... i vilken vår hjältinna firat lite

Men FATTA att jag glömde kameran hemma idag! Jag blev så knäckt när jag kom på att den låg kvar hemma på köksbordet. Min "religionsnia" skulle ju ha introduktion till kunskapsområdet hinduism/buddhism den här veckan och vad kunde passa bättre än att tjuvstarta lite Diwalifirande? Sagt och gjort. När klassen kom in i sal 206 var lamporna släckta och persiennerna nerdragna. Doften av indisk rökelse låg tung i rummet. På ett litet bord vid dörren låg en svart duk av sammet, med gröna och röda broderier. På väggen ovanför bordet satt en tavla med en bild av Lakshmi och på bordet stod ett litet ställ med rökelse, en liten statyett (av Sarasvati - man tager vad man haver - men det var det ingen som märkte ;-), några lyktor med tända ljus och små skålar med olikfärgat godis. CD-spelaren spelade en liten raga. Det var så fint och jag ville fångat ögonblicket.

Det här är en klass som brukar få många lärare att sucka och himla med ögonen. De är bullriga och högljudda och småstökiga och gillar att provocera. Men - jag ser ofta glada ögon och jag ser att de är väldigt måna om varandra. Och idag... idag, alltså... var de alldeles tysta när de klev på.
En av dem (rökare...) började låtsashosta och ville öppna för vädring, men tystades snabbt ner av de andra... "gerej föffan... de e ju mysigt..." och då gav han sig.

På tavlan stod det Happy Diwali och just som jag tänkte öppna munnen och fråga om det till äventyrs var någon som visste vad detta var så sa A. att "Det är väl en såndär indisk fest? En ljusfest...". Alltså... kan ni fatta att jag älskar den här klassen..?

Sedan vädrade vi lite kort och så såg vi en liten film om diwalifirande och - kors i taket! - klassen var tyst och uppmärksam nästan hela tiden (15 minuter). Sedan pratade vi lite kort om hinduismen... om färger... dofter... musik... konst... smaker... och så startade de att formera sig i sina arbetsgrupper och kom igång ganska så lugnt och fint med att inventera läroboken för att se vad som finns där, och vad de mer behöver för att lösa sina uppgifter, alltmedan de smarrade i sig allt godiset.

En del pratade om det de läste, några pratade om hur hur arbetet skulle fördelas och några pratade om planer för den kommande helgen. Oavsett samtalsämne var de så absorberade att de inte hörde när jag sa att "jag tycker ni kan börja plocka ihop nu...". Fan flög i mig och jag sa inget alls på en kort stund och sedan sa jag, med hög röst: "Nu ska ni få ett exempel på vikten av att vara uppmärksam... det är exakt två minuter sedan jag sa att ni kan plocka ihop och sluta...". Hehe - det tog dem inte ens 30 sekunder att plocka ihop, ställa stolarna någorlunda rätt (halleluja!) och försvinna ut genom dörren...

Den klassen är ett av de ljus som lyser upp min tillvaro, just nu!

Ett annat ljus är mina arbetskamrater. Några ev dem är veritabla pärlor och det känns fint att sitta vid fikabordet och diskutera kring betyg och bedömningar, filmer, garnsorter, vinprovning och språkinlärning. Det har varit förvånansvärt tyst om de fruktansvärda händelserna i Tusby. Inte för att vi inte bryr oss - men... kan det vara så att det faktiskt känns farligt och hotfullt..? Kan det hända där kan det hända här. Det finns många arga, besvikna, frustrerade, förtvivlade utanförbarn/ungdomar i våra skolor. Sådana som slås ut tidigt och som anser sina liv vara slut innan de ens börjat. Inte ens eleverna har sagt särskilt mycket (nästan inget alls, faktiskt) om händelsen. Vi hade behövt prata om detta också, tror jag, även om det kanske inte känns lika "fint". Vi får se vad som händer vid fredagsfikat imorgon.

Jag jobbade över idag; extra ämneskonferenser var påkallade och det var bara att gå dit och se glad ut. Men det var ett ganska konstruktivt möte och då gör det inget. När mötet var slut tittade jag på klockan och insåg att det var försent för att hinna till poweryogan. *suck* Å andra sidan kunde jag ju då lika gärna stanna kvar och jobba lite till och skriva klart omdömena om sjuorna, som ju ändå måste vara klara imorgon. När jag var klar med dem kikade K. in och satte sig för att prata en stund kring ett åtgärdsprogram och sedan kom S. och hur det nu var blev vi sittande tills klockan var nästan halvåtta och bara pratade och pratade. Inte så "bara", ändå - vi fick ett av de där otroligt vettiga och bra diskussionerna kring vårt jobb. Dessutom hann vi ventilera våra tankar - och vår oro - för vad som kommer att hända tills nästa läsår, då 5 tjänster ska väck. Vi får ingen information och det är ett problem. I en skola kan man ju int enbart tillämpa "sist in först ut" eftersom hänsyn också måste tas till verksamheten och man kan inte focka en mattelärare om det kommer att behövas en sådan tjänst. I ett sådant fall blir helt enkelt någon annan överflödig.

Det som krånglar till det ytterligare är våra behörigheter. Många har suttit på tjänster i åratal utan att ha gjort klar sin lärarexamen. Trots att de alltså kanske har 5-10 års yrkeserfarenhet och att de saknar 5-10 poäng så sitter de - förhoppningsvis! - löst. Jag, S och K var helt eniga om att vi ska slåss som satan för våra jobb om vi skulle hamna i riskzonen. Vi är alla fullt behöriga för grundskolans senare år (och jag dessutom för gymnasiet) och vi ger oss inte frivilligt. Sådeså!

När jag gick hem i den regniga torsdagskvällen var jag både trött och upplivad på samma gång. Tanketrött och stimulerad. Ett poweryogapass för hjärnan, helt enkelt. Ljuvligt! Nästan så att huvudvärken jag haft i två dagar lättade...

Här hemma låg ett par julklappsböcker (till Matilda och Jenny) och väntade. I mailboxen låg det ett rart mejl från Lillmysen, och på msn väntade Johanna på en pratstund.

Nu ska jag krypa i lite latare kläder, laga te, tända några ljus och vira in mig i en filt och lägga mig i soffan. Bara vara en stund. Tänka. Vara tyst.