... i vilken vår hjältinna är halvvägs

Jag är lite drygt halvvägs, t o m. På arbetsveckan, alltså. Det här är en sådan där vecka då jag, trots att jag har en skön arbetsvecka, längtar lite extra till fredagen. Baföratt, liksom. Jag vill slasa runt i raggsockar och läsa böcker och dricka te och prata en oändlig massa i telefon. Och träna, förstås. Det är liksom en del av det njutbara. Åtminstone den sköna känslan efteråt. ;-)

Eller så vill jag åka till min stuga. Stugan-Vid-Sjön-I-De-Djupa-Skogarna. Sitta där och elda och se ut över sjön, koka kaffe, prata eller bara njuta av tystnaden och avskildheten. Gå en sväng i skogen om det inte är för blött. Kanske dra ut liggunderlag och sovsäckar och sova under stjärnorna.















Jag har många minnen från Stugan. Jag har varit där med mina barn och jagat svamp. Vi har sovit över och suttit inne och spelat spel. Jag har mött älg och rådjur (men tyvärr aldrig sett lodjuren eller - tackålov! - vildsvinen) och tyska turister. Rott på sjön. Eldat på i bastun och rullat mig i snö efteråt. Metat, men aldrig fått napp. Suttit vid elden i natten, tankad på White Russian och försökt spela TP i mörkret. Sett dimman glida fram över sjön och genom en av dessa märkliga synkroniciteter (hej, cal! ;-)) hört den batteridrivna lilla radion samtidigt börja spela Smoke On the Water, ätit otaliga frukostsmörgåsar på verandan nersköljt med kaffe bryggt vid elden. Lyssnat på storlommen och spanat på fiskgjusen. Plockat lite bär (men bara munfullar - inget slavarbete vid min Stuga, tack!) och huggit ved (vilket klassas som nöje). Kräftfest har hållts där, liksom en Midsommar Unplugged med sköna vänner. Brottats med mygg och knott och jagat ut små skogsmöss ur stugan på vårkanten. Legat och läst i en brassestol en hel dag. Suttit på utedasset med dörren öppen ut mot sjön.













Jag har älskat där. Skrattat. Gråtit. Plurrat i sjön och solat naken. Men mest av allt har jag alltid vilat där. I samma ögonblick som jag kliver ur bilen faller all stress, alla måsten och tvång av mig. Jag bara är och jag känner en stilla frid. Och det är inte läskigt att sitta på den stora stenen ner mot vattnet och känna det som att Pesten just dragit över och att jag är den enda överlevande...













Det kanske inte blir den här helgen, men... snart så... och jag längtar.

Nu är jag sömnig. Om en stund ska jag krypa ner i sängen och läsa en stund. Men först ska jag göra mig en macka av det doftande, nybakta brödet som ligger och svalnar under en bakduk i köket. Mmm...

Stay tuned, me lovely ones!