... i vilken vår hjältinna bland annat leker baglady, festar och samtalar

Jag satt och väntade på tåget, inne på Burger King i centrala Lund tidigare idag. Jag orkade faktiskt inte sitta på något prettofik med min stora ryggsäck med vidhängande sovsäck, datorväskan, handväskan och en stor illgul kasse från Rusta, vari jag hade lite böcker, en DN och lite annat smått och gott. Kände mig som värsta bagladyn, men jag tror jag var lite fräschare faktiskt. Efter flyttbestyren igår lånade jag P's dusch och fiffade mig en smula. Och jag borstade faktiskt tänderna i morse.

Jag gillar att sitta sådär bland folk och göra ingenting (ja, alltså... jag åt lite när jag ändå satt där). Jag tjuvlyssnade förstrött på några byggkillar som satt vid bordet bredvid och ljög om helgens bravader. De sa inget som är värt att notera här i bloggen.

Vid bordet mittemot satt en välklädd familj från medelklassens övre, bildade skikt. Åtminstone var det så de framstod. Barnen åt med god aptit och lillkillen såg nöjd ut när han satt och lekte med en liten monstertruck, men föräldrarna såg mer än lovligt besvärade ut över att ertappas på ett sådant low-life-hak som BK och mamman muttrade högljutt (om man nu kan muttra högljutt?) över "brickdiskens" konstruktion - som för att tydliggöra att hon minsann brukar nyttja bättre näringsställen, minsann. Eller så var jag bara överkänslig?

Tåget hemåt avgick punktligen från Lund, men jag hann inte hitta ett tomt säte i det knôkfulla tåget innan jag och mina medpassagerare upplystes om att sträckan Alvesta-Kalmar var stängd pga stormen i fredagsnatt, och att vi skulle byta till buss i Alvesta. Jag satt bredvid en schweizisk tjej som förbannade att hon kunde tala 5 språk flytande men inte svenska; hon fattade ju inte vad informationen gick ut på, mer än att hon hörde "...Kalmar...". Men Den Goda Fén Magda informerade henne givetvis och vi hade ett trevligt samtal en stund, där. Så det gjorde inte så mycket att det blev lite extraknöl att resa hem (vilket jag nuförtiden kyligt räknar med att det blir). Jag tycker om möten med nya människor, även om man kanske aldrig ses igen.

För övrigt är jag inte så lite matt och trött idag. Igår steg jag ju upp ganska tidigt för att hinna med tåget och efter att ha mött några sköna kumpaner på Lunds C och gemensamt - via buss - letat oss hem till P så kavlade vi upp ärmarna och skred till verket direkt. När allt var flyttat och väldigt mycket flyttstädat åkte vi hem till P's nya hem, åt pizzaslajsar, knäppte upp ölen, duschade (inte gemensamt, mind you) och sedan var det glam och stoj tills det nästan var frukostdags... Så himla sköna människor och så underbart avslappnad stämning! I vardagsrummet var det stereodån och ute i köket - där allt händer, förstås - var det livemusik med sång och akustisk gitarr & bas. Ljuvligt snack. Vin. Och singelmalt, förstås. En fräsch 18-åring (Caol Îla) fick bli mitt bidrag till det allmänna gemytet - här festas det med stil... ;-)

P känner så många begåvade och mysiga människor och det känns som något av en ynnest att få vara med i det illustra sällskapet. Eftersom jag övar mig i att tänka gott och fint om mig själv tänker jag att jag nog passar in i gänget, även om jag är "snyggt blyg", som jag fick höra nån gång på småtimmarna...

Ingen fest är komplett utan de där förtroliga samtalen och så var det förstås även med den här festen. Det hann bli både samtal med Bästaste A, med rara - om än en smula beslagläggande - L (och just nu är jag faktiskt extra allergisk mot att bli lagd beslag på) och - samtalens clou! - ett ideligen avbrutet, men intimt, nära och bitvis hudlöst samtal i natten med P. Ett samtal som verkligen gav mig något att fundera på, nu och för lång tid framåt. Och det ska jag verkligen göra. Begrunda, alltså. Och följa det råd han gav mig. Jag har verkligen inget att förlora på det. Men allt att vinna.

Nu hade jag velat lägga in en bild här, på en fin present jag fick av Bästaste A, men jag har ingen USB-kabel tillgänglig (en lämnade jag hos Johanna som både tar hand om katten och min Nikon ett tag, och en ligger på jobbet). I stället lägger jag ett slitet uttryck här, som jag tagit upp och fräschat till:

Go Carpe Diem, Baby!

Eller som sonen brukar säga; Jihad, Baby!

Detta - och mycket annat - ska begrundas i ett långt , varmt skummigt bad! Tjingeling. Typ.

