... i vilken vår hjältinna blandar och ger

Dekadensen, ja...

Jag varken dricker alkohol varje dag eller har börjat röka (fast jag rökte lite på midsommar, det gjorde jag - särskilt dekadent kändes det dock inte). Men långa sovmornar mitt i veckan - så här innan "alla andra" gått på semester - kan det räknas? Jag vaknade i alla fall för en timme sedan och insåg att jag sovit bort hela förmiddagen. Skönt. Efter vad en god vän berättade i ett kort mail har det tydligen varit sol på förmiddagen, dessutom. Nu är det mulet igen. Nevermind.

Troligen ska jag lägga ner det där med "ansträngningarna" och mest bara vara mig själv. Vara uppe på nätterna, sova länge på mornarna, dricka vin när andan faller på och tillåta mig någon enstaka festcigg - sådant gör jag ju ändå, liksom... Det verkar ju funka det också? ;-) Nåväl - det var ju bara på skoj så det känns lugnt.

Dagen idag, då? Jag ska dricka upp mitt kaffe och vakna till liv. Och sedan ska faktiskt träningskläderna på och cykeln låsas upp. Min entimmesrunda ligger där och bara väntar på mig. Det blåser visserligen, och jag vet hur irrationellt förbannad jag kommer att vara när jag måste cykla i motvind - men ska jag vänta ut vinden kan jag få vänta länge...

Vad jag gör av resten av min dag får liksom ge sig. Kanske ska jag läsa? Jag var på biblioteket igår och dels lämnade igen fem böcker (i tid, mind you!) och dels lånade en trave nya:

Susanna Alakoski - Lyckliga slut (bad choice...)
Stephen King - Död zon (jag tror det är en "psykologisk" bok och inte en övernaturlig - har jag fel blir jag besviken)
Sharon Lawrence - Jimi Hendrix. Mannen, magin, sanningen (det där sista kan hon knappast ha monopol på, men jag ger boken en chans ändå)
Jack Kerouac - På drift (dags att bilda mig en smula och läsa en sådan där måstebok)
Jack Kerouac - The Dharma Bums (se kommentaren ovan plus att jag håller språket vid liv... Egentligen borde jag läsa den högt, dessutom.)
Per Kornhall - Skapelsekonspirationen. Fundamentalisternas angrepp på utvecklingsläran (blev rekommenderad den av förläggaren till boken. Han har gett mig en biljett till bokmässan i september, så är det här motprestationen känns det helt okej.)

Som vanligt ganska blandad kompott när det gäller min läsning. Det fiffiga är att jag då kan läsa både två och tre böcker parallellt; de är tillräckligt väsenskilda för att jag inte ska blanda ihop vad jag läser.

Igårkväll, förresten. Långt telefonsamtal och när vi enades om att timmen var sen och att det kanske vore läge att faktiskt sova blev jag ändå sittande en stund i soffan och zappade runt lite på teven. Fastnade på en repris i ettan som handlade om avhoppare från Guds barn/Familjen. Unga människor som genom hela sin uppväxt utsatts för sexuella övergrepp (även incestuösa...) i Guds namn... som det största uttrycket för "Guds kärlek"... Jo... tjena... En del av dokumentären (gjord av en kille som själv hoppat av) visade en ung man, Ricky Rodriguez, som var sektens "kronprins" som barn. De övergrepp som begicks mot honom fotograferades och filmades för att visa andra sektmedlemmar hur de skulle "uppfostra" sina barn. I gårdagens dokumentär fick man se en video han själv spelat in, dagen innan han mördar den barnflicka som "tränat" honom (mamman fick han inte tag på - annars var hon hans primära mål), för att sedan skjuta sig själv.

Hela filmen berörde mig illa. Föräldrar anses ju vanligen göra det de verkligen tror är det bästa för deras barn, men... hur blir det när föräldrarna själva är bildligt talat blinda? När de inte kan se vad som är bäst? När de inte kan tänka klart? När de inte ens kan tänka själva? Sekter är något som berör mig på ett väldigt personligt plan och jag kunde både känna med dessa trasiga unga människor och bli ledsen för deras skull - och samtidigt känna en stilla tacksamhet för att den sekt jag har så många avklippta band med inte gjorde något sådant mot varken mig eller någon jag känner. Det är helt enkelt så att det finns grader i helvetet. Det gör det.
(Och därmed inte sagt att min uppväxt var ett helvete, för det var den inte. Den var bara... udda. Lite jobbig. Ibland jättejobbig. Och kanske, kanske utvecklar jag det någon gång. Eller kanske inte.)

Innan filmen var slut ringde telefonen igen och jag kom på andra tankar. Åh... den där otvungna, omedelbara närheten när det faktiskt är okej att bara lyfta luren och ringa när man vill prata, oavsett vad klockan är. Man behöver inte ens ha ett ärende... det bästa är till och med om man inte har ett ärende utan bara vill... prata. Me like. A lot.

Nu: dags att klä sig och fixa lite här. Under tiden låter jag Panta Rei (πάντα ρει) stå för soundtracket. Enligt länken ska detta vara ett av de fulaste skivomslag som finns:











Jag vet inte det, jag. Det berör. Tar tag i betraktaren (även om "taget" kanske känns som när ett av samhällets olycksbarn tar tag i dig och vill vigga en cigg eller en tia, och samtidigt andas på dig... väldigt nära...). Det vill ju säga mig någonting. Det är inte ett omslag man glömmer i första taget. Jag tror t o m det är konst. Och... kan det då vara... fult?
(För dig som vill se verkligt vidriga och hemska omslag rekommenderar jag ett nedslag i Herr Drycks blogg!)

Sedan blir det cykling. I motvind.

Carpe diem, me lovely ones!













(Ätran, Falkenberg, i måndags. Lågt vattenstånd.)