... i vilken vår hjältinna gör en klassresa

Idag har jag varit i Kalmar tillsammans med min co-mentor B och vår sjundeklass. Det främsta målet (åtminstone för B och mig) var Konstmuseet och det var också tack vare vårt besök där som Länstrafiken sponsrade vår tågresa. På museet pågick bl a den lokalt förankrade Sydosten med konstnärer (amatörer och etablerade) från Kalmar, Kronoberg och Blekinge.

Tyvärr fick jag inte med mig någon katalog (men jag fick lov att fotografera!) så jag har inte namnen till konstverken, tyvärr.

Ett par stora målningar som eleverna gillade - och blev rätt konfunderade över - var dessa med fopollsmotiv:































Lite intressanta genusfunderingar och annat dök upp framför dessa konstverk. Inte hittade vi några svar, men bara att frågorna är lyfta är intressant - vi kommer att hinna prata mer om dem framöver!
Den här skallen, komplett med ögonglob, fascinerades vi av tillsammans:

















Visst är han (?) söt..?

Min personliga favorit var annars dessa virkade grejer (se nedanför) - den ena monterad på en vägg och den andra ståendes på en liten pelare nedanför. Jag fick aldrig veta ordentligt om det var ett eller två konstverk, men för mig hörde de samman i samma ögonblick jag såg dem:













... you make my heart sing...

















Och så lite religiöst filosoferande på det:

















Efter guidad rundvandring och efterföljande workshop släppte vi lös våra små lärjungar över Kalmar där de, lyckliga och glada, fick vallfärda till andra kultplatser, såsom McDonald's och Köpcentret Baronen.

Själv tog jag en liten lov förbi - och in i - en garnaffär där jag köpte svart lovikkagarn, strump(vant)stickor och en beskrivning. Det ska bli ett par svarta lovikkvantar, alltså. Och ett iPodfodral till Johannas julklapp. Sedan hittade jag en sushibar där jag smarrade i mig en Dagens och njöt en liten stund.

Tillbaka på skolan var den förste jag mötte en av eleverna från sköna "religionsnian". "Magda... Var har du varit? Varför var du inte på lektionen idag?" Jag förklarade och han sa att "filmen om lille Buddha är bra - får vi se klart den på torsdag?" Och visst får de det.

Inte var arbetsdagen slut bara för att vi kom tillbaka till byn, heller. Ånej - jag hade tre utvecklingssamtal kvar att genomföra. Lyckligtvis kom alla ihåg att det var ikväll - och de var i tid. Så vid halvsjudraget kunde jag plocka undan på mitt arbetsbord, släcka och låsa till arbetsrummet. Elva timmars arbetsdag. (Igår var det bara 9½, men då hade jag ju dels tvättstugan och dels hade jag - för ovanlighetens skull - med mig några elevarbeten som jag rättade eftersom jag lovat ge dem tillbaka - med utförliga och mycket personliga kommentarer - på torsdag morgon. Så allt som allt blev det nog bortåt elva timmar igår också.)

Det kommer att kännas tomt där imorgonbitti; min allra bästa arbetskompis ska opereras imorgon och kommer inte tillbaka förrän när vårterminen börjar. Jäääklars vad jag kommer att sakna henne... Tur vi har sms... och msn... och Facebook... för jobbmailen tänker hon inte röra på hela tiden. Förståndig tjej!

Nu: Stick- och viloläge i tevesoffan. Tjingeling!

















Till våren flyttar Kalmars konstmuseum in i denna läckra nybyggnation! Vi spekulerade i, B och jag, om det möjligen är med avsikt som byggnadsställningarna är ovanligt kulörta..?

... i vilken vår hjältinna har en liten invigning

Ikväll har jag druckit ett gott te i min nya mugg:

















Visst är den fin?



















TACK, raraste I!

Nu: SOVA!

... i vilken vår hjältinna är principiell

En bra princip när man ska köpa presenter till andra är att köpa sådant man egentligen skulle vilja ha själv. Det brukar så gott som alltid fungera!

I enlighet med denna min princip kommer jag därför att köpa den här boken till Lillmysen i julklapp.

















Banksy - favorit i repris!

... i vilken vår hjältinna gjort en resa

Jag tycker mycket om att resa. Inte bara att komma fram till Någonstans utan också själva vägen dit. Jag tycker om tågstationer, kylan på perrongerna och högtalarrösterna som ropar ut ankomster och avgångar. Jag tycker om att dricka kaffe i en vänthall och att sitta och läsa i en tågfåtölj. Jag tycker om att byta tåg på stora stationer och vara tvungen att mycket snabbt uppfatta tider, perrongangivelser och att hitta rätt, även under tidspress. Jag tycker om möten; både de spontana då jag växlar några ord med en total främling vid tågets bistro och de mer planerade då jag måste leta mig fram till ovana platser och använda mitt lokalsinne maximalt för att träffa någon kär vän. Jag tycker om att komma fram, men jag kan också tycka om att komma hem.

Alltså har jag haft en mycket fin och skön helg då jag gjort just allt detta.

Det känns en smula absurt, men samtidigt fullt självklart, att jag ska behöva åka till Stockholm för att träffa några av de som jag räknar som mina nära vänner, och som bor väster och söder om mig. Men nu var det ändå så och det var ett kärt återseende. Inte minst var det absolut underbart att träffa Vännen P (jag förstod inte hur mycket jag saknat honom förrän han stod där och sa hej och gav mig en kram) och få prata ordentligt. Så ordentligt som man nu kan prata en fredagskväll på ett rockhak...

Jag träffade raraste I, också. Utbytte kram, tankar, vänskap och jag fick en så vacker mugg. Bild kommer upp imorgon.

Och så var jag ju på Tyrol och Sweden Rock's Kickoff. Mycket trevlig tillställning. Vi var några vackra och trevliga som mötte upp på Akkurat innan och drack lite öl och pratade skit innan vi tog djurgårdsfärjan över till Tyrol. Där var det fullt med folk - kända och okända - och skön stämning och högljudd rockmusik. Framförallt fick jag tillfälle att glamma lite extra med roliga N som jag träffar alldeles för sällan. Ett faktum vi för övrigt bestämde oss för att ändra på! Hennes roomies råkade aktersegla henne, dessutom, så hon fick tillbringa natten insmugen på Zinkensdamms vandrarhem. Vi sov över frukosten i morse, men det tog vi igen på Centralen innan det var dags att dra åt varsitt håll.