... i vilken vår hjältinna är rik

ÄNTLIGEN har vi ett fungerande internet hemma hos oss. Först var vi tvungna att vänta 10 arbetsdagar på flytten av abonnemanget av bredbandet och sedan funkade det liksom inte ÄNDÅ. När jag ringde supporten sa de ömsom att det VISST skulle funka ömsom att det inte var riktigt "i synk" (???) än. Och så ifrågasatte de om jag anslutit alla kablar rätt, om modemet funkade och troligen ifrågasatte de annat rörande min person, också. Men så till slut, i onsdags, ringde självaste Teracom upp och sa att NUUUU så... och YES! Det funkade!

Flytten av teleabonnemanget var ju betydligt smidigare såtillvida att det gick på nanosekunder den 22 september, just så som jag beställt. Problemet var bara att Felia lyckats med konststycket att koppla det till grannen tvärsöver i trappuppgången... Det är så FINT att leva i en digital tidsålder...

Men ANNARS är det oförskämt bra med mig. Att hoppa av tåget för tre veckor sedan och mötas av Kärleken och åka hem till oss kändes stort och underbart. Det gick fort att få ordning på grejerna - förutom mina CD-ställ som fortfarande står på vardagsrumsgolvet och de dithörande 350-400 skivorna står i travar längs en vägg. Jag har just avslutat min andra jobbvecka och när jag går och handlar möter jag folk som jag kan nicka och heja till och ibland rentav stanna och prata med (kollegor, elever och Kärlekens kompisar) och eftersom jag är en sorts kameleont känner jag mig redan tämligen hemmastadd här i byn/samhället/orten/whatever. ADSL-bristen gjorde ju att jag var tvungen att bli stammis på bibblan för att kunna kolla mail och pynta räkningar (och låna böcker, förstås) och här är ju inte så stort så jag har bra pejl på var allt finns. Sådant känns bra, tycker jag - jag finns i ett sammanhang, liksom.

Jobbet är tufft och jag är totalt utslagen när jag kommer hem på eftermiddagarna men det är också KUL! Än så länge har jag ju bara kunnat fokusera på att lära känna mina elever och få lektionerna att funka, men det känns så BRA. Jag jobbar med en stor "vanlig" klass som jag har i svenska och är mentor för, och så har jag 6 mindre grupper (om 3-7) med elever i "Studion" där vi jobbar med Eng/Sv/Sveng år 7-9. Totalt rör det sig om ca 40 elever (en del återkommer i olika gruppkonstellationer) och jag har lärt mig vad alla heter och haft tillfälle att prata lite mer med en del av dem. Kollegorna är också helt okej (nåväl - de flesta av dem...) så det gör inget att våra lokaler är rätt nedgångna eller att skolans datorer är så gamla att det står på dem att de är säkra för millenieskiftet. Å andra sidan står det inte vilket millennieskifte...

Jag ska bespara eventuella bloggläsare en massa lycko- och kärleksmyspysskriverier men... vårt hem... att komma hem... det är verkligen så det känns... Kärleken finns här och det känns på atmosfären. Jag är äckligt lycklig!

Och JO... jag har ju fått sålt min lägenhet! Och bra betalt fick jag också! Handpenningen går in på mitt konto idag och när jag tagit mig an några eftersatta räkningar ska jag tanka upp bilen och köra till Kalmar och shoppa loss lite på IKEA. Inte så mycket KUL som ska shoppas, mest lite krokar och extra hyllplan till Billy och sånt. Men det blir säkert något flärdfullt också, som ytterkrukor eller fina påslakan eller så... Egentligen har jag feber men det väljer jag att fetignorera. Kärleken är på väg till Dalarna för en spelning så jag kan vara hur asocial som helst ikväll. Däcka tidigt om så är.

Så jag är rik. Mest är jag rik på Kärlek och sköna vänskaper men också på pengar. Pengarna kommer dock att rulla iväg - mycket förståndigheter som inlösen av studieskulder etc och så en del ljuvliga oförståndigheter också! - men Kärleken och vänskaperna kommer att bestå. Länge.

Och imorron kommer Matilda och Johanna och hälsar på! Kanske Lillmysen också! DET ska bli så roligt! Frysen är dessutom fylld med kanelbullar och det står lasagne på menyn.

Fast närmast på programmet står alltså Kalmar. Jag hoppas jag hittar IKEA, men jag tror man ska köra mot Öland, typ. Vi var i Kalmar förra lördagen när Kärleken spelade på Rockvallen (och jag körde... en stor chevavan med släp!) och på natten försökte vi hitta nåt nattöppet ställe att äta på så jag har iaf en aning åt vilket håll jag ska. Tror jag. Medan jag samlar mig lite ska jag dricka en stor mugg Blue Java och längta efter Kärleken på väg norröver.

















(Kärleken sjunger och spelar ovan. Bandet nedan.)

