... i vilken vår hjältinna gör ett fynd

På Youtube snubblar jag, som av en händelse, över en låt i en version som jag bara älskade då... för kanske 5-6 år sedan... och sedan bara har tappat bort. Inget märkvärdigt, men ni vet hur det kan vara; plötsligt är det något som bara sitter som en smäck och dessutom är laddat med konnotationer. Som t ex Midnight Train to Georgia. Men inte med Gladys Knight & the Pips, utan med Indigo Girls och Ani diFranco:

För övrigt måste jag erkänna att detta är en sådan där kväll som Astrid Lindgren beskriver i Draken med de röda ögonen...












En sådan där kväll när man längtar bort fast man inte vet vart.
Just så känner jag det fortfarande. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill verkligen inte. Och det är en "farlig" tanke såtillvida att när den väl såtts slår den rot fortare än toksnabbt och rötterna växer kvickare än en bönstjälk ur sagorna (fast neråt i stället för uppåt, dårå) och jag blir inte kvitt den. Den slingrar sig runt vindlingarna i hjärnan och kilar ut och in genom kamrar och förmak i hjärtat så att den omöjligen kan ignoreras. Jag letar jobb och funderar på bostad. Inser att ett förstahandskontrakt i någon av de städer jag kan tänka mig att bo i inte är att tänka på. Inser att det är smartast att stanna kvar här tills jag har ett nytt jobb. Inser att det är nästan lika ont om fasta lärartjänster som det är om förstahandskontrakt. Inser att jag måste bestämma mig. Och när jag väl gjort det så måste jag agera utifrån det. Inser att det mycket väl kan innebära att jag tar ett vik och andrahandskontrakt. Inser att jag egentligen redan har bestämt mig. Men fegar en smula.
Ändå... jag har bara mig själv att försörja. Jag behöver inte längre tänka på mina barn, i det avseendet. Inser att det är en fråga om tid, bara, innan Den Förändringsbenägna inuti mig tar kommandot och styr upp saker och ting. Hon som är släkt med Slavdrivaren, ni vet.

För här kan jag inte stanna. Det kan jag inte.

Men. Idag kan jag åtminstone andas. Det kunde jag knappt igår.