... i vilken vår hjältinna har fetignorerat ett helt OS

(Bilden tillhör eventuellt National Geographic - eller fotografen. Jag har bara "lånat" den, lite.)

... och det är helt enligt mina planer. Jag tänkte inte titta och det har jag inte gjort.
Jag har nog inte ens sett OS-teve ens 2 minuter. Sammanlagt.

Är det bara jag, eller?

För övrigt verkar det ju inte ha gått sådär jättebra för di svenske, heller.

Men var inte ledsna. Vi är bra på så mycket annat. Innovationer i precisionsmassförstörelsebranschen, t ex. Där är "vi" bland de bästa i världen, enligt en artikel i Ny Teknik.

Att det sedan gått åt både lite afghaner och fransmän, medan USA testat sina nya leksaker är ju smällar man får ta. Omelettillredning kräver ju att man inte är alltför rädd om varken skal eller innehåll.
AlJazeera - artikel 1.
AlJazeera - artikel 2.
AlJazeera - artikel 3.

Det tycker Sarkozy också.
(Tack till Pastey, för inputen!)

~~~~~~~~~~~~

Fredagskvällen, som så småningom gled över i lördagsmorgon innan vi ramlade hem och sov några timmar, blev riktigt rolig och fin! Solig, dessutom! Träffade Peter och Wille på Bishop's Arms där vi åt goda hamburgertallrikar för att sedan, stärkta därav, bege oss ut i den festivalande staden. Bluesmusik, öl, Micke Åkerfeldt som stod och rökte på hörnet av Savoy och Peter tog en kanonbild (inte med mig på, jag fixar inte "idolbilder"), mindre bra musik (BWO...), massa folk, strosande, sammanträffanden, vin, stim och stoj och små stilla fickor av nära samtal på Mölleplatsen och Andreas och hans lille son med det helt underbara namnet Florian och sedan Agneta (kramar och kärt återseende, som alltid!) och under Moderat Likvidation plötsligt en hel hoper SRF-vänner och Staffan - som fått nytt jobb på en av de skolor jag sökt på, men inte samma tjänst, då - och sedan, i mörkret, Opeth som visserligen gjorde en bra spelning men inte deras bästa (vilket till viss del ska skyllas på ljudet... längst fram mullrade det så att inte ens en konnässör - konnässös? - som jag kunde höra vilken låt de spelade...) och sedan föstes alla ut från ölserveringen och efter lite velande blev det ett par taxibilar ut till eftersläckning i Riseberga (villastaden Gud glömde, och taxichaufförerna inte kunde hitta...), och så lite avslaget och ingen bra musik (hallååå... hemma hos en DJ som har över 4000 plattor hemma...) och vid fem en stark längtan efter en mjuk säng och stillhet och så ringa på en taxi som körde vilse tre gånger innan den hittade oss och så snabb färd mot Lund och så småningom slumra in medan regnet smattrade mot rutan och bilarna åstadkom svischande ljud när däcken rullade fram över den våta asfalten...

När jag frampå tidiga eftermiddagen tog tåget hem mot Emmajävlaboda (sittplats hela vägen den här gången!) regnade det och det regnade fortfarande när jag klev av här hemma. Trött, matt, skör och lite för mottaglig för tristessen... Men jag repade mig sakta - vänner är underbart! - och idag mår jag gott. Jag klev upp strax efter tio, väckt av kyrkklockan och katten, gjorde en kanna kaffe, hällde upp den på termos, la in tre Olle Ljungströmplattor i CD-växlaren och kröp tillbaka i sängen med katt, laptop, böcker och senaste numren av ETC.

Och här sitter jag nu. Olle sjunger att "som man bäddar får man ligga" och han har så rätt... så rätt. Men... kan det inte ibland också vara så att "den som bäddar får ligga"? Jodå. Visst är det så, me lovely ones... ;-)

... i vilken vår hjältinna nått en ny nivå

Jag har en Vän. Eller... nej... jag har flera Vänner. Bästaste A är ju givetvis den... bästaste, dårå.

Men... det här är en annan Vän som betyder Väldigt Mycket för mig, och har gjort under lång tid. Det är en Vän som ser mig som jag faktiskt är. En Vän jag känner fullständig tillit till. En Vän som inte väjer för det svåra och krångliga och som, på ett bildligt - och någon gång mer bokstavligt - vis, tar mig vid handen när det behövs och leder mig vidare. Jag tror att jag gör detsamma för honom. Ibland, åtminstone.

Den här helgen har vi pratat väldigt mycket med varandra. Varje dag, faktiskt. Eller snarare varje kväll/natt. Vi pratar verkligen om allt. Sorger, glädjeämnen, minnen, hemligheter, förhoppningar, planer. Vi skrattar lite. Vi filosoferar, ventilerar och analyserar. Viktiga saker. Inte väder och vind. Inte skvaller.

Ändå finns det saker - väldigt nära, känslomässiga och smått hisnande saker - som jag tycker är svåra att prata med just den här Vännen om, när vi pratar i telefon. Egentligen är jag en person som inte gillar att prata i telefon (vilket kan låta paradoxalt med tanke på hur oerhört ofta jag gör det, och hur långa samtalen blir med mina Vänner). Jag tycker om när man kan mötas. När man kan tala ansikte mot ansikte. Då känner jag inga som helst begränsningar med min Vän. På telefon, däremot, kan en del saker kännas lite fåniga att prata om. Obekväma.