... i vilken vår hjältinna får en överraskning

Igår var jag och "avskedsfikade" hos väninnan A (ej att förväxla med andra väninnor A *s* - den här väninnan A bor här i stan). Hon genomgår en uppslitande vårdnadstvist just nu (eller.. ja.. det har hållt på i över tre år nu...) och var helt slut. Ny rättegång är på G och just nu utreds hon, barnens far och barnen ännu en gång inpå bara tarmluddet. Jag har aldrig träffat barnens pappa men enligt väninnan är han missbrukare, har tokkort stubin och lätt för att bli direkt våldsam. Ändå måste hon lämna barnen till honom varannan vecka och det håller på att ta kål på både henne och barnen. Jag är ändå glad att jag och mina barns far kunnat lösa våra mellanhavanden, när det gäller barnen, så smidigt som vi ändå gjort.

Dock pratade vi också om annat, som t ex min flytt och allt najsigt och ljuvligt runt den och så lekte jag med hennes lilla kattunge. Den är 8 veckor men född för tidigt, alla syskonen dog och mamman vill inte veta av den.














SKITFUL är den och liksom lite knycklig och skelögd. Och samtidigt så näpen att jag bara smalt! Den vet inte hur den ska vara en katt, heller. Väninnan A har fått lära den att bajsa och fått hålla igång systemet genom att massera den och inte förstår den heller att katter tvättar sig hela tiden, så hon måste bada den varje dag. Hon undrade om jag ville ha den, eftersom hon redan har två andra katter (bl a mamman) och inte kan ha fler, egentligen. Tack, men nejtack, sa jag. Jag har haft en annan kattunge som också varit mammalös sedan den var bara ett par veckor och den var helt klart ofrisk på de flesta punkter. Och även om den vore kärnfrisk och normal så ska det inte has någon katt just nu.

Gårdagen i övrigt la jag på (ja, förutom morronjoggen, då) att städa/sortera ur det sista köksskåpet, städa kökslådorna och fläktskåpet/kryddhyllan. Det är för tidigt att göra själva flyttstädningen, men på det här viset kommer den att gå så mycket snabbare. Min städarjävelchef från pluggtiden har lovat fixa fönsterputsen åt mig för sisådär en 4-500. Jag antar att Pär Nuder inte kommer att briefas om detta...

Och så ringde Kärleken tidigare i morse för att säga att han inte kommer hit imorgon utan idag istället! Åh, vad jag gillar den sortens överraskningar! Nu måste jag nog ta tag i livet på studs här; bädda, ta en sväng med dammsugaren och fiffa och moffa lite så jag slipper funta på det sedan ifall det ska bli visning. Jag har alltså inte fått min lägenhet såld än och jag är riktigt bekymrad för det. Lägenheten är kanon och med bästa läge så jag fattar inte riktigt vad som händer. Eller rättare sagt - vad som inte händer. men skitsamma - nu blev det liksom lite fredag för mig, fast det bara är torsdag och det känns Ljuvligt!

Så... ha en trevlig helg ni tappra läsare av bloggen; nu ska jag ta ett slutröj här och sedan ska jag sitta i solen på balkongen, dricka Pasión Colombia och längta efter och vänta på Kärleken!

... i vilken vår hjältinna har gått under jord

Sala silvergruva, alltså. Tufft ställe!


















Och nu har jag fått några bilder från djupet.




































Här har vi Grabbarna Grus framför det 250 meter djupa Christinaschaktet. Jag tassade fram till kanten men drog mig snabbt tillbaka, det höga stängslet till trots. Jag fick totalsvindel...
Nästa gång jag är i krokarna ska jag helt klart ner på 155 meter. Så djupt pumpar de undan grundvattnet, nämligen. Och så finns det tuffingar som dyker i orterna för att kartlägga dem.
HUVVA!

















Som i alla underjordiska rum med självaktning finns det fladdermöss, förstås.













Nu, när hösten nalkas, samlas de i taket uppe vid hissen, i Knektschaktet, och myser till det! Tyvärr fick jag inga riktigt bra "stämningsbilder" à la Tolkien; det är så mörkt och salarna så stora att blixtarna inte förmår lysa upp.

Igår hade jag mina föräldrar här en timme.


















De var på besök hos min moster här i stan och förärade även mig med en stunds uppmärksamhet. De var åtminstone lite nyfikna på Kärleken och faktiskt var min mor mer välvillig än jag någonsin hade trott. Men kortfattad. *s* De är iaf uppriktigt glada för min skull, både vad gäller Kärleken och nya jobbet och lägenheten och allt. Och det känns bra.

















Av en händelse var Matilda & Rille också i stan, på blixtvisit för att packa om inför en tidigarelagd Norgeresa, för Matildas del. Så vi hade lite familjelunch.




































Eftersom Rille också är veggis (fast hardcore - jag är ju bara hittepå-dito) så lagade jag borstj och till det hade jag bakat ett grovt, mörkt bröd. Riktigt gott blev det! Jag älskar soppa i alla former och särskilt nu när sommarvärmen klingar av.

