Jag ligger på sängen och läser Susanna Alakoskis (red.) Lyckliga slut. Balkongdörren är öppen och det är lite väl svalt inomhus. Snart juli och jag fryser. Inomhus. Patto på stereon. Tack Bästaste P.
Jag ligger på sängen och läser. Fel bok, liksom. Tankarna går dit de inte längre ska gå. Och det svider lite i magen. Jag har inga fysiska sår. Inga ärr. Inte utanpå. Men inuti... där finns ju mina sönderskrapade knän... mina grusrispade handflator... Ingen utom jag kan se eller känna det.
Och ändå... Jag klarade mig bra, ju. Fastän väldigt sent hann jag ändå reagera i tid. Innan det gick åt pipsvängen alldeles... Han gav sig på fel kvinna. Fel kvinna med Rätt Vänner, dessutom.
Stereon växlar över till nästa CD. Neil Young Live at Massey Hall -71. Jag lägger ifrån mig boken, rullar ihop under filten, blundar, lyssnar och låter tankarna glida iväg åt ett helt annat håll medan Neils ljuvliga röst lägger sig som varm vadd över min mage...
Don't let it bring you down
It's only castles burning,
Just find someone who's turning
And you will come around.
... och plötsligt är jag inte upprörd längre. Bara lite trött. Jag tänker på fina saker... drar upp filten ordentligt... sover lite...
Ännu ett Lyckligt Slut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Vad cooolt det är när man kan VÄNDA ett humör på det viset! Önskar jag var lite bättre på det, så skulle jag praktisera det mer flitigt. Bara råkar upptäcka ibland att jag lyckats mer eller mindre omedvetet.
Det finns dagbok du vet var förresten. Och så har jag tänkt på dig när jag tänkte på nya halsband idag, för det handlade om döskallar.
Skicka en kommentar