... i vilken vår hjältinna känner sig lite eländig

Det var ljuvligt att ha 3/4 av mina barn här förra helgen. Jag har verkligen saknat dem; inte minst har jag oroat mig för hur de två "små" har det och det kändes gott att se att de verkar må rätt fint och att få prata med dem. Matilda också, förstås, men den flickan vet hur man tar hand om sig och hur man tar sig fram här i livet. Givetvis åt vi också lasagne och kanelbullar. Och promenerade runt den lilla sjön i solskenet. Kärleken tycker om dem och de gillar honom. Det känns så gott!

Eftersom de hade bil hit var det ju fiffigt att låta sonen ta med sig min gamla dator, som han ska bygga ihop med sin nuvarande. Det innebar dessvärre att vi blev utan internetmöjligheter nästan en vecka igen. Men nu har vi säkrat upp kontakterna med yttervärlden avsevärt med såväl stationär dator som en laptop. Trådlöst nätverk också. Det är fint att kunna sitta i soffan eller sängen och blogga och/eller surfa.

Jobbet är fortfarande roligt, men också väldigt krävande. Bara att lära känna mina elever och att ha en bra struktur på planering och lektioner ger mig fulla händer och att dessutom, efter knappa tre veckor, vara tvungen att avleverera skriftliga omdömen kändes tungt i veckan. Omdömena måste dessutom vara så distinkt formulerade att det klart framgår att eleverna inte når målen och därför behöver åtgärdsprogram (och därmed fortsatt plats i Studion) och hur i glödheta ska jag kunna ha underlag för det? Nåväl - jag är en improvisationens mästarinna så jag snickrade ihop riktigt bra omdömen till slut. Och har någon av mentorerna synpunkter, eller frågor, på dem inför sina utvecklingssamtal så får de väl komma och fråga mig, då. Men innan jag kom så långt fick jag ett mindre bryt och ringde till Kärleken och var ledsen och han blev jätteorolig och kom försent till repet eftersom han inte ville sticka innan jag kommit hem från jobbet så han fick krama lite på mig och uppmuntra mig. Och det funkade! Han är

Så... ikväll känner jag mig tom och eländig. Jag orkar liksom inget och det är inte riktigt likt mig; jag brukar ha en bedrövlig massa energi. Jag saknar mina barn, jag har ont i magen och jag längtar efter Kärleken som är på nån sorts grabbfest och jag är allmänt trött och dessutom har jag lite ont i halsen och min arm värker igen. Känner mig uppsvälld och FUL. Inte blir det bättre av att jag vet att jag inte skulle moffat i mig smågodis igår och att jag verkligen borde haft bättre disciplin på min träning på sistone. Den är fanimej under all kritik, just nu. Jag skyller på att jag inte hinner/orkar före jobbet och att jag slutar så sent men det är ju inte riktigt hela sanningen. Och så saknar jag Närmaste A. Vad jag borde göra är att lägga mig strax och sova och sedan dra ut på en skön långrunda imorgonbitti innan vi äter frukost och kör till IKEA i Kalmar. Men gör jag det? Nähärå... Jag sitter här och svär över att boarden hela tiden kukar ur, småtittar på den helt underbart vackra Hero på teven och bloggar, dårå. Och jag lär nog inte komma i säng på den här sidan midnatt...

Ha! Sicken jämrans gnällblogg det blev, då. Ingen kan tycka synd om sig själv som jag om jag sätter den sidan till. En viss tröst - om än klen - är väl att jag är medveten om hur illa jag låter och dessutom kommer jag snart att vara tillbaka i gamla uppåtgängor igen. Kanske dippar jag lite för att jag egentligen inte har så mycket att oroa och bekymra mig för, egentligen? Nu är ju t o m min ekonomi uppstagad.

Wellwellwell... Jag ska inte ytterligare belasta de tappra bloggläsarna med mina jeremiader mer ikväll. Dricka kaffe vid tiotiden på kvällen är nog ingen vidare bra idé, men tänka på Kärleken kan jag såklart göra. Och ska.

Over and out.