Nu är det dags att sova. En ny, rolig arbetsvecka väntar!

... i vilken vår hjältinna firar lite

Jag firar med att rätta inlämningsuppgifter, göra betygsbedömningar och dricka varm choklad medan ljusen i fönstret till mitt arbetsrum sprider trivsel och väldoft och en skinande Buddha vakar över min inre frid. Buddhan fick följa med som rekvisita till en av grupperna som skulle redovisa idag, och egentligen skulle jag vilja att han stannade här; han skänker arbetsrummet en stilla ro och värdighet. Men... om han stannar här - vem ska då vaka över min nattsömn? Så han får följa med hem i kväll igen.

Nu: åter till arbetet. Vill gärna hinna med att läsa, bedöma och kommentera alla arbetena innan ämneskonferensen kl 16.

... i vilken vår hjältinna tappar målföret (nästan)

Vafan..?

Jag sitter här i min soffa och slökollar på teven. På tvåan har en ny programserie börjat; Frufritt heter den. Vad är detta? Jag kollar upp på SVT:s hemsida. Där kan man bl a läsa att samebyns kvinnor åker till Kenya i 10 dagar "och männen blir kvar med jobb, barn och hushållsarbete". Eh..? Jaha..? Och..? Vad är grejen med det? I vilket århundrade lever programmakarna? För att inte tala om SVT:s ledning? Hallå - detta är public service; till detta går alltså min skatt och min samvetsgrant betalda teveavgift? TIO dagar... Vi snackar inte tio VECKOR, eller MÅNADER utan tio DAGAR. Menar de på fullt allvar att män generellt är så ojämställda, för att inte säga inkompetenta, så att det blir "humor [...] och komplikationer" när de ska klara sig själva och ungarna i TIO DAGAR..? Jag skulle kunna bli förbannad för mindre, men väljer hellre att skratta åt skiten. Och zappa över till något annat. Bra karl reder sig själv - oavsett om det handlar om tio dagar eller tio månader.

Visst finns det en del män som påstår sig inte klara sig själva, och det finns dessutom de som inte gör det - och det får stå för dem. De är en sorglig hop, som inte vill försöka ta ansvar för sig själva (för det är det det handlar om - och inget annat). Men jag tror faktiskt att de är en utdöende art (vilket jag tackar för) och jag kan inte se vitsen med att göra ett program som Frufritt, faktiskt, som cementerar gamla mönster och roller. Kvinnor ska inte vara oundgängliga i hemmet, lika lite som män ska vara undgängliga.

Såklart är det så att jämlikhet inte främst handlar om vem som gör vad hemma, utan fastmer om inställningar och attityder, men... detta behöver ju manifesteras i ett så rättvist ansvarstagande som det bara är möjligt. Tycker jag. Vad tycker du?

... i vilken vår hjältinna är hemma

Sorry. Tjatigt, va'? ;-)

Men såhär ser det ut när man går över den lilla bron som skiljer skolans område från gatan nedanför huset där jag bor. Mörkt men faktiskt inte läskigt alls.













Nu blir det inget mer bloggande ikväll.


Jag lovar.

... i vilken vår hjältinna går hem

Jag är inte den enda som jobbar sent. Nye chefen blev nästan rädd när jag öppnade dörren till mitt arbetsrum. Han trodde han var sist kvar på bygget. Men där misstog han sig. Jag vet att min co-mentor B. är kvar också och har samtal med andra elever, och föräldrar, från vår klass. Och vi är inte de enda. Detta är bråda tider i skolans värld. Det är i och för sig de flesta tider i den världen. Liksom i andra världar.

Och titta:













Jag har städat upp på skrivbordet. Jag vill ha det rent och fint varje morgon, ju!

Om ett rörigt skrivbord tyder på ett rörigt sinnelag; på vad tyder då ett tomt skrivbord?
Vid mitt bord tänks inga fler tankar ikväll. Nu ska jag gå hem och röra till det, i stället!

... i vilken vår hjältinna väntar

*suck*

Det är inte kul när en dubbeldejt (ett syskonpar med utvecklingssamtalstider efter varandra) bara uteblir, och de inte är sista samtalen för dagen. Nu måste jag sitta här och vänta till kl 19, innan nästa elev kommer.

Men... under tiden kan ni få en liten visning av hur jag har det här på jobbet, om ni vill?
Så här ser min arbetsplats ut under dagen:

Böcker, pärmar, lunchfrukt, fikagrejer, filmer, pennor och papper i något som för den ovane betraktaren skulle kunna se ut som en enda röra. Men tro mig - jag vet var jag har varenda pinal.

När man vill äta, fika och/eller vara social (eller när vi har arbetslagsmöten och infomöten) brukar det vara här det händer:

Personalrummet alltså. Ändamålsenligt, men inte särskilt mysigt.

I det här klassrummet, sal 105, har jag 82% av veckans lektioner. Det må se lite kalt och torftigt ut men tro mig; ni vill inte se de andra salarna... Det är f ö också här jag träffar eleverna och föräldrarna den här veckan, för våra samtal.

Nu ska jag jobba undan lite inlämningar, så att jag gör något vettigt av tiden.

... i vilken vår hjältinna önskar en god morgon!

Godmorgon!
Jag, som egentligen är en riktig nattmänniska, har kommit att uppskatta de tidiga mornarna väldigt mycket. Jag klarar inte att stressa på morgonen. Gör jag det blir hela min dag förstörd. Jag tror det handlar om att jag hinner samla ihop mig och tänka goda tankar inför dagen. Förbereda mig och fundera.

När jag väl kommer ur sängen, vid kvart-tjugo över sex någonstans, och har fått duscha och göra mig klar (vilket går ganska kvickt men ändå utan att det känns brådskande), sätter jag på kaffe (Blue Java är fortfarande min favorit, endast hotad av Maxwell House Franskrostat) och P1-morgon. Ungefär i höjd med Tankar för dagen startar jag datorn vid köksbordet och dricker mitt kaffe, lugnt och fint, äter lite frukost (idag blev det clementin, annars kan det bli en smoothie eller havregrynsgröt), slösurfar, skriver kanske något mail, läser tidningen (snabbt gjort - jag läser nästan aldrig mer än Emmabodasidan), lyssnar på radion och funderar och tänker.