Idag har Kärleken varit och hämtat nycklarna till Lägenheten, och inspekterat renoveringen. Åååh, han tycker det blivit så fint!!! Han gick bara där och spankulerade och myste och pratade med mig i telefon och berättade hur det såg ut nu. Fasiken vad jag vill vara där NU!

Som det blir nu kommer han ändå att flytta in där (i helgen!) och bo en månad innan jag drar in med alla mina grejer. Nästa helg ska jag åka ner och ha med mig lite pysselsaker i alla fall. Några krukväxter och sånt som gör att det känns lite bebott. Sedan får vi fixa till resten när alla våra gemensamma grejer är på plats. Det kan bli lite meckigt - men kul! - eftersom han har en megaskivsamling och gitarrer och grejer och jag har massor av böcker/bokhyllor. Men det blir ett kärt nöje!

Och vilken kanonlösning det blivit för min flytt! Jag som redan råddat med liten lastbil (19kubik) och flytthjälp fick ett överraskande telesamtal från min handläggare Lars, på Arbetsförmedlingen, i morse. Eftersom jag stått inskriven som arbetssökande i mer än 6 månader och fått ett jobb med längre varaktighet än 6 månader får jag hela flytten bekostad av Af! En flyttfirma kommer hit, packar ner mina grejer, lastar i dem, kör till Emmaboda, lastar ur, packar upp och kör hem. LYXIGT! Saker och ting faller mig så väl i händer just nu att jag nästan blir lite orolig. Något måste ju ändå skita sig, eller? Eller.. nej... det måste det faktiskt inte. Som närmaste väninnan A. sa till mig idag: "Det är universum som belönar dig för allt slit du haft de senaste åren". Och kanske har hon rätt? Jag vill gärna tro det...

Dricka kaffe såhär dags är inte att tänka på, men jag ska laga mig en mugg te och sedan krypa i säng med Leon Uris' "Befrielsen" och läsa en stund. Och tänka på Kärleken...
Det tröttnar jag aldrig på.

... i vilken vår hjältinna är en smula matt

Visningarna på lägenheten i torsdags gick nog galant. Jag har faktiskt inte hunnit träffa mäklaren än så jag vet inte. Jag får väl kontakta honom nu i eftermiddag. Kanske ska det vara någon mer visning också (rätt troligt, ju) och då vill jag veta när, så jag kan hålla undan lite.

Under tiden visningarna var åkte jag ut till stugan och grillade med Jenny och Johanna. Avslappnat och skönt. Varje gång jag kommer ut dit är det som om friden bokstavligen faller över mig. Jag får passa på att åka ut dit nu under september, innan flytten. Sedan lär det knappast bli så ofta, ju.

I fredags tog jag tåget ner till Helsingborg för att där plockas upp, tillsammans med närmaste väninnan A och ett par andra kompisar, av PN och styra kosan mot Sala. Vi åkte i sällskap med en annan billast likasinnade och resan tog lång tid eftersom stoppen var legio. Men eftersom ressällskapet var trevligt så gjorde det inget. Dessutom körde jag sista knappa halvan och då hade jag ju det att koncentrera mig på.

Vi var framme i Sala vid halvtio på kvällen och möttes av ett par av bandmedlemmarna och installerade oss lite i lokalerna. Det är ett tokfräckt hus och hade det bara funnits varmvatten och en dusch hade man lätt kunnat bo där. OK - ett litet kök hade nog också behövts iofs...




























Kvällen/natten fördrevs under trivsamt småprat, öldrickande, pizzaätande och dartspelande.



















Jag försökte vara lite förtänksam och gick och la mig vid tvåtiden för att vara riktigt pigg och laddad när det var dags för den verkliga anledningen till resan; Festen på lördagen.

Man sover väldigt gott i ett kolmörkt rum. Och när vi väl vaknat och fått oss lite kaffe och macka till livs besökte vi Apoteket Röda Näsan i Sala centrum och sedan turistade vi oss rejält vid - och i - Sala silvergruva. Vi valde den lite billigare turen (100 spänn) och fick med oss en guide och gick ner till 60 meter. Det var riktigt läckert! Hon berättade hur livet vid gruvan kunde te sig och hur man jobbade sig fram genom berget. Varje ort växte med kanske 10-12 meter per år. Man eldade mot berget på nätterna - inne i orterna, alltså - och sedan kom gruvdrängarna ner och hackade ner det mjuknade berget på dagarna. Tydligen en metod som var både säker och skonsam mot berget. Känslan därnere kan närmast beskrivas som "Ahh... vaddå Tolkien...". Svindlande schakt, irrgångar och trappor. Hela berget är som en enda stor schweizerost. Och jag tog sot från 1700-talet, på handen. En rätt cool känsla. Tyvärr glömde jag kameran i House of the Holy, men en av kompisarna plåtade desto mer och har lovat slänga över lite bilder. Kanske kan jag ta med några i en morgondagsblogg.

