... vilken vår hjältinna gör en kort spontanreflektion

Jag läser DN på nätet och finner en debattartikel från igår där det står att elever med särskilt stöd ofta inte når godkänt målet, trots de insatser som görs. Bara att hålla med. Men... vad gör vi med de elever som inte når målen alldeles oavsett hur mycket insatser som görs? Som helt enkelt inte har de förutsättningar som krävs? Det händer då och då - och det har hänt även den här terminen - att man möter en sjundeklasselev där man direkt känner att "du kommer aldrig att hinna nå målen tills du slutar nian".

Men... artikeln nämner inget om dessa, och det stör mig lite. Åtminstone i vår verksamhet (och säkert i alla andra liknande verksamheter också!) ser vi det som oerhört viktigt att dessa elever ändå ska kunna gå ur grundskolan med högburet huvud och som starka och glada individer som vet att de duger ändå. Hur kan vi göra detta? Och vad är det värt i förlängningen av den enskilda elevens liv? Sådant vill jag också se debattartiklar om. För alla elever har inte samma förutsättningar och "en skola för alla" är en utopi; åtminstone om man därmed menar att alla ska ha samma chans att nå målen. För det har de inte. Det har inte bara med skolan att göra utan lika mycket med det utgångsläge eleverna har, vilken uppbackning de har hemifrån, deras sociala situation, deras tidigare skolgång, deras studiebegåvning (vilket ibland verakr vara fult att prata om trots att de flesta vet att en del har bättre förutsättningar än andra, när det gäller teoretiska studier) och en hel rad andra faktorer.

Jag pratar ofta med min co-mentor om detta. Han jobbar extra ett par lektioner i veckan med matte med en kille som det helt enkelt bara inte funkar för. Och han funderar på vad som är meningen; det känns ju mer som att han är barnvakt... Killen skulle må så mycket bättre - och kanske dessutom lära sig en del om matematiska funktioner! - om han fick sätta händerna i något praktiskt. Vi har pratat om det konkreta montessorimaterialet som en möjlighet. Eller - ännu bättre, kanske? - att få jobba med skapande uppgifter som t ex slöjd för att få se praktiskt tillämpad matematik. Co-mentorn är ju slöjd- och bildlärare så det kanske finns en öppning där? Jag hoppas det!

Och ändå... den här killen kanske aldrig får sitt G i matte. Han kommer att hamna i de negativa statistikstaplarnas luddiga värld, trots att han kanske kan bygga och konstruera saker som kräver en del mattekunskaper... Då hoppas jag att han ändå kan få känna sig lyckad och som en helt kille med livsaptiten kvar, när han slutar nian!

Ptja - bara en hastig spontanreflektion medan jag dricker mitt jobbkaffe, väntar på att första lektionen ska börja och funderar på Kärleken...