Så även denna mörka, kulna novembermorgon.

Nu är det dags att borsta tänderna och traska ner till jobbet. Jag känner att det blir en fin och bra dag! Igen!

... i vilken vår hjältinna syresatt sig

Långa inomhusdagar är inget vidare, för vare sig kropp eller själ - och defintivt inte för knoppen heller, så jag använde min lunchhalvtimme till en riktigt rask promenad i den lite gråråa novemberluften. Nu är jag lite mer rödkindad och huvudet känns klart igen, vilket kan behövas inför eftermiddagens övningar i form av lektioner - med klass och enskilt -, arbetslagskonferens och så utvecklingssamtalen, då.

Youtube är för övrigt underskattat som arbetsmaterial, emellanåt. På Sveng-lektionen jobbade vi med muntliga övningar (fast för betraktaren såg det nog mer ut som att vi spelade olika spel - Let's Talk och Tell Us About... - och snackade lite skit). Vi pratade om komiker och killarna undrade om jag sett Achmed the Terrorist på Youtube. Jodå, det hade jag ju, men flera andra hade det inte så vi vek sista kvarten på lektionen åt att leta upp den på Youtube och kolla.

Kanske inte världens mest PK inslag, men Jeff Dunham's show är på amerikansk engelska, den är rapp och den är otextad och att se killarna hjälpa varandra översätta skämt och uttryck som någon missade, eller faktiskt köra om sekvenser där de inte uppfattade talet tillräckligt bra, värmde mitt pedagoghjärta.

... i vilken vår hjältinna inser att...

... jag ju gjorde en hel del igår - trots att det kändes som värsta lata dagen! Undrar vad jag gör - eller kanske inte gör? - en riktigt Lat Dag?

Idag tar jag med mig min graffitimugg till jobbet. Rutinen är att jag hänger av mig ytterkläderna i kapprummet, låser upp arbetsrummet (som jag delar med två kollegor, men jag är ofta först på mornarna), tänder ljusen i fönstret, kickar igång datorn och går och hämtar mig en mugg kaffe (graffitimuggsinvigning!) i fikarummet (vid högtidliga tillfällen även kallat "personalrummet"). Det är stort och lite o-mysigt, trots att potentialen finns att göra det riktigt trivsamt. Men... tanken kanske är att vi inte ska ha det för mysigt, så vi inte blir sittande där alltför länge. Synd isåfall, för det är där många av våra bästa samtal uppstår. Där - och i arbetsrummet, med kollegan S.

Första lektionen ska vi se på sista avsnittet av Extra:Hector - en lite småkul serie i Vänner-stil. Det görs faktiskt en del bra skolprogram. Ganska många t o m.

I enlighet med mitt nya upplägg kan uppdatering komma att ske under dagen. Stay tuned!

... i vilken vår hjältinna slackar i soffan

Jag har fyllt min söndag med skrivande, samtal med Lillmysen och med Johanna, fulkopiering av lite korta filmer, en promenad i dimma, soppkok, brödbak och tvätt. Kvällen har jag tillbringat i soffan med Jindabyne, stickning, dator och lite kuddar.

På Dokument inifrån handlade det om skolan. Igen. Det mesta verkar handla om skolan, nu. Programmet tog upp hur de elever reagerar, som får stryk hemma. Att de tar ut det i skolan, på dem de kan ta ut det på; lärare och kamrater. Inget nytt, men likafullt väldigt sorgligt. Jag har sett det själv; elever som ertappas med fusk på ett prov (inte på min nuvarande skola, mind you!) men får panik när man ska ringa hem och prata om det, eftersom de får stryk då. Och... får de inte godkänt på prov får de också stryk. Alltså fuskar de. Och hoppas på att inte ertappas... Snacka om en lose-lose situation...

Jag surfade runt lite och kollade iPods idag. Jag tror jag får tillbaka en substantiell summa pengar, på skatten, snart, och skulle vilja glädja mina barn lite extra. OM det blir affär blir det varsin iPod Nano (8GB) till de "stora" tjejerna och en Classic (80 GB) till den "lilla". Lillebroren får andra grejer. Från mig efter förmåga till var och en efter behov, för att travestera Marx.

Jag vet... jag borde nog skrivit klart brevet till min nya chef, men... orka. Jag får ta det imorgon kväll, efter utvecklingssamtalen, istället. Nu ska jag plocka ihop mina grejer och krypa ner under täcket och läsa en liten stund. Imorgon är åter en dag.

... i vilken vår hjältinna minns en annan morgon

Clementiner. Kaffe. En av de godaste och mysigaste frukostar som finns, särskilt om jag tänt ett par ljus och lyssnar på Godmorgon, Världen i P1.

Jag mumsar på clementinen och minns en annan höstmorgon, tillsammans med Vännen H, som ringde sentsent och undrade om en fika kunde vara intressant. En väldigt dragen kompis medföljde, som vi raskt bäddade ner i Johannas säng (hon var inte hemma just då, ska väl tilläggas...). Vi bäddade åt oss på vardagsrumsgolvet sent på natten, drack lite whisky, satte Oasis på repeat och så låg vi där i mörkret och filosoferade och tittade ut på stjärnorna som hann blekna undan lite innan vi somnade. På morgonen klev vi upp (den dragna kompisen hade vaknat tidigt och tassat iväg, lätt skrämd av att vakna på ett totalt okänt ställe och utan minne av att ha kommit dit...), lite lagom stela efter att ha sovit obekvämt, lagade kaffe och åt lite apelsiner till det, eftersom det var det enda ätbara som fanns hemma. De var ganska saftiga och vi var tvungna att använda servetter för att inte slabba ner oss och H. skrattade åt mig för att jag bara hade färgstämda servetter att erbjuda.
- Jag hade liksom inte trott annat, sa han.