När vi köpt oss lite mat återvände vi till HotH för att vackra till oss, äta och glamma. Det dröjde inte länge förrän älvdalingarna kom med sin gråhund. Den må se ut som skräm-ihjäl på utsidan, men inuti är den kanonfin!







































































Sedan började även det övriga folket droppa in.














Eftersom vädrets makter var på gott humör dukades långbordet ute och alla (drygt 40 pers) bjöds på grillat (kött & vegetariskt), sallader, bröd, potatissallad och andra godsaker. Stämningen på topp hela tiden.















































Jag slogs av vilket absolut tokskönt gäng det där är. Många drack tämligen grundligt men det var inget gruff, bråk eller gnäll.



















Bara Kärlek, gott humör och skön musik.

Frampå morgonen blev det som det ofta blir på fester; man hamnar i köket. Fast... House of the Holy har ju inget kök. Så toaletten fick duga... Akustiken gjorde sig utmärkt för lite slideguitar och deltablues à la Hawkan och PN.















































Somliga tyckte dock uppenbarligen att musiken var alltför sövande...














Jag hade åtagit mig att köra första sträckan hemåt på söndagen, så jag tog ett vuxet beslut och gick och la mig vid femtiden och sov så gott, så gott tills framåt elva. Då blev det kaffe, lite eftersnack, väldigt mycket kramande och farvälande och på-återseande och många innerliga tack till herrar arrangörer av denna fest, som mycket väl kan platsa som årets absolut roligaste.

Sista sträckan körde PN och jag vet inte riktigt hur han bar sig åt, men jag hann precis i tid till sista tåget hemåt. Trött och nöjd ringdes jag lite med Kärleken och sedan vacklade jag i säng. Det var tungt att gå upp i morse, men helgens utsvävningar mat- och alkoholledes var bara att ta itu med på direkten. Så det fick bli Rundan, efter en mugg kaffe. Idag powerwalkade jag 10 min, joggade 15, powerwalkade 10 och joggade 15 till. Det kändes riktigt bra! Målet för närmsta veckorna är nu att orka jogga hela vägen.

När jag kom hem ringde jag bovärden för min nya lägenhet och sipåfan om inte renoveringen är KLAR, sånär som på en slutstädning (torsdag) och köksluckorna som inte kan levereras förrän v 36. Han hade också tyckt att mattan i köket såg lite tråkig och sliten ut, så om jag vill kan jag få den utbytt också. Om jag vill? Heh...

Första hyran betalade jag idag och på torsdag eftermiddag ska Kärleken kvittera ut nycklarna åt mig. Nästa helg ska jag köra upp för att vara med på nya jobbet ett par dagar och då ska jag passa på att ta med mig ett litet första flyttlass. Åååå... det ska bli så KUL!

Nu ska jag strax kila ner till mäklaren och höra hur landet ligger. Men först: Ett par muggar nybryggt Blue Java (ja, jag ÄR fortfarande matt efter en synnerligen späckad helg...) och lite småbubbel med Kärleken...

... i vilken vår hjältinna mestadels vegeterar

Ptja... Vad finns det att säga? Livet glider vidare. Just nu händer inte så mycket. Jag tränar varje förmiddag, äter min gröt och dricker mitt kaffe. Lyssnar på Opeth, Wolverine, 10cc och Nick Drake. Läser böcker; just nu parallelläser jag Leon Uris "Exodus", Johanne Hildebrandts "Saga" och Jurgensmeyer's Terror in the Mind of God - The Global Rise of Religious Violence. Njuter av att det är höst i luften och känner lusten att ta tag i nya saker. Dock bärgar jag mig en smula och samlar kraft. Tids nog får jag hur mycket som helst att ta tag i, ju. Just nu funderar jag på vad en flyttfirma kan kosta och på huruvida jag ska leja bort hela flyttstädningen eller bara fönsterputsen.

Annonsen på lägenheten var ute i tidningen idag (en stor annons - jag köpte ett lösnummer bara för att kolla) och visningen på torsdag är fullbokad, plus att det var någon som ville komma lite tidigare. Känns som att det är gott hopp om'at, men jag vågar inte ta ut något i förskott. Pengar ska aldrig räknas förrän man håller dem i handen.

Jenny är hemma några dagar från Norge och sonen har avverkat Uppsala Reggaefestival och därvid blivit av med såväl mobilen som en grå Circajacka och den nya, riktigt dyra jackan han köpte och som jag underade om han verkligen skulle ta med sig dit. Dock har han inte hävt i sig tuffare substanser än starköl och inte klottrat på något han kan åtalas för. Jag antar att jag får känna mig ganska nöjd med det samt det faktum att han haft roligt och mådde bra hela tiden. Dessutom växer han när han får ta tag i saker själv, om det så bara är att fixa standbybiljetter till flyget och leta upp anslutningsbussar och sådant. Till yttermera visso har han dessutom fått en provanställning som fönsterputsare i Göteborg och ska jobba tre dagar/vecka till att börja med. Han får låna pappans nya frus etta, som hon har kvar där. Övriga veckan bor han hos dem ute på landet. Han tror själv det kan bli en bra lösning och han vet att skiter det sig är han alltid välkommen hos mig.

