torsdag, juni 12, 2008

... i vilken vår hjältinna erbjuder en lektion i naturkunskap












Ceratopogonidae
. Så heter de, de små flygande djävlarna, på 1-2 mm. Eller som man säger om man hellre talar på bönders vis än på latin: svidknott. Nu har jag inte för avsikt att skriva någon längre avhandling i ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att de är sanna festmarodörer och att de så när höll på att sänka vår grillfest (hemma hos co-mentorn B) totalt. Myggmedel, myggspiraler och röd Prince - inget biter på de små ondsinta satarna. Hela min rygg och min hårbotten kliar så jag vet inte vart jag ska bli av.

Men i övrigt var det en lyckad fest. För en gångs skull. Vi i Fenixgruppen (som grejar med trivselaktiviteterna på jobbet) har alltid trevliga och roliga saker på gång, men uppslutningen från kollegorna brukar vara fullständigt usel. Idag var det dock nästan 40 pers som dök upp, vid 13-tiden, och drack vin och öl och grillade och pratade och lyssnade på musik och hade det väldigt gott. Bortsett från svidknotten, då. Och dem var det faktiskt omöjligt att bortse ifrån. Men - det är smällar man får ta. Och de var ändå inte så många som de horder som anföll ute vid stugan när det var Midsommar Unplugged, 2006.

Skolavslutningen var bitterljuv som skolavslutningar ska vara. Glädje och lycka över att nio års grundskoleslaveri var till ända blandades med vemod, separationsångest och en och annan fuktig ögonvrå, hos niorna. Mycket blommor och kramar och ett regn som höll sig undan tills ceremonierna var över. Och så I denna ljuva sommartid som är så mycket vackrare än Den blomstertid... Det är sådana tillfällen som kan få mig att uppskatta kyrkorummet och den stämning som då finns där. Annars har jag, som bekant, inte mycket till övers för religiösa gemenskaper, för min personliga del. Men just sommaravslutningar kan få mig att känna något snudd på sakralt... En eftertänksamhet mitt i all otålighet över att inte snart nog få springa ut i ett oändligt sommarlov (som visar sig vara äckligt kort när man sedan ser det i backspegeln...).

Men nu är de i alla fall ute. Både niorna och de lite yngre. Vi lärare jobbar t o m tisdag och sedan är det vår tur. Jag inleder ju mitt lov med en tur till Malmö och Kansas konsert - bl a tillsammans med bästaste A - och drar sedan vidare norrut för att landa i Varberg vid lunchtid på fredagen. Sämre kan ett sommarlov börja!

Innan jag bloggar ut vill jag bara skänka en tanke till vännen G som skulle opereras (by-pass) i eftermiddags. Jag har inte hört om det blev operation (den har skjutits upp ett par gånger den här veckan) eller hur det hela avlöpte, men mina tankar är hos honom och hans familj och det får inte gå annat än bra. Det ska gå bra. Annars slår vi ihjäl honom, jag och Bästaste A (det har vi sagt till honom, också...). Alternativt hämtar honom...

Have a nice one, me lovely ones! Och ge den första människan du möter, efter att ha läst det här, en varm kram!

1 kommentar:

Caligula sa...

Finns nog inte många som gått i svensk skola som inte får positiva vibbar av "Den blomstertid". Men håller med om att den andra är ännu vackrare. Älskar såna jättegamla psalmer öht. Däremot tål jag inte frälsis-musik eller hallelujah-gospel, vade retro! Skolavslutningar i kyrkan är bland det mest stämningsfulla som finns. Oavsett jag jag tycker om fenomenet i sig. =)