Hon är kanske ett och ett halvt år. Den röda jackan lyser. I handen håller hon en lång, svajig kvist som hon ömsom använder till att vifta med - farligt nära mormors/farmors ögon - och ömsom petar på intressanta saker med, där hon går över min innergård.
När blir vi för gamla för att gå omkring och peta med pinnar? Blir vi det, förresten? Det undrar jag. Är man ute i en skog och knatar är det ju helt okej, men varför ser jag aldrig några vuxna som har pinnar i händerna och petar på saker med, eller viftar lite glatt med, när de strosar i byn eller i går på vanlig promenad? Jag antar att det är en åldersrelaterad grej. Mystiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
(Äldre)män använde ju förr pinnar som någon form av "jag har makt och visar det genom att antingen peka, peta eller slå i golvet"-grej. Jag tänker på promenadkäppar, inte hjälpmedelsvarianten för trötta äldre personer utan såna där tjusiga saker att ha som armförlängning.
Jag har två bröder, min stora lillebror (SL, 34 år och min lilla lillebror(LL), 25år. Mamma bor långt ut på landet och någon gång varje år trummar hon ihop oss hela gänget för att utföra stora röjaruppdrag på hennes tomt. Av någon anledning är det alltid minst en av mina bröder, oftast SL som inte får utfört en enda sak under helöa dagen. Mammas trädgård/tomt går precis kan t i kant med en skog och i den skogen finns det PINNAR!!! Så fort en pinne hamnat i SL:s hand så är det mer intressant att slå på högt gräs, trumma på ett träd eller peta på en död snigel än att hjälpa till med något enda litet. Det är samma sak varje gång... LL brukar peta med sina pinnar en stund, han lyckas ofta få tag på dåliga pinnar som bryts eller som viker sig och då är det inte lika roligt. LL brukar efter ca 40 minuters närvaro i mammans trädgård smyga bort och försvinna för att senare återfinnas sovande någonstans inomhus tillsammans med en nöjd och varm katt.
Jo du, tjejan, pinnar... det är grejer det...
Hehe... sweet! :)
Skicka en kommentar