Igår var jag på mitt "gamla" jobb för att lämna igen laptopen och lite nycklar och för att hämta en tröja och några personliga böcker. Rektorn hade meddelat arbetslaget att jag inte skulle komma tillbaka till dem nu efter lovet och de befann sig i olika stadier av förvåning. Gamle metodistpastorn och tillika messerschmitten verkade aningens sur för att jag fått speciallärarjobb, språklärarkollegan verkade mest glatt överraskad och sa sig vara lite avis eftersom hon längtar bort, till något nytt, min mentorkollega (syslöjdsfröken med de kalla ögonen) sa knappt hejdå och NO-kollegan a k a Månskensbonden fattade - som vanligt - ingenting. Men han är söt ändå. Han är den ende jag egentligen kan komma att sakna; jäsiken vad många roliga samtal vi haft om precis allting! Och så ska han snart bli pappa för fjärde gången och hoppas SÅ att det änteligen ska bli en liten kille. Ha! säger jag. Klart det blir ännu en liten blond vilde till tjej... ;)

I lördags dök brorsan och hans flickvän upp här. De bara gjorde en dagsutflykt och hade varit och badat och sett sig om lite. Vi fikade och pratade lite. Nyfikna på min flytt och allt var de, förstås. Och brorsan erbjöd sig gentilt att hjälpa till med flytt, nätverksinstallation i nya lyan etc. Just det där med nätverk kanske jag faktiskt behöver lite hjälp med eftersom jag skulle vilja ha så mycket trådlöst som det bara går.

Jag vet inte om mina parenteser ens är hemma. Eller om de läst mailet jag skickade. Åtminstone har jag inte fått någon som helst respons på mailet. Skitsamma; de får väl höra av sig om de vill prata...

Kärleken och jag befinner oss nu i ett varmt, stilla och ganska ljuvligt stadie. Vi känner oss trygga och mjuka med varandra och är överens om att ta en dag i taget. Vår tid kommer. Snart. Och vad som händer då får vi se. Det är märkligt, det där, med hur vi inte kan vara utan varandra ens för några timmar. Sedan blir längtan och saknaden för stor och vi måste ringas eller åtminstone smsa bara för att höra att den andre har det bra... Tanken på att vi snart kan träffas dagligen känns snudd på overklig. Men underbar... Något kaffe blir det inte vid denna sena timme, men på Kärleken ska jag tänka lite till...

... i vilken vår hjältinna fattar ett svårt beslut

Livet är verkligen en intressant resa. Just nu har jag vinden i ryggen och susar fram utan större motstånd.

Jag FICK JOBBET! Min nya chef ringde igår och sa att de faktiskt träffat några till efter mig, men att de ändå beslutat att det är mig de vill ha. Inte minst mina lyriska referenspersoner hade bidragit till detta!

Kontraktet på lägenheten kommer med posten idag.

En kvart efter det att jag fått jobbeskedet var mäklaren här för att kika på lägenheten. Två stycken var de t o m. Jag hade ju vidtalat mäklaren som också är min granne, men eftersom det tydligen finns en ny regel som säger att ska en mäklare sälja en lägenhet i en BRF han själv är engagerad i måste han samarbeta med en annan mäklare, så kom de två stycken.

De traskade runt och kikade och satte sedan ett utgångspris som ligger hundratusen över vad jag trodde jag kan få för lägenheten... Detta ska bli spännande! De påstod också att i detta skick och - inte minst! - med detta önskeläge kommer den knappast att vara svårsåld.

Glädjestrålande ringde jag Kärleken för att berätta och han blev helt tyst. Jag kände direkt att något var på tok men vi hann inte prata så mycket om det just då utan ringdes senare. Av orsaker som jag inte har för avsikt att gå in på (men inte är fullt så snaskiga som de kanske kan förefalla) är hans livssituation inte sådan att han helt och fullt råder över den, just nu. Han befinner sig i en separation (inte något jag kan ta på mig; det var redan på väg att ske när vi fick intresse för varandra) och det är en väldig massa turer hit och dit med hur allt ska lösas med huset, barns boende och ekonomiska mellanhavande och fan och hans mormor. Ibland är han fullständigt slut och beredd att slänga in handduken eftersom han oroar sig så för att barnen inte ska få det bra. Ibland är det inte alls så. Och även om jag liksom ramlade rakt in i detta så ÄR jag ju indragen i det NU och åker med i den där berg- och dalbanan jag fått en viss vana av.

