... och inser att det blir många kannor kaffe idag. Och ändå kommer jag nog inte bli ett dugg klokare. Men hellre döva mig med kaffe än mat (en stor seger; jag har slutat hantera mina sorger och besvikelser på det viset - alltid något, väl?)... Och träning, förstås. Jag tog den förlängda rundan idag igen. Nu är jag nere på 70 minuter, gentemot dryga 75 när jag började med den. Ska försöka köra den åtminstone två gånger i veckan och sedan blir det väl till att börja jogga. Om inte annat så när sommaren är slut och jag är tillbaka i saltgruvan. Då lär det knappast finnas tid för ett par timmars träning om dagen, och det är ju faktiskt vad det tar, med uppvärmning, runda, stretching, eftersvettning och duschande.
Kärleken, då... Jag har skaffat mig en viss berg- och dalvana i den här relationen... Han också. Avstånd och andra faktorer gör att det inte är ett dugg enkelt. Tvärtom, faktiskt. Ibland känns det som fritt fall. Idag är en sådan dag. Ibland är det Kärlekstunneln. Eller Virvelvinden.
Jag funderar på varför jag måste ge mig in i så Svåra Saker. Men i min värld är inte allt lätt. Särskilt inte det som är värt något. Och någonstans inuti mig liksom vet jag (liksom han också gör...) att this is it. Detta är något så Stort att det bara inte får slarvas bort.
Så här sitter jag. Med sönderskrapade knän och blod och grus i handflatorna.
Lyckligtvis har jag närmaste väninnan A som baddar med jod och försäkrar mig om att åkpasset fortfarande sitter kvar...
Medan jag grubblar vidare på Kärleken brygger jag mig en kanna Pasión Colombia.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar