... i vilken vår hjältinna ser framåt

Jag fick lite att fundera på, på jobbet, i fredags. Visserligen blev jag lite orolig, men inte sådär jättemycket. Jag vet ju att jag landar på fötterna. Ändå var det skönt att få prata med Bästaste A och Bästaste P om det, i helgen. Och idag verkar det som att det kanske finns en bra lösning inom räckhåll. Där ser man!

Träningsvärken har inte avtagit under dagen. Egentligen hade jag tänkt ge mig ut på en träningsrunda i morse, innan jobbet, men dels var jag toktrött efter ännu en natt med drömmar jag minns... (Drömmarna är inte alls dumma, jag förstår bara inte varför jag plötsligt börjat minnas - jag som aldrig minns mina drömmar annars? Och det finns en person som återkommer i varje dröm - inte alls i "huvudroller" men personen finns där alltid. En angenäm tanke...) ... och dels var mina muskler så stela och arga att inte ens Slavdrivaren vågade utmana dem.

Men nu ikväll, medan jag tittade på teve, drog jag ändå fram ni-vet-vad och klippte 3 mil i jävelfart. Det kändes fint. Det är ju inte riktigt samma muskler som jobbar när jag cyklar som när jag joggar. Det handlar för övrigt inte bara om fysiskt välbefinnande utan också om psykiskt. Jag mår så gott och tänker så bra och kreativt när jag mattar ut mig fysiskt. Att träna är att ta hand om hela sig själv!

Och min ambition för morgondagen är att faktiskt gå upp i tid för att hinna (och ORKA) ta en halvmil innan jobbet. Jag och Bästaste A har utmanat varandra! JÄJ!

Är ni på, me lovely ones? ;-)