, Cal! Om den såge ut på något annat vis skulle den troligen inte vara min. Och din är din! När du är som vassast är det nog inte många som klår din formuleringsteknik, plus att du ofta är riktigt påläst (eller luras bra! ;-))!
Skicka en kommentar