På radion säger de att Snobben och hans vänner (eller snarare skaparen Charles M Schulz) nu hamnat på den konstnärliga parnassen då han plötsligt börjat betraktas som Konstnär. Schulz, alltså. Jo, jag tackar jag. Jag - och många med mig - har ju vetat att Snobben är livsfilosofi på hög nivå, presenterad så att man bara måste älska det! Och... eftersom jag är på det humöret idag... så dyker det upp ett minne igen... ett sorgligt... Jag minns när Matilda och Jenny var små. En tågresa från Karlskrona upp till morföräldrarna, som bodde i Falkenberg då, i det grå huset nära hamnen. Det som vi sedan köpte och bodde i när Lillmysen föddes...

Jenny hade en liten Snobben, av tyg, med röd tröja. Den följde med henne överallt och var så söndergosad och traspussad att nosen höll på att trilla av. Jag lovade att försöka laga den (en sista gång?) åt henne när vi kom fram till mormor. På den tiden var det alltid tågbyte i Hässleholm, och det var alltid lika stressigt - man hade bara några minuter på sig och med två barn med små ryggsäckar, en sulky (Jenny hade ofta "spik i foten" när hon var liten... inte på riktigt, alltså - men det var hennes tyngsta argument för att slippa gå...), egen ryggsäck och ett par extra bagar med oundgängliga pryttlar så var bytet alltid extremt stressigt.

När tåget börjat rulla ut från stationen upptäckte vi det; Snobben var borta. Troligen låg han - liten, ensam och lite blött frusen - kvar på perrongen. Vi såg honom aldrig mer och vi kunde bara hoppas att något annat kärleksfullt litet barn tog hand om honom och gav honom en värdig ålderdom. :(










Och... jag kan inte låta bli att ge er soundtracket till denna min mjuka, minnesvärda söndagsmorgon. Mina damer och herrar... Jag ger er Fastball's Out of My Head. Lyssna noga. Njut. Själv sjunger jag. Och dansar lite grann. Uppehållande. I högsta grad.

... i vilken vår hjältinna tillägger att

... det blev en annan film, som bara var sådär. Kanske skulle ta med mig den tänkta filmen och se den i sängen?

Och så skulle jag önska att Lillmysen kom online på msn så jag kunde stajla lite med graffitimuggen. ;-)

Jag har gjort ett julkort:


















Igår gjorde jag det här:













Mest på skoj, dårå. Kanske skulle skicka det till lillsyrrans tjej? Hon uppskattade i alla fall att jag tyckte hennes dvärghamstrar skulle heta Godzilla och T Rex, istället för Piff och Puff.













(Hamstrarna på bilden har inget att göra med dem i bloggen)

Matilda hade dvärghamstrar ett tag. En av dem hade hon delad vårdnad av, tillsammans med en expojkvän och den andra hamstern smugglade vi med hem när hon flyttade tillbaka från Schweiz.
Sedan tog hon tillbaka den ursprungliga hamstern också, men de två kom aldrig något vidare överens och en vacker dag var bägge borta, fast buren var stängd. Ett bra tag senare återfanns den ena - levande - i vinkällaren. Hur den kom dit och hur den överlevt (fast de är ganska små i maten...) är ett av världens olösta mysterier.

Det var på den tiden då jag bodde i ett hus med vinkällare. Den var väldigt fin men innehöll aldrig något vin, såvitt jag minns. Det dracks alltid upp innan det nådde källaren...

... i vilken vår hjältinna småpysslar

Min chef ville ju ha nya brevvänner. Hittills idag har jag skrivit 3 sidor. Jag har hunnit avhandla nuläget och framtiden i ämnena "arbetslag" (och där fick jag även in elevvård, elevrelationer, anv'ndande av lokalerna, elevmedverkan, ämnesövergripande projekt och lite annat smått och gott) samt "IKT" (där jag både diskuterat tekniken - eller snarare bristen på densamma - och vikten av att tekniken bara liksom finns och funkar, så att vi kan utnyttja den fullt ut)! Och än återstår mycket jag vill skriva om...

Därutöver såg lägenheten ut som en filial till byns sopstation så jag har dammtorkat, skurat badrummet, dammsugit, tvättat golv och plockat. Kylskåpet har fyllts på och i skafferiet finns nu inte längre några ursäkter till att inte baka både bröd och bullar. Dessutom finns där både russin och mandlar och jag lurar på att göra en mugg glögg om en stund.

Apropå muggar... Jag tog en blå mugg till jobbet. Den är väldigt god att dricka ur, vilket uppmärksammats av flera än mig. Det gör inget så länge de lånar den, använder den, diskar ur den och ställer tillbaka den. Men den har liksom... försvunnit. Detta trots att den var försedd med en ful klisterlapp med mitt namn på. Så jag tog dit en annan mugg och målade lite på den, med OH-pennor. Det funkade tills någon vänlig själ ställde den i diskmaskinen, vilket fick till följd att målningen rann bort. Men nu vore det väl själva fan om jag inte fick ha nästa mugg ifred:










































Muggen är av sådant där billigt, glasliknande material. Jag har målat med glasfärger och imorgon ska jag härda det hela i ugnen. Det borde framgå vems den är, va'? Inga lättförklarliga förväxlingar kan ske, eller hur? Gott.

Vänner är gott att ha. Idag har jag hunnit prata lite mer än vanligt med ett par av de där riktiga klipporna och skatterna i mitt liv. Det lever jag på ett bra tag. Och eftersom en bra sak sällan kommer ensam så mailade min bror och undrade om jag är med på en liten kusinträff innan jul. Å, vad jag har saknat våra träffar. Sporadiska, spontana och spralliga är de! Och totalt opretentiösa, dessutom. Planen är julbord på Laxbutiken (inte den utanför Falkenberg, utan "tvillingen" i Ljungskile) och sedan lite glam hemma hos kusin Nettan och hennes Peter i Ulvösund (nästan lite Läckbergvibbar i deras omgivning!). Jag hoppas det går att lösa med en helg då vi alla har möjlighet att vara med. Men - som brorsan sa - om vår halvbror Michael kommer... heh... då kommer nog Tomten och Jesus också. ;-)

På barnafronten är det ganska lugnt. Matilda och Jenny har jag lite Facebookkontakt med, nästan varje dag, om än kort. Jag pratade med Johanna i förmiddags, en stund och hon mår ganska okej. Men bara ganska. Hon vet vad hon behöver göra och hon hörde egentligen av sig bara för att tala om att det tänker hon göra nu. Skönt och klokt! Lillmysen var hemma i Sverige på blixtvisit i veckan, men hann inte komma över till mig. Vi får vänta och längta till julen, istället, då vi ska gosa och mysa och rå om varandra! Han kommer hit tillsammans med Simone och Johanna och jag ser redan fram emot en riktig mysjul!

