... i vilken vår hjältinna sett och läst

Jag är inte mycket till cineast. Men understundom slår jag mig ändå ner i soffan med kuddar, filt, katt och raggsockar för att se en film, eller två. Av en mer filmbevandrad kollega fick jag låna några filmer igår och först ut att tittas på var Touching the Void. En dramadokumentär om två bergsklättrare och hur en absolut drömklättring förvandlades till något som översteg deras värsta mardrömmar. En film om att fatta beslut - "även när besluten är fel måste de ändå fattas", säger Joe där han ligger i en mörk spricka i glaciärisen med ett brutet ben och tror att hans 25-åriga liv är över. När han väl tar sig ut (detta är ingen spoiler, eftersom han är med redan i introduktionen av filmen, och man förstår att han överlevde) börjar jag andas igen och precis innan han själv säger det, tänker jag att där skulle jag kunna dö, med frid i hjärtat. Ute i snön... i solen... bara inte därnere i det eviga mörkret. En film om att sätta delmål. En film om att aldrig, aldrig ge upp. En film om att vi klarar så oerhört mycket mer än vi tror. En film om vänskap och mod. Möjligen är det också en film om Boney M. Se filmen och ni förstår vad jag menar... ;-)















Jag är alltså inte mycket till filmkännare. Men jag är en desto flitigare bokläsare. Igår var jag på biblioteket och lånade mig Neil Gaimans Coraline och Historien om Tibet. Samtal med Dalai Lama av Thomas Laird samt... äntligen!... Persepolis av Marjane Satrapi.

















Varför, å varför har jag väntat så länge med den? Den är helt underbar! Allvarlig, grym, sorglig och fruktansvärt rolig! Satrapi har valt att, i serieform, berätta om sin uppväxt i ett Iran i revolution och förändring, då shahen störtades och det var krig mot Irak och islamisterna tog över och hur livet tedde sig för en alldeles vanlig (hmm... nåja... helt vanlig är hon kanske inte?) tjej. Läs den! Älska den! Fast det har ni säkert redan gjort..?

Idag är det lördag. Har just vaknat efter en skön natts sömn och en dröm jag minns! En bra dröm, dessutom. Annars brukar jag sällan minnas mina drömmar och om jag gör det är det vanligen ångestladdade och ledsamma drömmar. Men det var faktiskt ett bra tag sedan, nu!
Jag har just gjort mig en kanna Blue Java och morgonens soundtrack är Opeths Damnation. Ljuvlig morgon, med andra ord. Inga planer för dagen, men känner jag mig själv rätt lär jag fylla den med allehanda trevligheter efterhand som jag kommer på dem. Nu ska jag i alla fall ägna mig åt kaffe. Och Tibet.

Stay tuned, me lovely ones!