... i vilken vår hjältinna skjuter upp

(Street art, Lund)
Hemma igen. Jag har haft några helt ljuvliga dagar på Framsidan. Det kändes inte särskilt roligt att kliva av tåget här i byn och traska hemåt. Mitt hem är mysigt och fint och imorgon är det jobbvecka igen och våren har hunnit övergå i sommar. Men det känns inte riktigt okej. Att vara här, alltså. Det är nog som Bästaste A sa i telefon för en stund sedan... jag är på väg.













Festen igår var precis sådär lyckad och rolig och försommarmagisk som jag hade hoppats den skulle bli.













Varm, skön stämning med roliga och trivsamma människor i allmänhet och några Vänner i synnerhet.













När det blivit mörkt kändes stjärnhimlen så nära att man nästa kunde ta på den, sådär lite utanför de värsta ljusföroreningarna. Jag gick ut på framsidan, en liten stund, och la mig på en trave ännu lite solvarma byggstenar och tittade upp mot stjärnhimlen och lyssnade till fåglarna i nattmörkret. Näktergalen hade hyfsad konkurrens av Judas Priest på andra sidan stallbyggnaden...

















Sedan joinade jag de andra igen och glammade till framåt morgonkvisten. Då var det fint att hitta nästan som ett lönnrum och stänga in sig i och utbyta tankar och förtroenden innan sömnen kom smygande och de sista tappras bubbel och babbel ute i köket - som vid det laget övergått till politisk diskussion - tonade bort.













En stor del av dagen idag fördrevs ute i solen på bakgården med kaffe- och vattendrickande och Panta Rei, Neil Young och Anders F och avslappnat snack.

















En tupp, stor som en grand danois, spatserade omkring och såg respektingivande men visade sig gilla limpmacka.

Smolket i bägaren var den idiot som dundrade förbi i kvällsmörkret igår och körde på en liten misse (Fröken Smillas bror) så att den bröt benet på ett så skumt sätt att veterinären idag rekommenderade P & E att faktiskt låta avliva den i stället för att försöka laga ihop den. Hur kan man köra på ett djur utan att stanna och se efter hur det gick?

Frampå eftermiddagen åkte jag med Bästaste P in till Lund. I väntan på mitt tåg åt vi italiensk glass, drack kaffe och småpratade. När jag skulle köpa biljett visade det sig att det inte fanns plats på tåget. Vad göra? Jag klev helt sonika på och avsåg att lösa biljett direkt på tåget. Detta innebar att jag givetvis inte fick någon plats utan tillbringade 2 timmar och 16 minuter på golvet precis vid av- och påstigningsdörrarna. Lite tungt för mig som hoppades på att kanske får ett par timmars sömn... Å andra sidan var det så knôkafullt med folk att de två konduktörerna liksom bägge trodde att den andra kollade min biljett och sålunda åkte jag -Ära vare Buddha - Lund - Emmaboda gratis. JÄJ!

Men nu är jag, som sagt, hemma igen och det känns inte bra. Inte bra alls. Jag måste göra något åt detta. När jag kommer hem från Polen ska jag lägga in en överväxel på jobbsökarfronten. Kanske t o m söka helt andra jobb än lärarjobb? För flytta utan att ha fått nytt arbete känns inte som en smart sak att göra. Såvida jag inte får den där tvåan på Möllevången. Det är ju bara jag och 1174 andra som anmält intresse...

Och här slutar min blogg för idag. Nu har jag ännu en stund skjutit upp det trista arbetet med att packa ur min ryggsäck. Men det måste göras. Imorgon kväll ska den packas om för nästa äventyr! Och när jag packat upp ska jag ta mig ett skönt skumbad och sedan krypa i säng.

Stay cool, me lovely ones, och tipsa mig gärna om jobb på Framsidan... ;-)