... i vilken vår hjältinna sorterar (mestadels tankeskräp, som nog inte är så intressant för er att läsa)

OR... in which our heroine is biking in a stream of consciousness (still sorting, though...)

Det är intressant det här med vad som händer i huvudet medan kroppen får jobba som fan. Jag liksom bara cyklar järnet och låter tankarna sväva fritt och jag har på en timmes tid hunnit fundera på vad en "tômmerox" kan heta på vanlig svenska (det är det nordvärmländska uttrycket för en skalbagge som är stor, gillar barkträd och har fantastiska antenner som går i en vid båge över kroppen och landar långt bakom kroppen - och vad vet jag?.. kanske finns de inte ens på de här breddgraderna) och i association med detta tänkte jag på tordyvlar och ett minne från när jag var i tonåren och hade långt hår och två sådana brummade sig in och trasslade in sig i sagda hår och paniken innan jag fick hjälp med att trassla ut dem.

Sedan tänker jag på det engelska ordet taxonomy och försöker komma ihåg hur min handledare Chris Allen förklarade det (det har med sortering, ordning, reda och klassificering att göra) och sedan glider tankarna över på Ozzy Osbourne. Det är inte alls konstigt eftersom Chris är från Birmingham och aldrig missade ett tillfälle att påpeka hur den likaledes Birminghamfödde Ozzy lyckats behålla sin utpräglade dialekt, trots många år i USA, och han t o m fick mig att se ganska många avsnitt av The Osbournes - givetvis i rent studiesyfte.

Jag tänker på att jag kanske egentligen borde ha en helt annan sorts cykel och inte min tunga mountainbike, med däck som är fetare än sulorna på mina undergrounds, och som rimligtvis bör erbjuda ett extra motstånd. Men samtidigt älskar jag min hoj. Jag har haft den i många år nu och den är en stabil klippa.

Dessutom tänker jag lite på mitt jobb, ett par elever, på SRF, på vad jag ska äta till middag, kärlek och vänskap, att jag kanske skulle höra med kollegan C. om hon har lust på en fika till helgen, om det finns endagars till Rasslebygd (a k a Emmabodafestivalen), ifall jag ska ta ett varv med dammsugaren, en fin park i Oslo och på hur fula kanadagässlingar är när de är halvstora. Jag tänker på att baka bröd ikväll och sedan äta upp en bit av det, medan det fortfarande är sådär ångande varmt. Kanske vara lite ovanlig och dricka te till. Det var längesedan jag drack te.

Jag tänker på det sköna i att gå en lång promenad med en god vän och prata. På Lillmysen och hur han kan må egentligen. Vi pratade en god stund igår kväll och även om han säger att allt är bra låter det inte riktigt så på hans röst. Men jag vill inte peta i hans själ - det räcker att han vet att jag finns här. Tids nog pratar han väl. Eller löser vad-det-nu-kan-vara själv. Jag ser blåbär vid vägkanten och tänker på Stugan och hur gott det var att komma dit om än bara för en kort stund.

Jag tänker på sex. Antagligen lite triggat av teveprogrammet jag såg igår kväll, eftersom jag inte tänker på det viset. Äh... ja... ni vet... Men jag tänker på de där Guds Barnbarnen och hur de kom i kontakt med sex första gångerna. Som företeelse, alltså. Själv kom jag i kontakt med sex via böcker, såklart. Eller... egentligen inte... jag hade givetvis kompisar (killkompisar mest) som pratade om knulla och sådant... men ingen av oss hade en aning då om vad det handlade om... vi var ju knappt i skolåldern, vad jag minns. Men... hur sex kunde funka... hur det kunde gå till... det hittade jag första gången i en bok som mamma läste... Jag kan inte för mitt liv minnas titeln men det kan ha varit P-O Ekströms Sommardansen (som sedan filmades som Hon dansade en sommar) men jag är osäker (och här far mina tankar till en pingstvernissage i Bysala, där exsvärfadern hade samlat några konstnärs- och andra vänner till en brakfesthelg - med vernissagen som svepskäl... de blev ju sura när någon turist faktiskt stannade till och ville titta på utställningen... där jag träffade Ligia Podorean-Ekström som alltså var P-Os nyblivna änka och en härlig akvarellmålare... dock med ett tungt stråk av melankoli som tog sig uttryck genom att hon frampå morronkröken satt i ett hörn och sjöng väldigt sorgliga rumänska sånger... Det var f ö på samma fest som jag blev askalas och sånär blev upphånglad mot ett träd av Hans Arnold - men det är en annan historia, det...). I vilket fall läste jag boken i supersmyg och mamma upptäckte det aldrig. Jag minns bland annat en skildring av en flicka i rödrutig klänning, men utan trosor, som tog betalt av pojkarna för att titta på när hon stod på händer - och sedan gick de upp på något höloft... hmm...

Nästa litterära möte med sexlivet var i alla fall i en bok som jag hittade i mammas bokhylla (kanske var jag typ tolv år, då? Tretton?), med titeln De Tiotusen Fröjdernas Hus och som handlade om en japansk 1800-talsgeishas liv och leverne. Jag var typ tolv år och där var det inget handstående eller höloftssmyg, minsann. Ånej. Det var sex på alla håll och kanter och understundom med diverse konstfärdigt snidade hjälpmedel, dessutom. Hej och hå.

Dessutom lyckades jag inget vidare med smygandet så en dag kom jag hem från skolan och då låg boken - stängd - på min säng tillsammans med en bibel - uppslagen - och diverse uppbyggelselitteratur med feta understrykningar vid lämpliga passager angående en oklanderlig sexualmoral och fan och hans mormor (eller... de var nog inte med, när jag tänker efter). Jag frågade min mamma varför det inte var okej för mig att läsa en bok som vi faktiskt hade hemma. Sedan såg jag aldrig den boken igen. Fast då kom ju Hans-Eric Hellbergs Jag är Maria, jag och Puss och Kram med sin sjuttiotalspekpinniga sexpedagogik där pappor bastade med sina tonårsdöttrar och deras kompisar och inte stängde dörren när de hade sex (föräldrarna, alltså) och där någonstans kan jag faktiskt se cirkeln sluta sig lite och inse att det inte var så konstigt att Guds Barn kom undan med sitt "familjeliv", på den tiden...

Och sedan gjorde jag mig mina egna erfarenheter, ju, vad det led.

Jag tänker på en triljard andra saker, inklusive några riktigt bra blogguppslag som jag redan har glömt/sorterat bort. Möjligen för att de inte var så bra, ändå.

Det fiffiga är att när jag kommer hem, hoppar av cykeln, låser den och går in så slutar jag tänka på det mesta av det här. Mycket av det är ju ändå bara tankeskräp som vid det laget ligger fint ihopvikt och undansorterat i hjärnvindlingarnas lönnfack. Som av sig självt. Det ger ökat utrymme för de viktiga tankar som finns kvar. Jag kan tänka djupare på dem. Utveckla dem. Ibland inveckla.

(Och... haha... jag kan inte minnas att jag tänkte på den allestädes närvarande motvinden en enda gång..?)