Gick jag ut och gick idag, då, som jag tänkt? Nej. Det gjorde jag inte. Det är något som inte är bra. Det är något som är fel. Något som slår ut en del funktioner. Ett systemfel. Jag blir inte alltid lika glad som jag brukar, av de [or]saker som brukar göra mig glad. Och jag är tappad på energi, känns det som. Den lilla jag har kvar måste räcka till att ta mig igenom dagarna och att vara fokuserad på jobbet. Pysslet och fiffandet jag gör gör jag med ryggmärgen och av ren självbevarelsedrift. Det är sådant som helt enkelt är uppehållande. Håller mig uppe.

Uppehållande ikväll blir filmen som aldrig blev sedd igårkväll, ett glas gott vin och framstycket på Jennys tröja. Bakstycket klart, men inte det sista av monteringen på Matildas tröja... Jag är en mycket usel människa.

Tjingeling!

... i vilken vår hjältinna känner sig blå

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; blå toner gör mig lycklig, alldeles oavsett om det gäller musik eller garn. Idag var jag en snabbvända till stan och köpte hem en bit varm ocean:













Det ska bli en tröja till Jenny. Men innan jag börjar ska jag montera det allra sista på Matildas tröja. Jag var egentligen klar, men tog upp en liten bit. Det är en ny erfarenhet för mig - att sträva efter "perfektion" när jag stickar. Det ska inte bara bli bra; det ska bli skitbra! Lite senare ikväll, efter pizzan och till vinet och filmen Jindabyne, ska jag börja lägga upp för bakstycket. Mysigt!

Jag har en del annat att hinna den här helgen, också. Min nya chef vill att jag (och alla andra medarbetare, förstås) skriver ett brev till honom på minst 1 A4-sida och max 25. Som stöd och hjälp gav han oss en radda ord att fundera och tänka kring...













... och tänker gör jag. Men nu i helgen måste jag få ner mina tankar kring både nuläget, så som jag uppfattar det, och framtiden, så som jag ser den och/eller vill ha den. Det är inte gjort i en grisblink, direkt. Men spännande och det bådar även lite gott kring den nye chefen; han är givetvis intresserad av att komma upp på banan så snart som möjligt, men det känns faktiskt också (inte bara utifrån det här, då...) som att han faktiskt lyssnar och bryr sig.

Det är kallt ute. Kallt och snöigt och jag får lite adventskänsla här. Imorgon ska jag palta på mig rejält med kläder och ta en riktigt lång och skön promenad. Tror faktiskt jag ska avstå från techno och hårdrock och istället slänga in lite Trans-Siberian Orchestra. Det fungerar som rena meditationen, för mig, och jag behöver det!

... i vilken vår hjältinna kompar

Idag tog jag lite kompledigt på förmiddagen. Det innebar inte bara en skön, stillsam sovmorgon utan också en möjlighet att vara hemma i fullt dagsljus. Det är jag visserligen på helgerna också, men det är inte riktigt samma sak. Vem vet om snön ligger kvar till helgen, till exempel? Idag hann jag ta fram kameran och föreviga årets första snö. Dels från mitt köksfönster (se ovan) och dels från balkongen:












Dagen har för övrigt varit mycket angenäm. Den började ju lugnt och fint och jag har fått en smula erkännande och uppskattning; jag ska ta hand lite extra om en mycket vilsen tjej som behöver mycket vuxenstöd. "Och då tänkte vi genast på dig", sa kollegan. Jag hoppas det var en bra sak och inte bara något hon sa. Fast - varför skulle hon säga det om hon inte verkligen tyckte det?

Jag har fikat med mina kollegor och haft bra samtal och diskussioner med dem. Det mår samarbetet bra av! Och intellektet...

Imorgon blir en megadag. Övertid, t o m (det var den jag kompade ut idag). Men med ett par bra luckor, också. Den ena ska jag utnyttja till ett besök hos rektorn på gymnasiet här; jag ska åtminstone tala om att jag finns och att jag ställer mig till förfogande om de till äventyrs skulle behöva en behörig lärare till! Jag var där idag, faktiskt, men då var han sjukledig. Jag fick hans telefonnummer (sekreteraren försäkrade mig att det var helt okej att ringa honom) och fick en tid bokat. Najs!

Nu ska jag dricka te och äta nybakade scones. Tyvärr har jag bakat dem själv; jag saknar Johannas handlag vad scones beträffar. Ska se till att beställa det tills nästa gång jag hälsar på!

... i vilken vår hjältinna firar 100

Inlägg, alltså. Inte år...

När jag låg i min säng igårkväll, och var på väg att somna började jag fundera på ord. Ords betydelse. Hur samma ord kan få olika innebörd beroende på vilka konnotationer mottagaren har. Hur samma ord - eller ordföljd - kan få så totalt skilda betydelser beroende på hur jag sänder ut dem.

Smaka på det här:

Jag vill leva nu.
Jag vill leva nu.
Jag vill leva nu.
Jag vill leva nu.

Skillnad, eller hur?

Jag blev helt enkelt tvungen att kliva upp ur sängen för att skriva ner tanken så att jag kunde släppa den, för stunden. (Vanligen har jag något att skriva på, vid sängen, men anteckningsboken hade fått ben.)

En annan sak jag funderade på var hur en och samma känslo- eller livslägesbeskrivning kan betyda något synnerligen positivt för mig och något synnerligen negativt för någon annan (och dessutom allt däremellan för andra...). Exempel:

Jag är kåt på livet. Beskriver det en rastlös själ på rymmen från sig själv eller någon som anser sig vilja ha ut det mesta och det bästa av det enda liv som - såvitt jag vet - erbjuds?

Jag har många bollar i luften.
Jag har många järn i elden.

Är detta en person som har svårt att hålla sig till en sak, som fyller sina tomrum med innehåll av rädsla för att fejsa just sina... rädslor? Eller är det någon som brinner för många saker, som är intresserad, engagerad, vill bidra med så mycket hon kan i så många avseenden som möjligt och som vill leva fullt ut? Och som dessutom tycker om att kunna utnyttja sin simultankapacitet?


