... i vilken vår hjältinna sätter ner foten

Ja, vi elsker... Jo, men jag gör det. Jag älskar Norge och skulle lätt kunna tänka mig att bo där. Å andra sidan kan jag ju tänka mig att bo i Nepal också. Wherever I lay my hat, typ.

Helgen var alltså precis som väntat; mysig och skön. Det spelar ju ingen roll vad vi hittar på, mina barn och jag, när vi träffas - det är så roligt i vilket fall, ju.

När jag kom ner till Oslo på söndagskvällen gick jag med Jenny och hennes roomie Kathrine på "søndagsskole" på rockpuben Garasjen. Det brukar vara en väldigt lugn tillställning med rockmusik på lagom volym (så att man faktiskt kan föra ett samtal) och lite loj, småtrött stämning. Så även denna söndag. Vi drack ett par öl och småsnackade lite och sedan gick vi hem i den regniga Oslonatten.

På måndagsmorgonen klev vi upp i såpass god tid att vi hann med en timmes powerwalk upp till Ekeberg och tillbaka. Utsikten däruppe är helt underbar; hela fjorden och Oslo ligger för ens fötter rent bokstavligt! Men tyvärr får ni nöja er med mitt ord på det för jag har aldrig kameran med mig när jag tränar. Vi hann med en brunch på Oslo City också, innan mitt tåg rullade hemåt.

Idag har vi haft "kompetensutvecklingsdag" på jobbet. Eleverna har ju lov, de små rackarna. Som förberedelse till dagens aktiviteter har vi, i arbetslagen, gjort en probleminventering och utifrån detta har dagens arbete inneburit att vissa områden - i stort behov av översyn och förbättring - utkristalliserats och arbetsgrupper har tillsatts för att jobba med dessa specifika frågor. För en gångs skull skulle vi få välja grupp helt efter fallenhet och eget intresse; frågor som man kanske brinner lite extra för att driva.

Nu är det ju så att jag, förutom att ingå i ett vanligt arbetslag, också ingår i den s k "studiogruppen", dvs vi som jobbar med studio (för elever med särskilt behov av stöd i Sv/Ma/Eng). Studiogruppen leds, halvt formellt, av en av speciallärarna - en mycket kunnig och erfaren lärare vars erfarenhet och professionalitet jag respekterar väldigt mycket. Men idag gick hon över gränsen. Min gräns. Den som jag satt upp för vad jag tolererar och inte. Hon ansåg att vi alla i studiogruppen skulle jobba med samma fråga, nämligen våra åtgärdsplaner (för de elever som alltså behöver extra stöd). Och hon fick med sig alla de andra - även de som sagt att de ville jobba med annat...

Men det kan hon faktiskt inte bestämma. Jag valde utifrån vad jag själv brinner för - och det blev den grupp som ska jobba fram förslag (och sedan givetvis driva dessa) för en förbättrad och mer inspirerande (för att inte tala om "fungerande") studiemiljö för alla våra elever, och dessutom blir det ju samtidigt en fråga om vår arbetsmiljö, lärares och elevers. Närmast på agendan ligger att se till att vi alla får en fungerande IKT-miljö (Informations- och kommunikationsteknologi), med fungerande arbetsredskap etc. Något som gör mig, och många andra, vanvettigt frustrerade dagligen - eftersom vi inte har de redskap vi behöver...

Men Studioledaren tog mig avsides och gav mig en regelrätt uppläxning där hon tyckte att jag skulle tänka om, att jag borde fundera över mina prioriteringar och visa att jag bryr mig mer om specialverksamheten än något annat. Jag sa att jag bryr mig väldigt mycket om specialverksamheten, men att jag också jobbar med annan undervisning och ser hur vår kackiga arbetsmiljö spiller över på allt. Dessutom menade jag att jag har betydligt mer att ge i en grupp av den typ jag valt, än i en grupp som jobbar med åtgärdsprogrammen, eftersom de som gör det är så himla duktiga på just det. Då hade hon mage att säga att om jag såg det på det viset så ansåg hon att jag borde vara med i deras grupp för att lära och - ännu värre! - hon anser mig vilja åka snålskjuts på deras hårda arbete... Ehm... Okeeej..? Är inte det själva vitsen med att ha olika arbetsgrupper; detta att vi gör en del, en annan grupp gör något annat och allteftersom vi blir klara med vårt arbete så kommer det alla till del..? Det är ju för fan inte bara studiogruppen som ska skriva åtgärdsprogram, väl? Och det är ju inte bara vi i studiemiljögruppen som ska ha mer välplanerade klassrum, med en skönare miljö och fungerande arbetsutrustning..?

Jag sa just detta till damen i fråga och började jobba med den grupp jag valt. Men gissa om jag kommer att få hugg i ryggen för detta. Om inte förr så nästa vecka när studiogruppen har sitt veckomöte. Men jag har en plan för det; ett ljud och jag går raka vägen till vår chef och slänger upp skiten på hennes bord. Jag är för fan 47 år gammal (snart, i alla fall) och ingen talar om för mig vad jag ska välja. Inte när jag faktiskt har ett fritt val. Basta!

Men givetvis har jag också ont i magen för detta. Jag tycker inte om konfliktsituationer, men jag får allt fler anledningar att sätta ner foten och hävda mig när någon försöker köra över mig. Det känns skönt att det också finns andra, sådana som såg detta och som stödjer mig helhjärtat om det skulle bli jobbigt på något vis.

Och bara för det - och för att jag tycker det är snyggt - ska jag ha på mig skjorta och slips imorgon. Och mitt tunga nitbälte. Samt undergroundkängorna. Det blir mitt långfinger till skolans TANTER. (Lugna och fina nu; jag ska givetvis ha kjol eller jeans, också. Det finns en gräns för hur mycket jag vill understryka saker och ting...)












Och så här fin utsikt har Matilda och hennes Rille från sin förstukvist!

Nu ska jag stryka min vita skjorta! Tjingeling!