... i vilken vår hjältinna nått en ny nivå

Jag har en Vän. Eller... nej... jag har flera Vänner. Bästaste A är ju givetvis den... bästaste, dårå.

Men... det här är en annan Vän som betyder Väldigt Mycket för mig, och har gjort under lång tid. Det är en Vän som ser mig som jag faktiskt är. En Vän jag känner fullständig tillit till. En Vän som inte väjer för det svåra och krångliga och som, på ett bildligt - och någon gång mer bokstavligt - vis, tar mig vid handen när det behövs och leder mig vidare. Jag tror att jag gör detsamma för honom. Ibland, åtminstone.

Den här helgen har vi pratat väldigt mycket med varandra. Varje dag, faktiskt. Eller snarare varje kväll/natt. Vi pratar verkligen om allt. Sorger, glädjeämnen, minnen, hemligheter, förhoppningar, planer. Vi skrattar lite. Vi filosoferar, ventilerar och analyserar. Viktiga saker. Inte väder och vind. Inte skvaller.

Ändå finns det saker - väldigt nära, känslomässiga och smått hisnande saker - som jag tycker är svåra att prata med just den här Vännen om, när vi pratar i telefon. Egentligen är jag en person som inte gillar att prata i telefon (vilket kan låta paradoxalt med tanke på hur oerhört ofta jag gör det, och hur långa samtalen blir med mina Vänner). Jag tycker om när man kan mötas. När man kan tala ansikte mot ansikte. Då känner jag inga som helst begränsningar med min Vän. På telefon, däremot, kan en del saker kännas lite fåniga att prata om. Obekväma.

Igår kväll, sentsentsent, hjälpte han mig över en sådan spärr. Han hjälpte mig ta tag i en fundering jag haft ett tag och eftersom han är den han är kändes det fullständigt naturligt och avslappnat. Om våra samtal vore spel skulle jag ha besegrat en boss och kommit vidare till nästa nivå. Nu är samtalen inga spel. Verkligen inte. Men jag har kommit vidare. En ny nivå. Och nu kan jag faktiskt inte tänka mig något jag inte skulle kunna samtala med honom om. T o m på telefon.

Det känns stort. Det är stort.