"A mind is like a parachute. It doesn't work if it's not open."
Jäklars vad rätt han hade, Frank Zappa.




Allt är inte vad det verkar att vara.


"A mind is like a parachute. It doesn't work if it's not open."

... i vilken vår hjältinna ser rött

Lycka behöver inte alltid handla om de stora sakerna i livet. Idag handlar det om att jag plötsligt befann mig på väg till stan (vilket är Växjö) med den fasta föresatsen att besöka Umbra, som är en garnaffär jag fått tips om av skolans textillärare. Jag gick dit i akt och mening att köpa svart garn (och accentfärger) för en svart hoodie till sonen, men blev handlöst förälskad i ett helt ljuvligt ullgarn som mest påminde om hår-extensions/rastagrejer. Det fanns i en massa sköna färgblandningar och det röda låg liksom där och bara ville följa med mig hem. Jag har ju grunnat på julklappar till Matilda och det här ska definitivt bli en sådan! Det blir en grov tröja (slutar strax ovanför naveln, ungefär) med långa ärmar. Stickor nr 15 så gissa hur lång tid det kommer att ta... Jag har redan stickat klart framstycket och bakstycket ikväll. Imorgon gör jag ärmarna. Först var det lite tveksamt; jag har inte stickat sedan barnen var små men det visade sig vara ungefär som att cykla - man glömmer det aldrig. När jag väl hade nystat garnet och hade stickorna i händerna gav det sig liksom av sig självt. Och jag börjar redan fundera på vad nästa projekt ska bli... Måste alltså bli en sväng till Växjö snart igen... Köpa garn på nätet funkar inte för mig eftersom jag vill ta i garnet, känna hur det känns, bli förförd...













Efter Växjöturen var jag på After Work. Uppslutningen är pinsamt usel, men vi som ändå är där har roligt! Det har blivit så att vi kör en timmes bowling och samtidigt som vi skrattar oss fördärvade så blir vi faktiskt bättre och bättre. och då blir det ju ännu roligare. Jag ska faktiskt dit imorgon också, för en bowlingrunda och ett par öl. Dock i annat sällskap.

Ikväll satt jag och kollade Skolakuten medan jag stickade, Sedan var det ett program om Sonja Åkesson och jag insåg att jag har läst henne alldeles för lite. Nästan inget alls, faktiskt. Det måste det rådas bot på. Men jag har några andra läsprojekt att fullfölja först, så jag skrev upp henne i min att-läsa-lista.

First things first.

Jag fick förresten en barndomsflashback i garnaffären. Garnet kom ju i härvor i stället för nystan och jag frågade tjejen i butiken hur jag enklast skulle nysta upp det.
- Tja, sa hon, har du ingen karl som kan hålla det så kan du ju ta hjälp av en köksstol.
Då mindes jag det, plötsligt... alla de där gångerna då jag fick sitta och hålla garnhärvorna åt mamma medan hon nystade. Hur kunde jag glömma det? Jag minns att vi ofta gjorde det på kvällarna och att det var lite mysigt samtidigt som jag fort blev trött i armarna.

Jag ska ringa min mamma imorgon.

... i vilken vår hjältinna önskar:

... i vilken vår hjältinna firat lite

Men FATTA att jag glömde kameran hemma idag! Jag blev så knäckt när jag kom på att den låg kvar hemma på köksbordet. Min "religionsnia" skulle ju ha introduktion till kunskapsområdet hinduism/buddhism den här veckan och vad kunde passa bättre än att tjuvstarta lite Diwalifirande? Sagt och gjort. När klassen kom in i sal 206 var lamporna släckta och persiennerna nerdragna. Doften av indisk rökelse låg tung i rummet. På ett litet bord vid dörren låg en svart duk av sammet, med gröna och röda broderier. På väggen ovanför bordet satt en tavla med en bild av Lakshmi och på bordet stod ett litet ställ med rökelse, en liten statyett (av Sarasvati - man tager vad man haver - men det var det ingen som märkte ;-), några lyktor med tända ljus och små skålar med olikfärgat godis. CD-spelaren spelade en liten raga. Det var så fint och jag ville fångat ögonblicket.

Det här är en klass som brukar få många lärare att sucka och himla med ögonen. De är bullriga och högljudda och småstökiga och gillar att provocera. Men - jag ser ofta glada ögon och jag ser att de är väldigt måna om varandra. Och idag... idag, alltså... var de alldeles tysta när de klev på.
En av dem (rökare...) började låtsashosta och ville öppna för vädring, men tystades snabbt ner av de andra... "gerej föffan... de e ju mysigt..." och då gav han sig.

På tavlan stod det Happy Diwali och just som jag tänkte öppna munnen och fråga om det till äventyrs var någon som visste vad detta var så sa A. att "Det är väl en såndär indisk fest? En ljusfest...". Alltså... kan ni fatta att jag älskar den här klassen..?

Sedan vädrade vi lite kort och så såg vi en liten film om diwalifirande och - kors i taket! - klassen var tyst och uppmärksam nästan hela tiden (15 minuter). Sedan pratade vi lite kort om hinduismen... om färger... dofter... musik... konst... smaker... och så startade de att formera sig i sina arbetsgrupper och kom igång ganska så lugnt och fint med att inventera läroboken för att se vad som finns där, och vad de mer behöver för att lösa sina uppgifter, alltmedan de smarrade i sig allt godiset.

En del pratade om det de läste, några pratade om hur hur arbetet skulle fördelas och några pratade om planer för den kommande helgen. Oavsett samtalsämne var de så absorberade att de inte hörde när jag sa att "jag tycker ni kan börja plocka ihop nu...". Fan flög i mig och jag sa inget alls på en kort stund och sedan sa jag, med hög röst: "Nu ska ni få ett exempel på vikten av att vara uppmärksam... det är exakt två minuter sedan jag sa att ni kan plocka ihop och sluta...". Hehe - det tog dem inte ens 30 sekunder att plocka ihop, ställa stolarna någorlunda rätt (halleluja!) och försvinna ut genom dörren...

Den klassen är ett av de ljus som lyser upp min tillvaro, just nu!