Igår blev han nog mycket rädd, helt enkelt. Saker och ting blev plötsligt väldigt definitiva och det kändes (egentligen för oss båda) att det kanske går lite väl fort. Den ursprungliga tanken var ju att han skulle bo för sig själv ett tag, både för att landa sig själv och för att landa barnen på ett bra vis. Och så får jag det här jobbet och måste flytta hyfsat snart och allt ställs liksom på sin spets. Samtidigt säger han att han är GLAD för att jag fick jobbet. Och att känslorna för mig är oförändrade. Med risk för att reta upp bloggens manliga läsare - och tvärtemot min egen egentliga motvilja mot grova generaliseringar - undrar jag om detta är en manlig företeelse? Denna rädsla?

I vilket fall har jag varit tvungen att tänka och fundera och vrida och vända på det här en hel del. Men såhär har jag tänkt; jag har kommit en lång väg nu, sedan jag gjorde min mitt-i-livet-vändning. Under de senaste knappa 5 åren har jag skaffat mig en gedigen utbildning, byggt mig ett nytt, starkt och självständigt liv, arbetat med mig själv både mentalt och fysiskt och samtidigt varit en trygghet för mina barn samt tagit fullständigt ansvar för min ekonomi.

Där jag står nu har jag utsikten att ta mig själv och mitt liv till en ny nivå; jag säljer min lägenhet och kommer (det vet jag redan nu) att göra en så bra förtjänst på den att jag kan göra mig helt skuldfri (ja, t o m casha in hela min studieskuld!), jag har sökt - och FÅTT! - ett arbete som ligger utanför min formella kompetens men som innebär en enorm möjlighet för mig att utvecklas yrkesmässigt och göra mycket spännande erfarenheter, jag har aldrig varit i bättre kondition fysiskt och mentalt och jag har en ny, fräsch bostad att flytta till (att flytta överhuvudtaget har stått på min att-göra-lista sedan skilsmässan, egentligen).

Att säga NEJ till en sådan möjlighet att komma vidare i livet som jag har just nu vore vansinnigt. Och jag har kommit såhär långt i egen kraft (med viss uppmuntran från barn & vänner, förstås). Så... jag måste fatta beslutet med mitt eget bästa för ögonen. Inte hänga upp mig på en annan människas göranden och låtanden eller en relation till denna människa - och detta oavsett mina känslor. Rakt på sak: jag kan inte flytta till denna lilla småländska ort enbart för hans skull - jag måste ha möjligheten att LEVA där, också, om vår relation skulle ta slut.

Därför kommer det nu att bli såhär:

Jag tar jobbet.
Jag tar lägenheten (fr o m ca 15/9 så det blir till att ha dubbelt boende någon månad).
Han får skaffa en egen bostad och landa i vad det nu är han vill göra.
Sen får vi se vad det blir oss emellan.
Jag kommer, i vilket fall, veta att jag gjort mitt val för min skull.

Det var inte lätt att komma fram till. Men så kommer det alltså att bli.
Och... vet ni... Det känns alldeles fantastiskt BRA!

Nu är jag lite seg efter att ha funderat väldigt sent inatt och sedan klivit upp före fem för att köra sonen till flyget fvb Uppsala Reggaefestival, ha boardat, msnat med en kompis och alltså bloggat. Och pratat med Kärleken i telefon. Han ringde från jobbet och hur det nu än är så Älskar vi varandra och det vore väl själva FAN om vi inte skulle kunna få vara glada och lyckliga tillsammans framöver. ;-)

Nu ska det bli en kanna kaffe och tankar på, och om, Kärleken och livet och hur allting kan vara.

... i vilken vår hjältinna gör mentala fiskbensdiagram

Sitter här efter skön powerwalkrunda, och därpå följande dusch och ätande av havregrynsgröt, och dricker mitt kaffe och funderar vidare på allt möjligt som ploppade omkring i min hjärna medan jag ångade fram längs åpromenaden.

Just nu är det rätt mycket liksom. Att tänka på, då. Och jag försöker bena upp det, försöker hitta vettiga lösningar och - inte minst! - försöker komma på i vilken ordning beslut ska fattas och saker ska hända. Så mycket hänger i luften och jag känner en stor frustration, samtidigt som jag vet att när det väl börjar rulla så kommer väldigt mycket att trilla på plats, nästan som av sig självt. Men så är det givetvis inte. Jag vill ha styr på det som händer, och jag ska ha det.

Kärleken. Sista veckan kan vi båda känna att något hänt, något som - utan att vi ännu vet riktigt vad - gör att vi har en känsla av stabilitet, och en inriktning. Vi samtalar om Framtiden. Hur vi vill ha den, och vi är båda överens om att vi vill leva i den tillsammans. Där, hos honom. Inte här. Skälen är flera; hans barn är yngre än mina och han vill inte förvandlas till en avlägsen helgpappa. Egentligen är det det enda skäl som behövs för att jag ska röra på mig, och inte han. Att jag ändå haft som en del av min livsplan de senaste åren att flytta från stan så snart barnen är vuxna nog hjälper givetvis till. Johanna har tagit studenten och är på väg ut. Linus vill inte flytta från Falkenberg och kan tänka sig att bo hos sin far på heltid. Så det känns lugnt och bra på den fronten. Och jag längtar efter att få ha ett nära liv, tillsammans med Kärleken. Jag känner mig liksom redo för det, nu. Det här är ändå den enkla biten.

