... i vilken vår hjältinna fattar ett svårt beslut

Livet är verkligen en intressant resa. Just nu har jag vinden i ryggen och susar fram utan större motstånd.

Jag FICK JOBBET! Min nya chef ringde igår och sa att de faktiskt träffat några till efter mig, men att de ändå beslutat att det är mig de vill ha. Inte minst mina lyriska referenspersoner hade bidragit till detta!

Kontraktet på lägenheten kommer med posten idag.

En kvart efter det att jag fått jobbeskedet var mäklaren här för att kika på lägenheten. Två stycken var de t o m. Jag hade ju vidtalat mäklaren som också är min granne, men eftersom det tydligen finns en ny regel som säger att ska en mäklare sälja en lägenhet i en BRF han själv är engagerad i måste han samarbeta med en annan mäklare, så kom de två stycken.

De traskade runt och kikade och satte sedan ett utgångspris som ligger hundratusen över vad jag trodde jag kan få för lägenheten... Detta ska bli spännande! De påstod också att i detta skick och - inte minst! - med detta önskeläge kommer den knappast att vara svårsåld.

Glädjestrålande ringde jag Kärleken för att berätta och han blev helt tyst. Jag kände direkt att något var på tok men vi hann inte prata så mycket om det just då utan ringdes senare. Av orsaker som jag inte har för avsikt att gå in på (men inte är fullt så snaskiga som de kanske kan förefalla) är hans livssituation inte sådan att han helt och fullt råder över den, just nu. Han befinner sig i en separation (inte något jag kan ta på mig; det var redan på väg att ske när vi fick intresse för varandra) och det är en väldig massa turer hit och dit med hur allt ska lösas med huset, barns boende och ekonomiska mellanhavande och fan och hans mormor. Ibland är han fullständigt slut och beredd att slänga in handduken eftersom han oroar sig så för att barnen inte ska få det bra. Ibland är det inte alls så. Och även om jag liksom ramlade rakt in i detta så ÄR jag ju indragen i det NU och åker med i den där berg- och dalbanan jag fått en viss vana av.

Igår blev han nog mycket rädd, helt enkelt. Saker och ting blev plötsligt väldigt definitiva och det kändes (egentligen för oss båda) att det kanske går lite väl fort. Den ursprungliga tanken var ju att han skulle bo för sig själv ett tag, både för att landa sig själv och för att landa barnen på ett bra vis. Och så får jag det här jobbet och måste flytta hyfsat snart och allt ställs liksom på sin spets. Samtidigt säger han att han är GLAD för att jag fick jobbet. Och att känslorna för mig är oförändrade. Med risk för att reta upp bloggens manliga läsare - och tvärtemot min egen egentliga motvilja mot grova generaliseringar - undrar jag om detta är en manlig företeelse? Denna rädsla?

I vilket fall har jag varit tvungen att tänka och fundera och vrida och vända på det här en hel del. Men såhär har jag tänkt; jag har kommit en lång väg nu, sedan jag gjorde min mitt-i-livet-vändning. Under de senaste knappa 5 åren har jag skaffat mig en gedigen utbildning, byggt mig ett nytt, starkt och självständigt liv, arbetat med mig själv både mentalt och fysiskt och samtidigt varit en trygghet för mina barn samt tagit fullständigt ansvar för min ekonomi.

Där jag står nu har jag utsikten att ta mig själv och mitt liv till en ny nivå; jag säljer min lägenhet och kommer (det vet jag redan nu) att göra en så bra förtjänst på den att jag kan göra mig helt skuldfri (ja, t o m casha in hela min studieskuld!), jag har sökt - och FÅTT! - ett arbete som ligger utanför min formella kompetens men som innebär en enorm möjlighet för mig att utvecklas yrkesmässigt och göra mycket spännande erfarenheter, jag har aldrig varit i bättre kondition fysiskt och mentalt och jag har en ny, fräsch bostad att flytta till (att flytta överhuvudtaget har stått på min att-göra-lista sedan skilsmässan, egentligen).

Att säga NEJ till en sådan möjlighet att komma vidare i livet som jag har just nu vore vansinnigt. Och jag har kommit såhär långt i egen kraft (med viss uppmuntran från barn & vänner, förstås). Så... jag måste fatta beslutet med mitt eget bästa för ögonen. Inte hänga upp mig på en annan människas göranden och låtanden eller en relation till denna människa - och detta oavsett mina känslor. Rakt på sak: jag kan inte flytta till denna lilla småländska ort enbart för hans skull - jag måste ha möjligheten att LEVA där, också, om vår relation skulle ta slut.

Därför kommer det nu att bli såhär:

Jag tar jobbet.
Jag tar lägenheten (fr o m ca 15/9 så det blir till att ha dubbelt boende någon månad).
Han får skaffa en egen bostad och landa i vad det nu är han vill göra.
Sen får vi se vad det blir oss emellan.
Jag kommer, i vilket fall, veta att jag gjort mitt val för min skull.

Det var inte lätt att komma fram till. Men så kommer det alltså att bli.
Och... vet ni... Det känns alldeles fantastiskt BRA!

Nu är jag lite seg efter att ha funderat väldigt sent inatt och sedan klivit upp före fem för att köra sonen till flyget fvb Uppsala Reggaefestival, ha boardat, msnat med en kompis och alltså bloggat. Och pratat med Kärleken i telefon. Han ringde från jobbet och hur det nu än är så Älskar vi varandra och det vore väl själva FAN om vi inte skulle kunna få vara glada och lyckliga tillsammans framöver. ;-)

Nu ska det bli en kanna kaffe och tankar på, och om, Kärleken och livet och hur allting kan vara.