... i vilken vår hjältinna minns en annan morgon

Clementiner. Kaffe. En av de godaste och mysigaste frukostar som finns, särskilt om jag tänt ett par ljus och lyssnar på Godmorgon, Världen i P1.

Jag mumsar på clementinen och minns en annan höstmorgon, tillsammans med Vännen H, som ringde sentsent och undrade om en fika kunde vara intressant. En väldigt dragen kompis medföljde, som vi raskt bäddade ner i Johannas säng (hon var inte hemma just då, ska väl tilläggas...). Vi bäddade åt oss på vardagsrumsgolvet sent på natten, drack lite whisky, satte Oasis på repeat och så låg vi där i mörkret och filosoferade och tittade ut på stjärnorna som hann blekna undan lite innan vi somnade. På morgonen klev vi upp (den dragna kompisen hade vaknat tidigt och tassat iväg, lätt skrämd av att vakna på ett totalt okänt ställe och utan minne av att ha kommit dit...), lite lagom stela efter att ha sovit obekvämt, lagade kaffe och åt lite apelsiner till det, eftersom det var det enda ätbara som fanns hemma. De var ganska saftiga och vi var tvungna att använda servetter för att inte slabba ner oss och H. skrattade åt mig för att jag bara hade färgstämda servetter att erbjuda.
- Jag hade liksom inte trott annat, sa han.

På radion säger de att Snobben och hans vänner (eller snarare skaparen Charles M Schulz) nu hamnat på den konstnärliga parnassen då han plötsligt börjat betraktas som Konstnär. Schulz, alltså. Jo, jag tackar jag. Jag - och många med mig - har ju vetat att Snobben är livsfilosofi på hög nivå, presenterad så att man bara måste älska det! Och... eftersom jag är på det humöret idag... så dyker det upp ett minne igen... ett sorgligt... Jag minns när Matilda och Jenny var små. En tågresa från Karlskrona upp till morföräldrarna, som bodde i Falkenberg då, i det grå huset nära hamnen. Det som vi sedan köpte och bodde i när Lillmysen föddes...

Jenny hade en liten Snobben, av tyg, med röd tröja. Den följde med henne överallt och var så söndergosad och traspussad att nosen höll på att trilla av. Jag lovade att försöka laga den (en sista gång?) åt henne när vi kom fram till mormor. På den tiden var det alltid tågbyte i Hässleholm, och det var alltid lika stressigt - man hade bara några minuter på sig och med två barn med små ryggsäckar, en sulky (Jenny hade ofta "spik i foten" när hon var liten... inte på riktigt, alltså - men det var hennes tyngsta argument för att slippa gå...), egen ryggsäck och ett par extra bagar med oundgängliga pryttlar så var bytet alltid extremt stressigt.

När tåget börjat rulla ut från stationen upptäckte vi det; Snobben var borta. Troligen låg han - liten, ensam och lite blött frusen - kvar på perrongen. Vi såg honom aldrig mer och vi kunde bara hoppas att något annat kärleksfullt litet barn tog hand om honom och gav honom en värdig ålderdom. :(










Och... jag kan inte låta bli att ge er soundtracket till denna min mjuka, minnesvärda söndagsmorgon. Mina damer och herrar... Jag ger er Fastball's Out of My Head. Lyssna noga. Njut. Själv sjunger jag. Och dansar lite grann. Uppehållande. I högsta grad.