... i vilken vår hjältinna är smått metaforisk

När jag springer min mil (och även kortare sträckor) har jag upptäckt att jag har en strategi för att liksom orka hela vägen. Jag har olika mål. Det övergripande målet är givetvis att ta hela milen (som jag gjorde idag... Åh... vad skönt att få säga det igen... ;-), men jag delar också upp rundan i kortare etapper. Den stora deletappen är där vägen går under de stora kraftledningarna uppe i skogen - där är det nämligen halvvägs. Och sedan har jag kortare etappmål, som t ex när jag kommer upp till hästgården vid Åleberg. Där är det 3 km och efter att ha gått ganska mycket uppför väntar en skön utförslöpa som ändå inte frestar på mitt högerknä alltför mycket. I utförslöporna - även de som bara sluttar svagt, svagt riktar jag blicken långt fram och kunde jag skulle jag gärna springa och blunda... jag känner en slags flytande, avslappnad känsla... Jag har också tid och ork att ta in det jag ser, hör och känner på ett ljuvligt vis.

Men när det går uppför har jag märkt att jag automatiskt flyttar blickfokus mycket närmare mig själv och jag tittar absolut inte på det hägrande backkrönet eftersom det genast känns tyngre att springa, då. Istället ser jag bara några meter framför mig och ju brantare motlut ju närmare mig själv fäster jag blicken - är det tillräckligt tvärt blir det till slut att jag bara tar ett par steg i taget... närmare målet... och... rätt vad det är känner jag att det lättar och när jag då lyfter blicken lite längre fram upptäcker jag att jag nått krönet och att vägen planar ut och stegen känns lättare igen.

När jag sprang idag tänkte jag på att jag även hanterar livet i stort på det här viset. Jag har ett slutmål (samma som alla ni andra...) och när jag når dit vill jag känna mig lika nöjd och mätt på upplevelser som jag gör efter en runda som dagens... Min väg dit innehåller några riktigt stora delmål och i övrigt är den uppdelad i mindre etapper, för hanterbarhetens skull och för att jag inte ska tappa fokus på livet i stort och vad jag vill med det. I livets mjuka utförslöpor ser jag gärna långt framåt och tänker på allt möjligt jag vill göra och passar dessutom på att njuta av vägen och de upplevelser den bjuder på, men när det är tungt och uppförsbacke krymper jag synfältet alltmer ju jobbigare det är. Jag kan arbeta mig igenom en månad... en vecka... en dag... eller en timme... tänka att "this too shall pass..." och... rätt vad det är så finner problemen sin lösning och jag kan fortsätta njuta av livet.

Och vad ville jag säga med detta? Inte en aning, faktiskt. Det är nog mer av en inre reflektion. Tur att det är min blogg och ingen annans... ;-)

Nu blir det en dusch och sedan en kanna Pasión Colombia i solen ute på balkongen, tillsammans med lite skön soulmusik...

Ha en fortsatt ljuvlig söndag, me lovely ones, och glöm inte lyfta blicken! Bakom alla uppförsbackar finns en skön utförslöpa!