Ett annat ljus är mina arbetskamrater. Några ev dem är veritabla pärlor och det känns fint att sitta vid fikabordet och diskutera kring betyg och bedömningar, filmer, garnsorter, vinprovning och språkinlärning. Det har varit förvånansvärt tyst om de fruktansvärda händelserna i Tusby. Inte för att vi inte bryr oss - men... kan det vara så att det faktiskt känns farligt och hotfullt..? Kan det hända där kan det hända här. Det finns många arga, besvikna, frustrerade, förtvivlade utanförbarn/ungdomar i våra skolor. Sådana som slås ut tidigt och som anser sina liv vara slut innan de ens börjat. Inte ens eleverna har sagt särskilt mycket (nästan inget alls, faktiskt) om händelsen. Vi hade behövt prata om detta också, tror jag, även om det kanske inte känns lika "fint". Vi får se vad som händer vid fredagsfikat imorgon.

Jag jobbade över idag; extra ämneskonferenser var påkallade och det var bara att gå dit och se glad ut. Men det var ett ganska konstruktivt möte och då gör det inget. När mötet var slut tittade jag på klockan och insåg att det var försent för att hinna till poweryogan. *suck* Å andra sidan kunde jag ju då lika gärna stanna kvar och jobba lite till och skriva klart omdömena om sjuorna, som ju ändå måste vara klara imorgon. När jag var klar med dem kikade K. in och satte sig för att prata en stund kring ett åtgärdsprogram och sedan kom S. och hur det nu var blev vi sittande tills klockan var nästan halvåtta och bara pratade och pratade. Inte så "bara", ändå - vi fick ett av de där otroligt vettiga och bra diskussionerna kring vårt jobb. Dessutom hann vi ventilera våra tankar - och vår oro - för vad som kommer att hända tills nästa läsår, då 5 tjänster ska väck. Vi får ingen information och det är ett problem. I en skola kan man ju int enbart tillämpa "sist in först ut" eftersom hänsyn också måste tas till verksamheten och man kan inte focka en mattelärare om det kommer att behövas en sådan tjänst. I ett sådant fall blir helt enkelt någon annan överflödig.

Det som krånglar till det ytterligare är våra behörigheter. Många har suttit på tjänster i åratal utan att ha gjort klar sin lärarexamen. Trots att de alltså kanske har 5-10 års yrkeserfarenhet och att de saknar 5-10 poäng så sitter de - förhoppningsvis! - löst. Jag, S och K var helt eniga om att vi ska slåss som satan för våra jobb om vi skulle hamna i riskzonen. Vi är alla fullt behöriga för grundskolans senare år (och jag dessutom för gymnasiet) och vi ger oss inte frivilligt. Sådeså!

När jag gick hem i den regniga torsdagskvällen var jag både trött och upplivad på samma gång. Tanketrött och stimulerad. Ett poweryogapass för hjärnan, helt enkelt. Ljuvligt! Nästan så att huvudvärken jag haft i två dagar lättade...

Här hemma låg ett par julklappsböcker (till Matilda och Jenny) och väntade. I mailboxen låg det ett rart mejl från Lillmysen, och på msn väntade Johanna på en pratstund.

Nu ska jag krypa i lite latare kläder, laga te, tända några ljus och vira in mig i en filt och lägga mig i soffan. Bara vara en stund. Tänka. Vara tyst.

... i vilken vår hjältinna velat bli skjuten men briserar, istället

Jag vaknade natten till igår och kände igen smärtan direkt, trots att det nog är 1½-2 år sedan sist. Gallan. Det börjar som en molande värk och stegras sedan till en snudd på outhärdlig smärta under vilken jag mer än gärna hade sagt "jatack" om någon vänlig själ erbjudit sig att skjuta mig. Jag har ingen medicin, heller, utan vet att jag har ungefär 2-3 timmar av vankande och kräkningar och kallsvettningar och sömnlöshet innan det klingar av och jag faller i en sorts medvetslös dvala.

När jag vaknade på morgonen insåg jag att det inte var lönt att försöka kravla mig till jobbet, så jag ringde in mig sjuk, släpade in laptopen i sängen, mejlade iväg lite lektionsidéer till eventuella vikarier (mina stackars kollegor med luckor i sina scheman) och somnade om. Vaknade långt efter lunchtid och mådde bättre. Satt uppe en stund och bara överlevde, och sedan läste jag lite, pysslade klart min hinduism-och-buddhism-inspirations-och-introduktions-
presentation och jobbade lite med några bedömningsmatriser jag utvecklat för att kunna hålla en bättre struktur när jag ska göra bedömningar och så småningom sätta betyg. Dessutom tänker jag att det blir tydligt för eleven hur jag tänker kring detta, och hur den enskildes utveckling och framsteg ser ut. Jag tänker också att det då blir enklare att diskutera hur vi ska jobba vidare och jag på ett visuellt mycket tydligt sätt kan visa vad som återstår för att t ex nå ett godkänt i ett ämne.

Den kreativa bomben - den jag skrev om i somras - är på väg att brisera. Men på ett kontrollerat vis, så var inte bekymrade; mitt huvud sitter kvar. Jag skriver. Inte bara här och på lite annat pyssel, utan också snailmails. Snickrar på en liten novell, som tenderar att svälla ut. Gör en och annan tröjtext. Tränar (I'm art in progress...). Grejar härhemma, höststädar på balkongen och har en liten renoveringsidé. Jag behöver ett arbetsbord till och har eventuellt ett på lut (från skolans källare) som kanske skulle kunna låta sig fixas i ordning. Och så är det den där reggaetröjan jag vill sticka till sonen. Nu har jag hittat en bra beskrivning och dessutom fått tips - av skolans textillärare - om en riktigt bra liten garnaffär i Växjö. Tror det får bli en tur dit på fredag eller lördag. Och så är det de där skolgrejerna jag gör, eller utvecklar.

