... i vilken vår hjältinna blir påmind

Jag läser Svenskläraren där Anne-Marie Körling skriver så härligt om högläsandets välsignelser och ett minne ploppar upp genom alla högläsningsstunder jag haft med mina barn genom åren - och då inte bara vid sängdags.

Vi hade just flyttat ut till Lövhagen (ja, huset hette så) och den första Harry Potterboken hade översatts till svenska. Linus var läsovillig men ville gärna att jag skulle läsa högt för honom ur den. Så varje kväll, efter middagen, den där hösten och vintern, tände vi en brasa i öppna spisen, pufflade upp med mjuka kuddar och filtar i soffan och kröp ihop för att högläsa om Harrys äventyr bland mugglare och trollkarlar. De första kvällarna var vi ensamma men det dröjde inte länge förrän båda de hemmavarande storasystrarna (då 14 och 17 år) ville vara med och bänkade sig i fåtöljerna. Sedan fylldes skaran på med diverse bonussöner och rentav den utflugna äldstas expojkvän (i åldrarna 18-24...) som låg i små högar på golvet framför brasan. Vilken otroligt enkel och mysig gemenskap det var där.

Och i ett rörigt klassrum blir det alltid alldeles lugnt och andäktigt stilla om det vankas högläsning. Det händer till och med att någon utmattad tonårspojke somnar, och det tillskriver jag den känsla av total avslappning som infinner sig. Vi läser, lyssnar och även om vi tolkar texten olika delar vi ändå en ljuvlig upplevelse.

Jag ska snart högläsa igen. Min sjua och jag har just påbörjat ämnesområdet Första Världskriget. Mycket fakta blir det. Men jag vill ju också förmedla känsla, närvaro, inlevelse - och vem hjälper mig bättre än Erich Maria Remarque och hans Från västfronten intet nytt, där gasattacker, löss, råttor, gyttja och ond bråd död blandas med unga killars kamratskap, grusade förhoppningar och obefintliga framtid...