Igår kväll, sentsentsent, hjälpte han mig över en sådan spärr. Han hjälpte mig ta tag i en fundering jag haft ett tag och eftersom han är den han är kändes det fullständigt naturligt och avslappnat. Om våra samtal vore spel skulle jag ha besegrat en boss och kommit vidare till nästa nivå. Nu är samtalen inga spel. Verkligen inte. Men jag har kommit vidare. En ny nivå. Och nu kan jag faktiskt inte tänka mig något jag inte skulle kunna samtala med honom om. T o m på telefon.

Det känns stort. Det är stort.

... i vilken vår hjältinna löser hängbiljett

Det blev ett maratonsamtal på telefon igår. Han blev nästan ännu mer exalterad, än jag, över min möjlighet att kanske få arbete så snart! Och bostad har vi ju, om vi vill. Jag ska kika på den på tisdag, när jag ändå är i krokarna för intervjun. Men vi vet egentligen redan att vi vill ha den; den är i rätt storlek, välplanerad (ritningarna har bostadsbolaget skickat) och på rätt våning, dvs inte markplan. Det vill ingen av oss ha.

Det känns en smula ovant att ha någon att rådgöra med, i sådana här saker. I flera år har jag ju nu varit van vid att visserligen kanske bolla lite idéer med någon av mina vänner, men sedan har jag ju ändå bestämt helt efter eget huvud. Nu pratar vi lite fram och tillbaka om olika möjligheter och det känns gott att liksom bestämma saker tillsammans. Det är faktiskt ganska skönt att kunna luta sig lite, eller rentav hänga, på varandra mentalt, och känna att vi faktiskt löser det här tillsammans.

I övrigt måtte detta ha varit den hetaste dagen, i sommar. Jag har ingen termometer, så jag vet inte säkert, men min dagliga motionsrunda har aldrig varit så svettig. Och luften bara står stilla. Jag har öppet för tvärdrag (det har jag dygnet runt, nu) men det händer inget. Minsta rörelse framkallar matthet och huvudvärk. Jag dricker litervis med vatten och tar det så lugnt jag bara kan. Men... jag reser bort över helgen och kommer hem på söndagkväll samtidigt som min syster (den yngre, trevliga) anländer med sambo och tre barn i åldrarna 9 & 3 år, samt 2 månader. Jag bara måste ha städat och skurat om det ska kräla barn på golven och det dessutom inte ska sunka ihop helt, när vi ska bo här 7-8 personer under veckan. Jag borde bakat bullar också, har nästan inga kvar i frysen, men nån måtta får det vara. Vi får köpa kex och kakor och glass istället.

Efter att ha belägrat sonen med eldkastare har jag åtminstone fått honom att börja röja i sitt rum, som gästerna ska låna. Det går trögt eftersom han, vid en arkeologisk utgrävning i rummet hemma hos fadern, hittade sitt gamla N64 och nu nostalgikickar med gamla spel på det. Dessutom har han ONT. Han verkar ha en liten nackspärr och så som han går på om det skulle man kunna tro att han redan vore en hel karl... Han smörjer sig med voltaren-gelé och har en värmekudde på lilla nacken och ynkar i största allmänhet. Håhåjaja... Om två och en halv timme ska han åka hem till sin far för att bo där en vecka, eller så, och då ska det vara klart. Annars kommer min vrede att drabba honom.

Ikväll ska jag njuta av svalkan på min balkong med en bra bok och en sval cider, tror jag. Inte ens jag dricker särskilt mycket kaffe när det är så här varmt. Men tänker på Kärleken, det gör jag mest hela tiden. Mjuka, väna tankar...

... i vilken vår hjältinna vänjer sig

Tretton dagar av ledigheten har passerat. Fyrtio återstår. Jag har börjat vänja mig vid att vakna sakta på morgonen och inte ha bråttom ur sängen. Men jag behåller mina morronrutiner, om än i slowmotion; gå ur sängen, starta datorn, fixa kaffet och sen slöa någon timme innan jag... fixar mer kaffe. Det är väl där det skiljer sig. I höjd med att jag annars går till jobbet fixar jag nu mer kaffe.

Men sedan brukar jag ta dagens motionsrunda, innan det hinner bli för stekigt varmt.

Ledigheten har hittills varit lagom fylld av aktiviteter.

Midsommaren var ljuvlig, ute vid stugan, med ett gäng sköna vänner och sedan ett smärre sjöslag av mer traditionell karaktär i Varberg med sagda vänner plus några till.










En fredagskväll har tillbringats under den stora lönnen på bakgården tillsammans med väninnan A, två termosar kaffe, goda mackor och skönt snack. En lördagskväll/natt har tillbringats med Bästa väninnan A, smarrigt vegokäk, en packe cider (testa Hanna's Black Pineapple - straffbart god!) och lösande av allehanda världsproblem.

I övrigt är Pensionat Olsson öppet för säsongen, och har så varit sedan början av maj. Det är en strid ström av döttrar och son och vidhängande pojk- respektive flickvänner och kompisar och förresten är det där med "strid ström" en överdrift. De strömmar inte alls. Åtminstone bara åt ett håll; in. Inte ut. Huset fullt, alltså. Frågan är nu om jag ska slänga ut hela bunten eller om jag själv ska emigrera...

Medan jag begrundar detta fixar jag mig en kanna Pasión Colombia och tänker på Kärleken.