... i vilken vår hjältinna vänjer sig

Tretton dagar av ledigheten har passerat. Fyrtio återstår. Jag har börjat vänja mig vid att vakna sakta på morgonen och inte ha bråttom ur sängen. Men jag behåller mina morronrutiner, om än i slowmotion; gå ur sängen, starta datorn, fixa kaffet och sen slöa någon timme innan jag... fixar mer kaffe. Det är väl där det skiljer sig. I höjd med att jag annars går till jobbet fixar jag nu mer kaffe.

Men sedan brukar jag ta dagens motionsrunda, innan det hinner bli för stekigt varmt.

Ledigheten har hittills varit lagom fylld av aktiviteter.

Midsommaren var ljuvlig, ute vid stugan, med ett gäng sköna vänner och sedan ett smärre sjöslag av mer traditionell karaktär i Varberg med sagda vänner plus några till.










En fredagskväll har tillbringats under den stora lönnen på bakgården tillsammans med väninnan A, två termosar kaffe, goda mackor och skönt snack. En lördagskväll/natt har tillbringats med Bästa väninnan A, smarrigt vegokäk, en packe cider (testa Hanna's Black Pineapple - straffbart god!) och lösande av allehanda världsproblem.

I övrigt är Pensionat Olsson öppet för säsongen, och har så varit sedan början av maj. Det är en strid ström av döttrar och son och vidhängande pojk- respektive flickvänner och kompisar och förresten är det där med "strid ström" en överdrift. De strömmar inte alls. Åtminstone bara åt ett håll; in. Inte ut. Huset fullt, alltså. Frågan är nu om jag ska slänga ut hela bunten eller om jag själv ska emigrera...

Medan jag begrundar detta fixar jag mig en kanna Pasión Colombia och tänker på Kärleken.