... i vilken vår hjältinna har en soft dag

Just innan jag skulle somna igår kom regnet. Inte det där duggliknande som livade upp min eftermiddagsrunda, utan Regnet. Det dundrade ner mot det vidöppna fönstret och forsade längs gatan. Asfalten var fortfarande, trots den sena timmen, ganska varm och det doftade... märkligt. Inte otäckt, bara annorlunda. En stadslik doft, långt från den som kändes ute på balkongen från gräsmattan och de stora lönnarna. Det kändes vilsamt att krypa ner under det svala lakanet, öppna boken (Stephen King's Sömnlös) och ligga och läsa och sedan dåsa bort till den där ljudväggen.

Jag vaknade med ett ryck vid fyra. Klarvaken. Jag kunde inte somna om och min gryningsförvirrade hjärna var övertygad om att det var bokens fel. Den handlar om människor som får grava sömnstörningar, börjar vakna tidigare och tidigare och sedan börjar uppleva de mest märkliga saker. Just då kändes det fullt möjligt, faktiskt. Jag försökte läsa, gick upp och drack vatten, kikade in på boarden lite och tänkte sedan att jag, om inte annat, ju kunde lägga mig och tänka på Kärleken. Så det gjorde jag. Det kändes fint. Som alltid. Jag saknar honom och längtar efter honom. Och när jag lyckats somna ungefär om när sonen L gick till jobbet vid sju och sedan vaknade vid nio igen, så kändes det inte alls som att det var bokens fel. Eller ens Stephen King's. Men vid den där tiden på natten, vargtimmen, spelar hjärnan en sjuka spratt. Eller så är det just då man kommer till insikter?

Ganska tidigt på förmiddagen drog jag på mig träningskläderna och gick ut. Jag bestämde mig för den lite förlängda rundan och kroppen svarade kanonbra på det. Jag hade världens sköna flyt (trots sömnbristen) och lyckades nog pressa ner tiden ett par minuter till. Sista fjärdedelen kickade endorfinerna in och jag kunde nog gått hela rundan ett varv till. Men jag testade inte. Inte idag. Kanske till helgen. Huvuddelen av rundan går längs med inloppet av ån och sen upp till den gamla kraftverksstationen, och så över broarna där och tillbaka. Det är vackert!

Inte mycket vatten uppe vid kraftverket nu...














Stilla flyter Ätran...













Och när jag kommer så här långt på rundan...

... så har jag bara ett par minuter kvar. Alltid lika ljuvligt, tillfredsställande och boostande. Samt grundligt svettigt.

Resten av dagen har fått förflyta i stillsam dekadens. Jag slöade lite på boarden och fick inspiration att dra fram de fyra-fem första plattorna med Roxy Music (remastrade CD, även om jag har dem på vinyl också...), och spela igenom samtliga. Jag har fikat på balkongen, läst vidare i Sömnlös, lagat lite middag, lekt lite med min kamera, småpratat på msn med vännen N som befinner sig i en annan tidszon och är jetlaggad, brakat ihop med sonen som anser att det är alla andras fel att hans MP3-spelare gått under jorden och så har jag tagit en stilla promenad för att köpa hem kaffe (det fick bli Zoegas Blue Java, idag), lättfil, juice. ägg och jäst. Imorgon tänker jag baka matbröd. Inte alls särskilt ansträngande, utan snarare lite kontemplativt. Doften av varmt bröd och nybryggt kaffe ska jag väcka mina barn med. Sonen är ledig och dottern J börjar inte jobba förrän på kvällen.

Det känns lite kul att båda mina "små" jobbar! De är på väg med stora kliv rakt in i vuxenlivet. Bra det, det är just det jag försökt fostra och förbereda dem för. Att bli vuxna människor som mår bra och kan ta hand om sig själva. De är på god väg! Och mitt liv går vidare. Yes!

Strax dags att stänga ner för kvällen här. Ska bara dricka ur den sista slurken Pasión Colombia och tänka på Kärleken.