... i vilken vår hjältinna velat bli skjuten men briserar, istället

Jag vaknade natten till igår och kände igen smärtan direkt, trots att det nog är 1½-2 år sedan sist. Gallan. Det börjar som en molande värk och stegras sedan till en snudd på outhärdlig smärta under vilken jag mer än gärna hade sagt "jatack" om någon vänlig själ erbjudit sig att skjuta mig. Jag har ingen medicin, heller, utan vet att jag har ungefär 2-3 timmar av vankande och kräkningar och kallsvettningar och sömnlöshet innan det klingar av och jag faller i en sorts medvetslös dvala.

När jag vaknade på morgonen insåg jag att det inte var lönt att försöka kravla mig till jobbet, så jag ringde in mig sjuk, släpade in laptopen i sängen, mejlade iväg lite lektionsidéer till eventuella vikarier (mina stackars kollegor med luckor i sina scheman) och somnade om. Vaknade långt efter lunchtid och mådde bättre. Satt uppe en stund och bara överlevde, och sedan läste jag lite, pysslade klart min hinduism-och-buddhism-inspirations-och-introduktions-
presentation och jobbade lite med några bedömningsmatriser jag utvecklat för att kunna hålla en bättre struktur när jag ska göra bedömningar och så småningom sätta betyg. Dessutom tänker jag att det blir tydligt för eleven hur jag tänker kring detta, och hur den enskildes utveckling och framsteg ser ut. Jag tänker också att det då blir enklare att diskutera hur vi ska jobba vidare och jag på ett visuellt mycket tydligt sätt kan visa vad som återstår för att t ex nå ett godkänt i ett ämne.

Den kreativa bomben - den jag skrev om i somras - är på väg att brisera. Men på ett kontrollerat vis, så var inte bekymrade; mitt huvud sitter kvar. Jag skriver. Inte bara här och på lite annat pyssel, utan också snailmails. Snickrar på en liten novell, som tenderar att svälla ut. Gör en och annan tröjtext. Tränar (I'm art in progress...). Grejar härhemma, höststädar på balkongen och har en liten renoveringsidé. Jag behöver ett arbetsbord till och har eventuellt ett på lut (från skolans källare) som kanske skulle kunna låta sig fixas i ordning. Och så är det den där reggaetröjan jag vill sticka till sonen. Nu har jag hittat en bra beskrivning och dessutom fått tips - av skolans textillärare - om en riktigt bra liten garnaffär i Växjö. Tror det får bli en tur dit på fredag eller lördag. Och så är det de där skolgrejerna jag gör, eller utvecklar.

Jag liksom tar tag i grejer och det känns så tillfredsställande. Och jag får inspiration, både från vänner, böcker, IRL-kollegor och - jo, faktiskt - kollegor jag hittat på nätet. Det finns en hel uppsjö av kreativa, generösa, inspirerande människor därute! Jag skulle vilja starta upp ett litet "pedagogiskt café" med mina IRL-kollegor. Träffas någonstans utanför skolan, kanske en gång i månaden, eller så, och bara byta tankar och erfarenheter, spåna på idéer och drömmar som kanske kan låta sig förverkligas. Men det jag känner som ett stort hinder är tiden. Vi är snärjda och trängda som vi är och många av kollegorna pendlar eller har familj och småbarn som pockar på deras uppmärksamhet utanför arbetstiden. Jag vet. Man ska inte måla upp negativa förväntningar, men jag måste ju samtidigt vara en smula realistisk. Nåväl - jag ska i alla fall droppa idén på jobbet så får vi se vad som händer med den.

Jag har börjat kompetensutveckla mig själv också. Som lärare har man ju den s k förtroendetiden på 10 timmar/vecka att använda efter eget gottfinnande och utanför de stipulerade 35 ramtimmarna då man ska befinna sig på jobbet. Jag använder den sällan, eftersom jag försöker vara snuskigt effektiv inom ramtimmarna. Men nu har jag börjat läsa lite intressanta böcker om lärstilar och hjärnpedagogik, bl a. Dels har jag lånat på biblioteket, dels har jag rotat fram lite gamla pluggböcker som kändes väldigt abstrakta och främmande då, på lärarutbildningen, men som nu känns väldigt relevanta, då jag har lite mer erfarenhet i ryggen.

Visst är jag jobbig? ;-)

Bakat lite har jag också gjort, förresten. I söndags hade jag anledning (som om man måste ha det, egentligen...) att både "baka" en traditionell gräddtårta (fast jag använde ju färdiga bottnar)













med blåbär och vanilj i fyllningen och grädde, blåbär och hallon på toppen och så "min" smaskiga kolatårta som egentligen är mer godis är tårta. Det var kul. Jag åt av dem också - och jag undrar om det var det som renderade mig den sömnlösa plågonatten. Det var nästan värt det. Men bara nästan.

Nu ska jag ta med mig en bra bok och lägga mig i ett varmt och skönt bad en stund. Transsiberian Orchestra kommer att smeka mig varsamt med Beethoven's Last Night.