... i vilken vår hjältinna känner sig lite som John Wayne

Siccan a day, som skottarna ibland kan höras säga. Jag har knappt hämtat mig ännu från morgonens inre kamp där Slavdrivaren avgick med segern och fick ut mig i skogen på en timslång runda som innebar ca 2/3 joggande och 1/3 powerwalkande. Det har inte musklerna på baksidan av låren, heller. För att inte tala om musklerna i ljumskarna... Jag har försökt beveka dem med såväl stretching som en tur till affären, för proviantering inför veckan som stundar, och en lång finpromenad i eftermiddagssolen, men ändå försöker de stelna till så snart jag sätter mig still och om jag så bara ska ut i köket för att hämta ett glas vatten så går jag som John Wayne, ungefär...

Medan jag ändå njutit av min bedrift och egentligen tyckt att träningsvärken är en smula skön, som smärta betraktad, har jag haft en njutbar söndag. Jag har ätit gott, lusläst DN, slumrat i soffan med Johnny Cash, Beatles och The Incredible Gretsch Brothers (Anders F Rönnblom och Peter R Eriksson) i CD-växlaren och Fröken på magen. Jag har också pratat lite mer med Bästaste A., fått mail från en av mina systrar och slötittat på just sådana där menlösa, men småtrevliga teveprogram som var min intention innan Den Inre Striden. Dessutom har jag sett ett bra program, på SVT2, om och med Annie Leibovitz - en underbar fotograf!

På min finpromenad (i kjol och stövlar, mind you) hade jag med mig kameran. Men vad ska jag fotografera? Det känns inte så kul att föreviga ännu fler vitsippor eller vattensjuka träddungar. Däremot önskar jag att jag kunde spelat in fågelkonserten som plötsligt hördes när jag inte hade hörlurar intryckta i öronen. De sjöng järnet! Helt ljuvligt! På min promenad mötte jag folk som hälsade, ja t o m ett par med barnvagn där killen undrade, när jag mötte dem igen utanför mitt hus, vem av oss som gått fortast. *s* På innergården träffade jag kollegan M. som var helt utsjasad efter att just ha avverkat ett barnkalas. Vi pratade lite kalas, hennes förestående flytt till hus och den rackliga situationen, på jobbet, med förestående uppsägningar av 5,5 tjänster och ledningens oförmåga att ge oss hållbara besked.

Jag bläddrar i Skrivarkalendern och inser att jag inte gjort veckans uppgift; vad skulle jag sakna mest om jag blev blind? Om jag blev döv? Om jag förlorade smak- eller luktsinnet? Jag vet inte; om jag förlorade något av dessa sinnen nu skulle jag ju ha så många minnen av hur saker och ting ser ut, smakar, låter, luktar... Men om jag blev blind tror jag att jag skulle sakna att sitta vid havet och se ut mot horisonten och jag skulle sakna att inte se glittret i ögonen på dem jag älskar. Bland annat. Om jag förlorade hörseln skulle jag sakna musiken, ett gott skratt, intressanta samtal och diskussioner och troligen känna mig utanför i många sociala sammanhang. Smak- och luktsinnet? Hmm... de båda hänger ju ihop... Jag skulle sakna doften och smaken av en potatisgratäng med mycket vitlök och lite chèvre. Jag skulle sakna smaken av ett gott rött vin, av en kaxig singelmalt och smaken av salt hud mot min tunga. Jag skulle sakna doften av nybarkat timmer när jag går genom skogen och doften av snö i luften, på vintern. Jag skulle sakna den saltmättade doften vid havet och den varma, täta doften av en man som håller om mig i natten.

Det - och mycket annat - skulle jag sakna.

Vad skulle ni sakna, me lovely ones?