... i vilken vår hjältinna fundilerar lite, bara

När jag var liten, kanske i sexårsåldern, läste jag en bok som hette Pia i fjällen, skriven av Viola Wahlstedt. Den var nog skriven för lite äldre läsare, men skitsamma - jag tyckte den var superbra. Den handlade om stockholmstjejen Pia som åkte med sin pappa upp till fjällvärlden, träffade en sametjej som blev hennes bästis och upplevde spännande äventyr. Det är från den boken som jag än idag vet att akkja är en pulka som dras av en ren, att ahtje (reservation för stavningen) betyder "moster" (eller om det är "faster") och att renkon heter vaja, på samiska. Men det var inte det jag skulle skriva om, utan något som ploppade upp när jag läste en artikel i dagens DN Kultur... Anledningen till att Pia och hennes pappa skulle chilla i fjällen, på obestämd tid, var att Pias mamma inte mådde bra. Möjligen var hon rentav död - jag minns faktiskt inte - eller kanske på sjukhus. Det jag minns är att Pias mamma brukade vara "melankolisk" men att de brukade skoja och säga "nu är mamma mellankomisk igen". Jag förstod inte vad melankoli var, mer än att det handlade om att mamman var ledsen och att det tydligen var så jobbigt att Pia och pappan var tvungna att dra till fjälls.

Artikeln som triggade mitt minne var en intervju med Karin Johannisson som skrivit boken Melankoliska rum som handlar om melankolin i ett historiskt perspektiv och hur melankoli från att ha varit reserverad för lidande män, främst då poeter och andra konstnärer, kommit att bli något som mestadels anses handla om deprimerade kvinnor. Hur eller hur finns det intressanta tänk i artikeln om att det faktiskt inte är ett nytt påfund med ut- eller vidbrändhet och livsleda utan kanske snarare något allmänmänskligt och evigt. Jag ska låna boken på bibloteket och läsa - jag blir nyfiken, ju!