... i vilken vår hjältinna skriver

Jag har alltid skrivit. Eller... inte alltid, givetvis, men väldigt länge. Jag lärde mig läsa, på egen hand, när jag var tre år och skrivandet kom, enligt mina föräldrar, strax därefter. När jag var liten skrev jag sagor, berättelser och hemliga meddelanden och när jag kom upp i mellanstadieåldern växte skrivandet ut till noveller, korta romaner (smärre epos i något fall), reportage, faktaartiklar och hela tidningar. Tidningarna var ambitiösa, egenillustrerade, ettnummersupplagor av lokal eller tematisk karaktär. Det var pysseltidningar, hästtidningar, hundtidningar, tidningar om giftiga ormar och tidningar om musikgrupper/artister.

Jag skrev massor av brev. Jag höll kontakt med sommarkompisar och kusiner och jag hade brevkompisar i Tyskland, Mexico, Australien, England och USA. Med de utländska brevisarna skrev jag givetvis på engelska och det finns ingen gräns för hur viktigt det var för min språkutveckling, grammatik, idiomatik, mitt ordförråd och allmänna språkkänsla. Jag tror hela veckopengen gick åt till gulliga brevpapper, tuschpennor och frimärken.

Än idag försöker jag, förresten, komma ihåg att skriva "snail-mail" till mina barn och till goda vänner. Känslan av att få ett Riktigt Brev i handen kan aldrig i havet slås av aldrig en så full inbox i mailen.

Och jodå... jag skriver kärleksbrev också. Inte ofta - men det händer. De är de svåraste - varje ord måste vägas in, varje mening vändas och vridas... de får inte bli för långa, de får absolut inte vara banala och de måste dessutom vara tilltalande för ögat. Ändå märker jag hur det är de absolut spontana och ögonblicksskrivna som blir de allra finaste.

Dagbok började jag också med, förstås. Ganska tidigt - jag var nio när jag fick min första dagbok. Den hade pärmar av svart plast med röda och rosa små rutor på. SÅ 1969... Och den hade lås. Låset gick att pilla upp med en hårnål, vilket var en bra sak. Slarvig som jag var tappade jag ju bort nyckeln ganska omgående... Sedan har jag skrivit dagbok till och från, mest hela livet. Men jag har aldrig sparat dem. När jag skrivit ut mina dagböcker brukade jag läsa dem ett tag och sedan omsorgsfullt destruera och slänga dem. Varför? Bristande tillit till omgivningen (grundat på bistra erfarenheter); syskon, föräldrar och (senare i livet) partners. Inte förrän jag började blogga, för en 7-8 år sedan (fast då hette det ju inte "blogg"...) fann jag ett sätt att hålla obehöriga ute, samtidigt som jag kunde bjuda in intresserade läsare. Idag har jag en öppen blogg (än så länge - jag har planer på att låsa den och låta hugade läsare bli medlemmar). Nackdelen med en öppen blogg är att jag numera censurerar mitt skrivande, för integritetens skull. Men... det jag inte skriver ner här blir ändå nedskrivet. Och sparat. Som säkerhetsventil. Och som dokumentation...

Jag kan skriva precis överallt; i sängen, vid köksbordet, på badstranden, vid elden ute vid Stugan, lojt halvliggande i soffan med fötterna på bordet och laptopen i knät, i klassrummet medan mina elever, under tystnad, svettas med något prov, på en ointressant föreläsning eller i en vänthall.

Men allrahelst skriver jag när jag sitter på tåget, eller bussen (i mer sällsynta fall). Oavsett om det är folktomt eller knôkfullt kan jag skärma av helt, gå in i mina inre rum och bara skriva, skriva, skriva. När jag tänker efter är det nog t o m så att ju stökigare jag har runt omkring mig, ju bättre fokuserar jag. Det blir som en slags ljudvägg, som jag kan stänga in mig bakom (ungefär som att jag kan somna gott till Opeth's melodiska dödsmangel på brutalvolym), och så kika fram... iaktta... fundera.

På färden mellan två punkter föds mina bästa tankar och lyckas jag bäst med att få ned desamma på papper.

En god vän skickade mig en länk igår, där den här melodin fanns med. Den har varit mitt soundtrack idag...

Stay tuned, me lovely ones!