... i vilken vår hjältinna säger farväl

När jag vaknade i morse var min första tanke hos Kärleken som så många andra mornar. Alla, faktiskt. Åtminstone sedan några månader tillbaka. Jag skickade ett ömsint gomorron-sms och han svarade genom att genast ringa upp mig och småprata gosigt någon minut innan han var tvungen att återvända till arbetet. Jag älskar att han tar sig tid till sådant. Jag älskar honom. Så är det.

Efter att ha mornat mig en smula tassade jag upp, startade datorn och gick ut i köket för att sätta på en kanna kaffe. Zoegas, givetvis. Just nu Pasión Colombia. Mitt diskreta småskramlande väckte, som avsett, dottern J som sov på en madrass i vardagsrummet. Hennes packning låg och flöt över hallgolvet; dags att resa tillbaka till Norge och vardagen. Först upp på fjället 5 veckor och sedan Oslo.

För ovanlighetens skull var det lite smådisigt ute och eventuellt någon grad svalare än de övriga av veckans mornar. Dock var luftfuktigheten högre än vanligt, så det var ändå kletigt och klibbigt att dricka kaffe på balkongen. Förhoppningar om ett förlösande åskväder väcktes.
Efter diverse pyssel och sedermera även frukosterande skjutsade jag henne till stationen fvb Göteborg och vidare uppöver. Även om vi ses om fem veckor igen, då hon kommer och hämtar sitt Oslo-bohag och vi dessutom kan ha rätt flitig msn-kontakt så känns det alltid lite vemodigt att vinka av henne. Körde hem igen och kom hem alldeles i tid för Kärlekens förmiddagssamtal. Kärlek på distans har sina sidor...

Resten av dagen har glidit fram lite i lagom laid-back atmosfär. Långt telefonsamtal med väninnan A, i Stockholm (ja... en märkligt stor andel av mina väninnor heter något på A, har jag insett...), färdigläsning av John le Carré's Absolute Friends, halvslummer på sängen, kaffedrickande, småprat på msn med Bästa Väninnan A och vännen N och en del hängande på en viss rockboard.

Ett mer effektivt avbrott gjordes då jag skjutsade en annan dotter J till en anställningsintervju och hon fick jobbet utan att ens bli intervjuad... För att fira detta körde vi längst ner vid stranden för att köpa fish'n'chips (dotter J) och bakad potatis (jag) i en dubbeldäckare som står där på somrarna och ger en lite internationell prägel åt badlivet.

Det var då det slog mig. En dubbeldäckare! Den ultimata festival- och boendebussen, ju! Man kan sova på ovanvåningen och ha "sällskapsutrymmen" på nedervåningen. Vill HA en sån! Måste förstås ta busskort först. Och finansiera det hela. Samt ta fram den djupt slumrande mekanikern inom mig. Men... medge att det är en ljuvlig idé!?!

Resten av kvällen kommer att förflyta lugnt och fint. Jag ska ta en kvällspromenad med dottern J (den icke-norge-resande) längs med ån, och sedan ägna mig åt att läsa. I avvaktan på att få tag på Elias Canetti's Förbländningen, som Gode Vännen J rekommenderat mig å det varmaste, har jag påbörjat en Stephen Kingroman igen; Sömnlös. Får se om den kan vara något att ha, kanske.



Medan jag samlar mig för promenaden tar jag mig en mugg Pasión Colombia och tänker på Kärleken.