... i vilken vår hjältinna avger en kärleksförklaring

Tänk så bra det kan bli ändå, va'? Hur eller hur (intressant sydöstsmåländskt uttryck - eller hur?;-)) blev det avresa till stugan på långfredagseftermiddagen. Vädret var rätt fint och trafiken ganska lugn och precis som planerat kom vi fram i skymningen så vi hann packa ur bilen innan det blev helt mörkt. Vädret var helt klart och det var så vindstilla att vi kunde tända värmeljus på bordet på verandan och sedan sitta och vaka in nattmörkret, medan vi drack öl och åt baguetter med rökt lax och skagenröra. Vi lyssnade på tystnaden, endast avbruten av kanadagässens läten och storlommens skrik. Magiskt.

Jag älskar den där platsen på jorden.

Det finns liksom inte så mycket att skriva om dagarna vid stugan, egentligen. Man sover. Vaknar av att solen lyser in genom det lilla fönstret på sovloftet. Tassar upp på raggsocksfötter och går nerför trappan och öppnar dörren ut mot verandan. Får solen i ögonen och drar på gummistövlar och knatar bort till dasset. Full kräm på fågelsången och vattnet glittrar och kluckar mot den stora stenen som sluttar rakt ner i vattnet. Fram med lite bôs och stickor och torr tändved och få fyr på brasan så man kan koka upp kaffevatten över elden och sedan duka sig en kunglig frukost med mackor och gott pålägg och grönsaker och ägg och sitta på verandan och se ut över sjön och planera dagen, dvs att göra så lite som möjligt. P donar med sitt fiske och jag sågar och hugger ved och knatar i skogen för att hitta torrt att elda och sedan sitta vid elden, mata den, dricka mer kaffe och lösa korsord, kanske läsa lite, ta en vända i skogen och fotografera myror eller bara dåsa i solvärmen. Och tänka.



















Tiden går så sakta, så sakta och inte mycket händer. Ett par knipor går in för landning inne i den lilla viken och ägnar sedan timmar åt att dyka efter vad-det-nu-är-knipor-äter. Kanadagåsparet ute på den lilla ön kommunicerar med varandra och andra gäss. En flock tranor flyger högt över sjön och en ensam korp glider förbi. En förbisimmande groda blir en trevlig sensation. En liten fågel med rostfärgat bröst närmar sig och går runt på backen vid elden och pickar målmedvetet. Vi kollar i fågelboken och får inte bara veta att det är en rödhake utan att det dessutom är en liten "tillitsfull" fågel. Och det kan ju stämma med tanke på hur oblygt den spatserade omkring och tog för sig.

När hungern börjar göra sig påmind grillar vi medhavt kött som frusits in i marinad och sedan får tina sakta. Till köttet blir det grillade potatishalvor och grillade grönsaker. Vin. Lite godis, choklad och cookies får utgöra desserten.

















När kvällsmörkret faller sitter vi med filtar i brassestolar och matar elden, dricker vin, pratar och tittar på stjärnorna. Väntar på fullmånen. Tystnar emellanåt och bara tar in tystnaden. Men riktigt tyst blir det ändå inte. Fåglarna runt sjön verkar ha en lika knas dygnsrytm som vi och i skogen på andra sidan viken kan vi höra hur det knakar och brakar när en älg kliver på torra, nedfallna grenar. På påskaftonskvällen pangades det med gevär och smällare på gårdarna i trakten och även om husen inte ligger särskilt nära färdas ljudet långt över vattnet. När vi blir sugna på musik, och tröttfrusna dessutom, går vi upp till bilen, drar på värmen och lyssnar på allt från Pink Floyd och Trettioåriga kriget till Helloween, i bilstereon. Sedan går vi tillbaka ner till stugan och faller i skön sömn. Sover. Vaknar av att solen lyser in och... tja... resten vet ni redan.

Tiden går så sakta att den nästan står stilla och ändå blir det inte långsamt på ett tråkigt vis. Bara avkopplande och fridfullt. Inga måsten. Ingen stress. Ljuvligt, me lovely ones. Ljuvligt.