Jobbet. I våras sökte jag, och fick, fortsatt tjänst på skolan jag jobbat på under vårterminen. Samma tjänst, men i bantad form (80%) eftersom vårt arbetslag har färre elever under kommande läsår (inga nya sexor fyller på). Tjänsten är en visstidsanställning (vik) och med dessa förhåller det sig så att man liksom skriver på för hela perioden och sedan får man inte säga upp sig, utan man stannar perioden ut. Detta kunde varit gott och väl om det inte vore för att när anställningsavtalet dök upp förra veckan, så står det plötsligt att avtalet gäller hela läsåret och inte enbart höstterminen (vilket var vad jag sökte). Inte fan vill jag binda mig för ett helt läsår när jag står i begrepp att [troligen] flytta till Honom? Men tackar jag nej, så lär a-kassan stänga av mig, för en tid, och vad ska jag då leva av?

Dessutom sökte jag - innan anställningsavtalet dök upp - en tillsvidaretjänst på heltid (där.. dit jag tänker flytta) som speciallärare i engelska, vilket ju är ett av mina två ämnen. Än har jag inte fått besked, men jag vet att de börjat titta på ansökningarna den här veckan. Och min rektor är på semester den här veckan också. Så jag vet inte vilket ben jag ska stå på. För om jag får den där tjänsten... då innebär den en snabb flytt (även om jag troligen inte behöver börja direkt vid terminsstart) och det känns som att jag kanske forcerar en sammanflyttning. Det vill jag inte. Absolut inte. Men... det är heltid och det är inget vikariat; det är en tillsvidareanställning. Och jag funderar på hur jag ska kunna lirka med min rektor så att jag kan skriva på anställningsavtalet här, och t ex få 1-2 månaders uppsägningstid, om jag nu inte får det där andra jobbet. Jag vet att han vill HA mig (ja, ehmm... professionellt, alltså *s*) men å andra sidan sitter jag knappast i något guldsits för att förhandla; arbetslösa lärare går det just nu 13 på dussinet av...

Bostaden. Och nyss blev jag avbruten av telefonen. Vill jag flytta hyfsat snart har jag en trea i just det område vi tycker verkar bra. Omgående, eller typ 1/9. Ett spännande och bra besked. Men - stressande också. Jag vill inte att saker och ting ska hända för fort, heller. Nåväl, den trevliga damen i telefon sa att jag kan få fundera i lugn och ro i två veckor. Rätt generöst, tycker jag. Under tiden hinner vi kanske komma till något slags klarhet beträffande jobbiten. Får jag jobbet jag sökt är det givetvis guld att ha bostad ordnad.

Och lägenheten jag bor i nu, ja det är nästa bit, det. Den ska säljas. Men enligt min mäklare är det gjort på nolltid. Och det vet jag. Det finns inga lediga fyror centralt här, vare sig hyres- eller bostadsrätter. Bra betalt får jag dessutom för den. Jag bor i en spargris...

Barnen. Jo, men det ska ju råddas med dem också. Även om vi har pratat om det hela och de är på det klara med hur de vill ha det, så ska det ju ändå förverkligas också. Så sent som igår pratade jag med deras far om sonen, och om att han ska bo där på heltid. Han säger bara "jamen, det behöver vi ju inte diskutera nu, eller bestämma något om... vi kan ta det längre fram...". As if. Han har alltid haft för vana att skjuta allt framför sig, bara fetignorera helt enkelt, och sedan... när vi är där... ja, då kommer han att vara som fallen från skyarna... helt oförberedd... och troligen inte ens talat med nya frun om det... Been there/done that/got the t-shirt...

Så... Jag har en del att klura på, försöka bena ut och strukturera upp. Om inte annat så för mitt sinneslugns skull. Det finns begränsningar för hur mycket även jag klarar att hålla i luften samtidigt. Och då har jag ändå inte nämnt sonens besvikelse över sommarjobbet, där chefens guld och gröna skogar blev till sand när han ser tilbaka på sin första månad. Och ner i lönekuvertet. 60 spänn i timmen är inte "bra betalt"... Eller dottern som själv har en del att fundera på och som vill luta sig på mig... men det är kanske ämne för en annan blogg. Kanske inte ens min...

I väntan på att klockan ska bli fyra och det ska bli dags att traska ner till frissan för att få topparna klippta fixar jag mig en mugg Pasión Colombia till, lutar mig tillbaka och tänker på Kärleken. Det mår jag gott av.