Jag liksom tar tag i grejer och det känns så tillfredsställande. Och jag får inspiration, både från vänner, böcker, IRL-kollegor och - jo, faktiskt - kollegor jag hittat på nätet. Det finns en hel uppsjö av kreativa, generösa, inspirerande människor därute! Jag skulle vilja starta upp ett litet "pedagogiskt café" med mina IRL-kollegor. Träffas någonstans utanför skolan, kanske en gång i månaden, eller så, och bara byta tankar och erfarenheter, spåna på idéer och drömmar som kanske kan låta sig förverkligas. Men det jag känner som ett stort hinder är tiden. Vi är snärjda och trängda som vi är och många av kollegorna pendlar eller har familj och småbarn som pockar på deras uppmärksamhet utanför arbetstiden. Jag vet. Man ska inte måla upp negativa förväntningar, men jag måste ju samtidigt vara en smula realistisk. Nåväl - jag ska i alla fall droppa idén på jobbet så får vi se vad som händer med den.

Jag har börjat kompetensutveckla mig själv också. Som lärare har man ju den s k förtroendetiden på 10 timmar/vecka att använda efter eget gottfinnande och utanför de stipulerade 35 ramtimmarna då man ska befinna sig på jobbet. Jag använder den sällan, eftersom jag försöker vara snuskigt effektiv inom ramtimmarna. Men nu har jag börjat läsa lite intressanta böcker om lärstilar och hjärnpedagogik, bl a. Dels har jag lånat på biblioteket, dels har jag rotat fram lite gamla pluggböcker som kändes väldigt abstrakta och främmande då, på lärarutbildningen, men som nu känns väldigt relevanta, då jag har lite mer erfarenhet i ryggen.

Visst är jag jobbig? ;-)

Bakat lite har jag också gjort, förresten. I söndags hade jag anledning (som om man måste ha det, egentligen...) att både "baka" en traditionell gräddtårta (fast jag använde ju färdiga bottnar)













med blåbär och vanilj i fyllningen och grädde, blåbär och hallon på toppen och så "min" smaskiga kolatårta som egentligen är mer godis är tårta. Det var kul. Jag åt av dem också - och jag undrar om det var det som renderade mig den sömnlösa plågonatten. Det var nästan värt det. Men bara nästan.

Nu ska jag ta med mig en bra bok och lägga mig i ett varmt och skönt bad en stund. Transsiberian Orchestra kommer att smeka mig varsamt med Beethoven's Last Night.

... i vilken vår hjältinna drar västerut

Här ska jag tillbringa resten av lördagen:

















Ciao!

... i vilken vår hjältinna gör så lite som möjligt

NU är det höstlov även för mig. I skolans nyhetsbrev stod det att vecka 44 innebar en välkommen höstlovsvila för såväl elever som lärare. Jo, tjena... Vi har jobbat tre dagar den här veckan (fast jag hade ju tagit ledigt i måndags, dårå) och igårkväll satt jag till sentsentsent med en powerpointpresentation som jag ska köra för 9B på tisdag. Bilder, lämplig bakgrundsmusik och eventuellt en berättarröst också. Om jag får mikrofonen att sluta knastra. Det lär bli att jag jobbar med den idag också. Eller imorgon. Jag får se. Den ska iaf vara klar till på tisdag.

Jag känner mig inte trött så länge jobbet pågår, men idag när jag vaknade kände jag hur oerhört väl jag behöver den här ledigheten, ändå. Jag hade nog behövt några dagar till, men det får anstå till jul. Till dess ska jag sätta ihop en presentation till (industriella revolutionen - hur gör man den intressant och nyfikenhetsväckande för en sjundeklass?) så att jag sedan kan ta jullov utan att ägna vårterminen en enda tanke. Vi får se hur det blir med den saken; jag ska ju hinna skriva bedömningar för mina sjuor först, ha utvecklingssamtal med mina mentorselever, betygssamtal med de elever jag undervisar i åttan och nian, samt sätta betyg på desamma. Det här är en intensiv tid på året, men samtidigt tycker jag det är så himla kul. Jag hör till de privilegierade som faktiskt får jobba med det jag gillar!

Och igår - på sista kompetensutvecklingsdagen - fick jag en ny spännande öppning; jag fick kontakt med en kvinna som jobbar på Vilhelm Mobergsgymnasiet här och som, när hon fick veta vilken behörighet jag har, direkt gav mig namnet på sin rektor och - å det kraftigaste - uppmanade mig att snarast besöka honom och ställa mina tjänster (professional, that is...) till förfogande.
- Det är ju bara 60-plussiga karlar som har religion och historia hos oss, sa hon. Och jag tjatar dagligen på min chef att han måste förse mig med kvinnliga kollegor!

Hon behöver inte tjata på mig, dock. På måndag ska jag kila ner på gymnasiet och prata med honom! Inte så att jag har för avsikt att sluta på mitt nuvarande jobb, men dels är jag ju helt klart kalibrerad för lite äldre elever och dels så kommer jag garanterat att bli övertalig snart. Kanske redan nästa läsår, eftersom elevkullarna minskar drastiskt framöver och jag är en av de senast anställda. Blir jag inte av med jobbet helt, så kanske jag kan få kompletterande timmar på gymnasiet. Dessutom är det bättre betalt att jobba på gymnasiet. Tänk om jag skulle kunna jobba t ex 80-85% med samma lön jag har nu? *drömmer*
Håll tummarna för mig!

Idag gör jag så lite som möjligt, men det är egentligen inte möjligt för mig att göra väldigt lite. Alltså har jag tvättstugan, har skrivit två väldigt viktiga mejl till två väldigt viktiga vänner, dricker kaffe en masse, bäddar rent, städar badrummet (lika bra att göra eftersom jag ju ändå tvättar alla textilier där), lagar en hälsosoam middag (varm sallad på röd quinoa, grönsaker och supermager wienerkorv - korven är en tillgift för en mig närstående carnivor, själv kunde jag klara mig utan den), tänker mycket, skriver en del, läser två bra böcker och vid femtiden är det dags för powerwalk och dito yoga.

Förresten: Är det någon av er, värderade läsare och vänner, som vet 1. var man kan hitta en bra stickbeskrivning på en luvtröja i vuxenstorlek M/L (gärna på nätet) och 2. en vettig garnbutik på nätet för införskaffande av material till densamma? Jag blev så inspirerad av en stickande granne på tåget, i fredags, att jag ska tillverka en reggaetröja till min son. Till att börja med.

Nu ska jag skynda mig att fortsätta med att göra "ingenting".

Jag önskar er en fortsatt underbar novembertorsdag!