Jag tror vi hade elevrekord idag. Klassrummet var fullt och ändå fattades flera. Gutt! Vi har startat upp Tema: Stockholm och en del tyckte det var kul och andra pallade inte att jobba alls. Men det är inte så underligt - det finns många andra saker som händer i deras liv och som kan vara svårt att släppa bara för att det råkar vara lektion. Då får det bli lite prat och nack- och ryggmassage och mycket lyssna.
Efter jobbet gick jag till gymmet och jag var verkligen tokladdad; körde 30 riktigt tuffa minuter på crosstrainern, så svetten forsade, och sedan gick jag runt på "mina" maskiner och körde 3x10 reps på samtliga och med redig belastning, sådär att jag bara måste stöna och stånka lite, vilket verkar vara skitstörande för de damer som sitter på träningscyklarna och småtrampar lite lojt medan de skvallrar och läser veckotidningar. Det är ju så att all rörelse är bättre än ingen alls, och tur är väl det för annars fattar jag faktiskt inte vad de gör där. Kanske får vara ifred för ungar och sina män? Hmm... det kan jag faktiskt köpa. Mammor behöver andningshål och egentid. Apselut.
På tunnelbanan klev han på igen... Tommy. Han skiljer ut sig från de andra som tigger genom att ställa sig i vagnen, irra osäkert med blicken en stund och nästan se ut som att han vill hoppa av och sedan tar han ett djupt andetag, öppnar munnen och säger: "Jag heter Tommy och jag är bostadslös. Jag har verkligen ingenting..." på bredaste skånska. Det är det lilla talet han framför - där han ber om pengar, lite mat eller dryck eller kanske bara ett leende - och dialekten som gör att jag får svårt att släppa honom med tankarna. Men jag bara ser ut genom fönstret. Undviker ögonkontakt. Ger inte. Ler inte. Antagligen är han som de allra flesta andra och är rätt organiserad och kanske drar in okej med pengar, dessutom.
Och ändå...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar