... i vilken vår hjältinna tar sig ton

(Bruschetta i makro)
Sådärja. Familjeträffen avklarad. Den avlöpte faktiskt helt okej, till och med. Inte minst var det roligt att se hur stora de stora barnen blivit. Den äldre lillasyrrans pojkar hade blivit bitiga tvåmetersräklar hela bunten och brorsans dotter en riktigt kalastjej. Fast SÖT har hon ju alltid varit!

















(Linus sover sött)

Vi trodde att det var den yngre lillsyrrans barn (1, 4 och 10 år) som skulle stå för det mesta stojandet, men ack! vad vi bedrog oss.













(Lillkusinen Wiggo)

De fem närvarande storkusinerna blev genast 7 år igen - hela bunten - och väsnades som de brukade, med den skillnaden att 4/5 av dem nu innehade någon sorts mullrande basröster.













Så vi fick - som vanligt - sitta och hojta till varandra för att göra oss hörda. Men kul var det! Linus trivdes som fisken och för mig själv var nog den största vinsten att jag och den äldre lillsyrran kom "on speaking terms", igen, efter många år av total tystnad.

Inte blev vi väl bästisar och bundis, men livet har inte varit så snällt mot henne och hon har klivit ner från sina höga hästar och står nu med bägge fötterna på jorden. Det låter kanske elakt av mig att säga så, men hon har alltid ansett sig vara lite förmer, lite bättre, lite mer lyckad - och samtidigt avundsjuk på mig, på ett motsägelsefullt sätt. Jag tror hon har sett mitt liv (innan skilsmässan, mind you - resten har hon inte haft en aning om...) utifrån ett mycket materialistiskt perspektiv.













(Att fånga alla på samma bild visade sig vara ogörligt...)














(Linus med morfar & mormor)

Nåväl - nu sov jag och Linus över hos henne och grabbarna och vi hade ett långt bra snack på nattkröken. Det känns förbenat bra.


















(Äldst & yngst)














(Storkusinen Anton)

Nåväl. Detta om släktkalaset. Det var lite trist att Kärleken inte kunde följa med, men han hade en spelning han inte kunde flytta på. Dock har han lovat vara med på nästa tillställning, som lär bli frampå vårkanten nånstans. Och då med hela släkten på min fars sida. Huvva... Han är en modig man!

Den här veckan har jag sportlov. Det är absolut superskönt! Jag sover tills jag vaknar på mornarna, stiger upp, fixar mig kaffe och hänger vid datorn och slöar. Sedan tränar jag. Innan snöovädret gjorde jag några enmilarundor längs en fin skogsväg jag blivit tipsad om av en arbetskamrat. Sista dagen innan ovädret joggade jag större delen av rundan och det är en absolut underbar känsla. Andens seger över materien, typ. Sedan kom snön och då släpade jag fram min motionscykel och så trampar jag några mil på den, medans jag t ex tittar på Oprah, eller nåt. I övrigt pysslar jag mest, fiffar och moffar lite.

Och så har jag börjat sjunga i en kör! Wohoo! Jag var där i onsdags, första gången, och jag var rätt pirrig innan. Jag gillar ju att sjunga men gör det inte så att andra hör, ju. Nu fick jag sitta in i altstämman under första halvan av repetitionen och liksom mest känna mig för och sedan - när de andra gick för att fika - fick jag sjunga upp för körledaren. Och det gick riktigt bra! Det var ju annars det jag var nervig för; att hon inte skulle tycka att jag platsade. Men hon tyckte att jag hade ett riktigt, riktigt fint gehör och att det jag saknade var teknik. Men, å andra sidan, det var ju därför jag tog kontakt med henne från början - för att lära mig tekniken. Så... jag blev godkänd och är nu officiellt medlem i Köriosa. En låg alt, det är jag det.

Repertoaren är synnerligen blandad, allt från medeltidsvisor till pop, ungefär. Och vi har redan "sjungningar" bokade; både vid valborg (då jag inte kan vara med eftersom jag är i Göteborg då) och innan midsommar i en kyrka, plus något årsmöte i en musikförening. Spännande! Dessutom får jag ju både röstvårdshjälp vid varje repetition plus att var och en i kören får privat coachning vid olika rep-tillfällen. Så det blir som en liten smygstart på sånglektionerna! Och vilken känsla det är; när harmonierna hamnar där de ska och det svänger till. 15-20 personer som sjunger skapar ett ganska skönt tryck!

Nu ska jag dricka en sista mugg kaffe och skicka ett rart sms till Kärleken, innan jag drar på mig träningskläderna och försöker bestämma mig för om jag ska ge mig ut eller om jag ska stanna inne och bråka med motionscykeln...








(Jag och mina "småsyskon")