... i vilken vår hjältinna känner en inre tillfredsställelse

Torsdag kväll. Oftast en tokskön kväll som, efter jobbet, avsätts till lite städning och liknande pyssel. Så även idag. Jag kom hem lite senare än vanligt eftersom jag - helt frivilligt - åtagit mig att vara provvakt (vi kör omprov etc 16-17 på torsdagar). Jag passade på att använda den timmen till att förbereda lite kring nästa veckas uppstart på nytt ämnesområde i historia. Det drar snart ihop sig till världskrig.

Först fixade jag mig lite att äta och satt och slöade en stund vid datorn och lyssnade lite på P1. Men det gäller att inte bli sittande för länge för då säckar jag ihop helt. Så jag lyfte mig själv i håret och gjorde ett rackarns ryck. Och nu är hemmet undanplockat och ordentligt samt dammtorkat, sängen renbäddad, badrummet skurat, disken diskad, sopor och skräp utburet och golven är dammsugna och våttorkade. Fröken satt och tryckte under gästsängen hela tiden - jag undrar om hon är arbetsskygg eller om det är dammsugaren som jagar bort henne... Städningen klarades av i två svep eftersom en skön vän ringde och ville prata lite. Ja, jag har t o m plockat i ordning smutstvätten i kassar så att det bara är att snabbt springa ner och starta upp maskinerna imorgon bitti. Planen är att - som förra veckan - hinna tvätta och hänga till tork innan jag går till jobbet (och cykla 2-3 mil på jävelmotionsjävelcykeljäveln dessemellan) så att det bara är att kila in i tvättis och hämta ren torr tvätt när jag kommer hem efter ännu en slitsam och betungande fredag... där min arbetstid är förlagd mellan 09.00 och 11.20... ;-)

Imorgon blir första lektionen (av två) extra jobbig; vi ska börja titta på This Is England.

Jag och sköna vännen/kollegan I avverkade i vanlig torsdagsordning vår enmilarunda - idag på den förnämliga tiden 1 timme och 12 minuter trots att vi givetvis diskuterar oss runt hela vändan. Det är ju en pedagågisk aktivitet... ;-) Morgonens frost hade tinat upp och solen värmde gott på oss, vitsippor, tussilago, en massa jåglar och en och annan fjäril. "Det här är nog den bästa rundan vi haft!", sa I. Det har hon sagt varje gång de senaste veckorna, nu. Men hon har rätt. Vi blir alltmer fästa vid våra powerwalkrutiner och våren har gjort allehanda framsteg och solen värmer allt mer för varje vecka.

När vi kom tillbaka åt jag snabbt lite yoghurt och frukt och hällde i mig en mugg kaffe och gick sedan för att hämta den "mediavagn" (en rullvagn försedd med laptop, OH-projektor och ljudgrejer) jag bokat för 7 D:s redovisningar. Gissa hur det kändes att kliva in i rummet där den förvaras och se att den var borta... Min första tanke var att jag bokat fel dag (varför tänker jag så, egentligen?) men sedan letade jag ändå i närbelägna klassrum och visst hittade jag den i det sista klassrummet jag öppnade. Grejen var bara den att rummet var mörkt och det visades film på en stor duk. Vagnen användes alltså. Och inte ville jag spoliera för den klassen, och så var jag ju fortfarande osäker på om jag verkligen hade bokat rätt. Så jag traskade moloket iväg till min sal för att meddela min klass att det skitit sig... Jag var lite tidigt ute och medan klassen bullrade in och småhärjade som de alltid gör så tänkte jag att kolla ifall min värderade kollega möjligen var klar med vagnen. Och sipåfan om jag inte mötte honom på väg att ställa tillbaka eländet. Jag högg bokningslistan, som ligger på vagnen, för att se om jag verkligen hade varit så überdisträ att jag bokat fel dag... och upptäcker att jag hade bokat rätt (och att hela veckan var fullbokad av alla möjliga användare) men kollegan hade "inte sett det" utan helt sonika lagt upp ett nytt blad och där bokat in sig själv vid fem tillfällen, den här veckan...

Där och då hade jag inte tid att dräpa honom (verbalt that is), men han ska få sina fiskar varma när jag ser honom nästa gång. Jag svär.

Hursomhaver så avlöpte redovisningen väl för alla grupper utom den sista, där de spelat in en liten film (med speakertext) och lagt i MovieMaker och ändå funkade det inte. De var helt förtvivlade, men jag tröstade och sa att ibland är det bara så att skit händer och att de får gå hem och göra om, spara i nytt format och sedan redovisa på tisdag, istället. Och jag har bokat. På rätt dag. Rätt tid. Med fet rödpenna. FAN tar den som gör ett försök med vagnen...

Vagnen (vi har f ö fler än en, men de finns i olika delar av skolan) är egentligen ett provisorium eftersom många (förhoppningsvis snart alla) salar har OH-kanoner monterade i taket och allt är förberett för att man bara ska kunna ta med sig sin laptop, docka in och köra - även streama hem film etc. direkt. Givetvis finns det ett aber; snålkommunen vill inte kosta på larm så att fast utrustning kan få stå i salarna. Dessa är alltså inte larmade, utan bara korridorerna eftersom det är allmänt känt att inbrottstjyvar och andra banditer alltid städat och snyggt kliver in genom stora ingången och inte alls smashar rutor och klättrar in i salarna direkt. Not. Alltså kan vi inte ha stationär utrustning i salarna; den blir stulen på stört. Alla lärare har inte laptops de kan kånka omkring med (vi är ännu ett utvalt fåtal...) och dessutom är vet ju alla att det är fullkomligt livsfarligt med strålning (eller hur...) så att ha trådlöst är inte att tänka på. Och vem fan vill hålla på och trassla med en massa kablar och skit?

En liten kul detalj är att vi redan har trådlöst i våra arbetsrum, så att bl a jag och Tuffa S. slipper nätverkskabeltrassleri till våra bärbara. Vi kan t o m ta dem med oss in i personalrummet.
Det skulle våra strålningsrädda kollegor veta... ;-)

Igår gjorde vi, alltså mina killar i nian, den muntliga delen av NP i svenska. Provet genomförs genom att eleverna får lyssna på korta texter och sedan diskutera dessa utifrån vissa kriterier (lite förenklat är det så). En av texterna handlar om en tysk soldat som befinner sig i en tom polsk by, under andra världskriget. Hans order går ut på att kolla att byn verkligen är tom och att ovillkorligen döda direkt om han träffar på någon. I ett hus hittar han tre små barn gömda och han ställs inför valet att antingen döda barnen eller döda sina tre soldatkamrater och då riskera krigsrätt och avrättning för förräderi. I diskussionen som följde efteråt sa en av killarna att han hoppas att soldaten valde att skjuta sina kamrater och sedan hellre ta sitt straff men veta att han räddat barnen, för hur skulle han kunna leva hela livet och veta att han kallblodigt skjutit tre små barn? En av de andra kontrade: "Vadårå? Han var ju tretti år, föffan... han hade ju redan levt nästan hela sitt liv...".
Hmm... ;-)

Torsdag kväll, som sagt. J J Cale spelar och sjunger om kokain och jag funderar på om jag åtminstone inte skulle droga till det med en stor mugg te. Tända lite ljus och softa en stund innan jag tar med mig boken om Tibets historia och kryper ner mellan rena, ljuvligt doftande lakan och fluffsar till täcket lite. Jag tror jag gör det.

Stay cool, me lovely ones.