... till att det är väldigt svårt att skriva om resan. På ett plan var det ju bara en del av mitt jobb. På ett annat plan var det en resa där vi (lärare/elever) fick tillfälle att lära känna nya sidor av varandra och knyta våra band på ett annat vis. På ett tredje plan var det en resa i tiden och på ett fjärde en inre resa. Så... Hur skriver jag om det? Eller... ska jag ens skriva om det?
Det jag kan och vill säga är att själva upplevelsen av Auschwitz/Birkenau var kluven. Delvis blev allt det fruktansvärda så oerhört påtagligt, trängde så nära inpå och berörde på ett mycket obehagligt vis. Delvis kändes det fullständigt overkligt. AuschwitzII/Birkenau - som var det stora utrotningslägret - kändes faktiskt svårast att ta in (vi besökte först Auschwitz I, som var det första, minsta och inte inriktat på utrotning så mycket som på att vara ett arbetsläger - om än med avsikten att låta människor arbeta ihjäl sig... Vilket i snitt tog 3 månader för kvinnor och 5-6 månader för män...). Inte ens när vi gick den långa vägen från sorteringsperrongen till träddungen där kvinnor, barn, svaga och gamla fick vänta på sin tur i gaskammare/krematorium kunde jag riktigt förmå mig till att greppa det hela.
Det kändes kanske lika overkligt för dem som då, 1943 t ex, likt oss anlände en varm och solig majdag då fåglarna sjöng och lovade en fin sommar..?
Här väntar en grupp ungerska judar aningslöst (?) på att dö en fruktansvärd död. Barnen i förgrunden posar lite nyfiket för fotografen, kvinnan till vänster rättar till klänningen efter att ha givit sitt barn bröstet och alla verkar lugna och samlade. Fortfarande bär de med sig sina tillhörigheter, som om de faktiskt skulle ha användning för dem senare på dagen...
Och 65 år senare står vi där, i samma träddunge, och försöker fatta. Vi har kallt vatten med oss att dricka, vi lyssnar på ättlingar till fåglarna som sjöng då och vi vet att vi senare på kvällen ska äta middag på en restaurang i Krakow och sedan ta nattåget hem igen...
En stund senare går vi in i det hus där de som överlevt sorteringen genom ett "effektivt" system klev in genom en dörr i ena änden som människor och i den andra klev ut... reducerade till ett intatuerat nummer. Äntligen får vi sitta ner... i en sval sal med stengolv, där en mur av fotografier (som man hittade i en resväska efter befrielsen) fångar oss.
Plötsligt kommer allt väldigt nära igen. För min egen del är det ju just detta mitt intresse för historia handlar om... inte de stora slagen och folkvandringarna... utan att hitta den enskilda indivien... det unika människoödet... Det är då jag verkligen kan leva mig in... känna med... [nästan] begripa... Fotografier på små barn, på brudpar, på glada kompisgäng, busungar, nära och kära... och vi får stanna en lång stund och bara tänka... känna... fundera... Och kanske är det egentligen det vi hade behövt göra hela tiden? För någonstans känns hela besöket en smula forcerat. Guiderna pratar fort och ibland en smula mekaniskt och allteftersom dagen lider blir besöksgrupperna allt fler och det känns lite som... business, helt enkelt. En grotesk temapark, om man ska vara lite krass.
Men våra elever uppför sig värdigt och helt underbart. De lyssnar, funderar, tittar, frågar, fotograferar ibland... och de är väldigt tysta. Visar respekt för den döds- och gravplats det faktiskt är. Och jag blir stolt över dem.
Mer skriv än såhär åstadkommer jag inte, me lovely ones. Tankar kring ren och skär ondska... kring lidande... jag kan inte formulera det bättre än andra redan gjort. Så jag avstår. Men känner. Och tänker.Här lägger jag några bilder från "fotoväggen". Utan vidare kommentarer. Jag lär återkomma till intryck från resan framöver.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar