... i vilken vår hjältinna gör mentala fiskbensdiagram

Sitter här efter skön powerwalkrunda, och därpå följande dusch och ätande av havregrynsgröt, och dricker mitt kaffe och funderar vidare på allt möjligt som ploppade omkring i min hjärna medan jag ångade fram längs åpromenaden.

Just nu är det rätt mycket liksom. Att tänka på, då. Och jag försöker bena upp det, försöker hitta vettiga lösningar och - inte minst! - försöker komma på i vilken ordning beslut ska fattas och saker ska hända. Så mycket hänger i luften och jag känner en stor frustration, samtidigt som jag vet att när det väl börjar rulla så kommer väldigt mycket att trilla på plats, nästan som av sig självt. Men så är det givetvis inte. Jag vill ha styr på det som händer, och jag ska ha det.

Kärleken. Sista veckan kan vi båda känna att något hänt, något som - utan att vi ännu vet riktigt vad - gör att vi har en känsla av stabilitet, och en inriktning. Vi samtalar om Framtiden. Hur vi vill ha den, och vi är båda överens om att vi vill leva i den tillsammans. Där, hos honom. Inte här. Skälen är flera; hans barn är yngre än mina och han vill inte förvandlas till en avlägsen helgpappa. Egentligen är det det enda skäl som behövs för att jag ska röra på mig, och inte han. Att jag ändå haft som en del av min livsplan de senaste åren att flytta från stan så snart barnen är vuxna nog hjälper givetvis till. Johanna har tagit studenten och är på väg ut. Linus vill inte flytta från Falkenberg och kan tänka sig att bo hos sin far på heltid. Så det känns lugnt och bra på den fronten. Och jag längtar efter att få ha ett nära liv, tillsammans med Kärleken. Jag känner mig liksom redo för det, nu. Det här är ändå den enkla biten.

Jobbet. I våras sökte jag, och fick, fortsatt tjänst på skolan jag jobbat på under vårterminen. Samma tjänst, men i bantad form (80%) eftersom vårt arbetslag har färre elever under kommande läsår (inga nya sexor fyller på). Tjänsten är en visstidsanställning (vik) och med dessa förhåller det sig så att man liksom skriver på för hela perioden och sedan får man inte säga upp sig, utan man stannar perioden ut. Detta kunde varit gott och väl om det inte vore för att när anställningsavtalet dök upp förra veckan, så står det plötsligt att avtalet gäller hela läsåret och inte enbart höstterminen (vilket var vad jag sökte). Inte fan vill jag binda mig för ett helt läsår när jag står i begrepp att [troligen] flytta till Honom? Men tackar jag nej, så lär a-kassan stänga av mig, för en tid, och vad ska jag då leva av?

Dessutom sökte jag - innan anställningsavtalet dök upp - en tillsvidaretjänst på heltid (där.. dit jag tänker flytta) som speciallärare i engelska, vilket ju är ett av mina två ämnen. Än har jag inte fått besked, men jag vet att de börjat titta på ansökningarna den här veckan. Och min rektor är på semester den här veckan också. Så jag vet inte vilket ben jag ska stå på. För om jag får den där tjänsten... då innebär den en snabb flytt (även om jag troligen inte behöver börja direkt vid terminsstart) och det känns som att jag kanske forcerar en sammanflyttning. Det vill jag inte. Absolut inte. Men... det är heltid och det är inget vikariat; det är en tillsvidareanställning. Och jag funderar på hur jag ska kunna lirka med min rektor så att jag kan skriva på anställningsavtalet här, och t ex få 1-2 månaders uppsägningstid, om jag nu inte får det där andra jobbet. Jag vet att han vill HA mig (ja, ehmm... professionellt, alltså *s*) men å andra sidan sitter jag knappast i något guldsits för att förhandla; arbetslösa lärare går det just nu 13 på dussinet av...

Bostaden. Och nyss blev jag avbruten av telefonen. Vill jag flytta hyfsat snart har jag en trea i just det område vi tycker verkar bra. Omgående, eller typ 1/9. Ett spännande och bra besked. Men - stressande också. Jag vill inte att saker och ting ska hända för fort, heller. Nåväl, den trevliga damen i telefon sa att jag kan få fundera i lugn och ro i två veckor. Rätt generöst, tycker jag. Under tiden hinner vi kanske komma till något slags klarhet beträffande jobbiten. Får jag jobbet jag sökt är det givetvis guld att ha bostad ordnad.

Och lägenheten jag bor i nu, ja det är nästa bit, det. Den ska säljas. Men enligt min mäklare är det gjort på nolltid. Och det vet jag. Det finns inga lediga fyror centralt här, vare sig hyres- eller bostadsrätter. Bra betalt får jag dessutom för den. Jag bor i en spargris...

Barnen. Jo, men det ska ju råddas med dem också. Även om vi har pratat om det hela och de är på det klara med hur de vill ha det, så ska det ju ändå förverkligas också. Så sent som igår pratade jag med deras far om sonen, och om att han ska bo där på heltid. Han säger bara "jamen, det behöver vi ju inte diskutera nu, eller bestämma något om... vi kan ta det längre fram...". As if. Han har alltid haft för vana att skjuta allt framför sig, bara fetignorera helt enkelt, och sedan... när vi är där... ja, då kommer han att vara som fallen från skyarna... helt oförberedd... och troligen inte ens talat med nya frun om det... Been there/done that/got the t-shirt...

Så... Jag har en del att klura på, försöka bena ut och strukturera upp. Om inte annat så för mitt sinneslugns skull. Det finns begränsningar för hur mycket även jag klarar att hålla i luften samtidigt. Och då har jag ändå inte nämnt sonens besvikelse över sommarjobbet, där chefens guld och gröna skogar blev till sand när han ser tilbaka på sin första månad. Och ner i lönekuvertet. 60 spänn i timmen är inte "bra betalt"... Eller dottern som själv har en del att fundera på och som vill luta sig på mig... men det är kanske ämne för en annan blogg. Kanske inte ens min...

I väntan på att klockan ska bli fyra och det ska bli dags att traska ner till frissan för att få topparna klippta fixar jag mig en mugg Pasión Colombia till, lutar mig tillbaka och tänker på Kärleken. Det mår jag gott av.