... i vilken vår hjältinna mestadels vegeterar

Ptja... Vad finns det att säga? Livet glider vidare. Just nu händer inte så mycket. Jag tränar varje förmiddag, äter min gröt och dricker mitt kaffe. Lyssnar på Opeth, Wolverine, 10cc och Nick Drake. Läser böcker; just nu parallelläser jag Leon Uris "Exodus", Johanne Hildebrandts "Saga" och Jurgensmeyer's Terror in the Mind of God - The Global Rise of Religious Violence. Njuter av att det är höst i luften och känner lusten att ta tag i nya saker. Dock bärgar jag mig en smula och samlar kraft. Tids nog får jag hur mycket som helst att ta tag i, ju. Just nu funderar jag på vad en flyttfirma kan kosta och på huruvida jag ska leja bort hela flyttstädningen eller bara fönsterputsen.

Annonsen på lägenheten var ute i tidningen idag (en stor annons - jag köpte ett lösnummer bara för att kolla) och visningen på torsdag är fullbokad, plus att det var någon som ville komma lite tidigare. Känns som att det är gott hopp om'at, men jag vågar inte ta ut något i förskott. Pengar ska aldrig räknas förrän man håller dem i handen.

Jenny är hemma några dagar från Norge och sonen har avverkat Uppsala Reggaefestival och därvid blivit av med såväl mobilen som en grå Circajacka och den nya, riktigt dyra jackan han köpte och som jag underade om han verkligen skulle ta med sig dit. Dock har han inte hävt i sig tuffare substanser än starköl och inte klottrat på något han kan åtalas för. Jag antar att jag får känna mig ganska nöjd med det samt det faktum att han haft roligt och mådde bra hela tiden. Dessutom växer han när han får ta tag i saker själv, om det så bara är att fixa standbybiljetter till flyget och leta upp anslutningsbussar och sådant. Till yttermera visso har han dessutom fått en provanställning som fönsterputsare i Göteborg och ska jobba tre dagar/vecka till att börja med. Han får låna pappans nya frus etta, som hon har kvar där. Övriga veckan bor han hos dem ute på landet. Han tror själv det kan bli en bra lösning och han vet att skiter det sig är han alltid välkommen hos mig.

Igår var jag på mitt "gamla" jobb för att lämna igen laptopen och lite nycklar och för att hämta en tröja och några personliga böcker. Rektorn hade meddelat arbetslaget att jag inte skulle komma tillbaka till dem nu efter lovet och de befann sig i olika stadier av förvåning. Gamle metodistpastorn och tillika messerschmitten verkade aningens sur för att jag fått speciallärarjobb, språklärarkollegan verkade mest glatt överraskad och sa sig vara lite avis eftersom hon längtar bort, till något nytt, min mentorkollega (syslöjdsfröken med de kalla ögonen) sa knappt hejdå och NO-kollegan a k a Månskensbonden fattade - som vanligt - ingenting. Men han är söt ändå. Han är den ende jag egentligen kan komma att sakna; jäsiken vad många roliga samtal vi haft om precis allting! Och så ska han snart bli pappa för fjärde gången och hoppas SÅ att det änteligen ska bli en liten kille. Ha! säger jag. Klart det blir ännu en liten blond vilde till tjej... ;)

I lördags dök brorsan och hans flickvän upp här. De bara gjorde en dagsutflykt och hade varit och badat och sett sig om lite. Vi fikade och pratade lite. Nyfikna på min flytt och allt var de, förstås. Och brorsan erbjöd sig gentilt att hjälpa till med flytt, nätverksinstallation i nya lyan etc. Just det där med nätverk kanske jag faktiskt behöver lite hjälp med eftersom jag skulle vilja ha så mycket trådlöst som det bara går.

Jag vet inte om mina parenteser ens är hemma. Eller om de läst mailet jag skickade. Åtminstone har jag inte fått någon som helst respons på mailet. Skitsamma; de får väl höra av sig om de vill prata...

Kärleken och jag befinner oss nu i ett varmt, stilla och ganska ljuvligt stadie. Vi känner oss trygga och mjuka med varandra och är överens om att ta en dag i taget. Vår tid kommer. Snart. Och vad som händer då får vi se. Det är märkligt, det där, med hur vi inte kan vara utan varandra ens för några timmar. Sedan blir längtan och saknaden för stor och vi måste ringas eller åtminstone smsa bara för att höra att den andre har det bra... Tanken på att vi snart kan träffas dagligen känns snudd på overklig. Men underbar... Något kaffe blir det inte vid denna sena timme, men på Kärleken ska jag tänka lite till...