... i vilken vår hjältinna låter tankarna sväva fritt en stund

Igår blev det balkongmys med väninnan A. Jag hade - väl medveten om hennes preferenser - köpt en flaska Jacob's Creek (Chardonnay) men tyvärr var bubbelvarianten slut på Systemet och det jag inte hade riktig koll på var att hon enbart dricker den bubblande varianten. Dock hade hon med sig en egen flaska, så jag fick uppoffra mig och dricka ur hela min obubbliga själv. Till det intog vi ciabatta med dels en god olivost och dels en chèvre med örter, goda ugnsbakade italienska oliver och såna där smarriga små kex med olivolje- och fänkålssmak. Alltsammans avnjöts i sällskap av Johnny Cash - The Man Comes Around, men efter en stund kände vi att det nog hellre var läge för lite seriös Led Zeppelin och Immigrant Song på brutalvolym. Mina sleaziga, grillande grannar såg genast så mycket gladare ut, också!

(A. på SRF 06)

Frampå kvällskvisten gick vi ner mot Visfestivalen. Just när vi passerade ingången till Hwitan, den som alltid är låst under festivalen, klev där ut en karl i kostym och jag hajade till och tänkte: "Hmm... Honom känner jag igen... men varifrån?". Just när vi fick ögonkontakt av det mer suggestiva slaget insåg jag att det ju var kvällens huvudattraktion Carl-Johan Vallgren... Det visade sig sedermera att han var kvällens egentliga behållning, musikaliskt, dårå. Jäklars vad han svängde loss! Det bara gick inte att sitta still! Så det gjorde jag inte heller. Jag reste mig på min plats uppe på bästa läktaren och dansade. As simple as that. A följde mitt exempel. De andra 1298 närvarande gjorde det inte. Jävla posörer! De är fullt upptagna med att kontrollera sig själva och andra och applåderar på sin höjd lite artigt, då och då. De bekräftade ännu en gång mitt inte särskilt vetenskapliga, men ändå ackurata, forskningsresultat gällande publikens uppförande på Vis- respektive Jazz&Bluesfestivalen här.

Visfestivalpubliken i gemen är mestadels där för att visa upp sig och för att spionera på varandra. Detta gäller huvudsakligen de bofasta, givetvis. Man uppför sig. Inga spontana glädjeyttringar där, inte! På Jazz- och Bluesfestivalen kan publiken delas upp i två kategorier; jazzsnubbarna och bluesfolket. Jazzsnubbarna - och självfallet även snubborna - är mörkt klädda och blir de tillräckligt extatiska kan de ses knäppa med fingrarna lite coolt och den uppmärksamme iakttagaren kan också se hur de emellanåt nickar lite i takt. De är dessutom fenomenala på att lägga märke till varje antydan till solo och applådera detta. Den som applåderar först är coolast. Bluesfolket däremot, de glammar, dricker öl, dansar och jobbar minst lika hårt som banden framme på scen och har ofta bara ROLIGT!

Kvällens stora TRÅK var Eldkvarn. Något annat hade jag inte väntat, iofs. Först gick Plura på ensam med en akustisk gitarr och sjöng ett par låtar. Inte alltför upphetsande, faktiskt. Men när resten av bandet gick upp blev det ännu segare. Så jag och A beslöt oss för att varsin pizza på Havets Pizzeria var ett mycket bättre alternativ. Där satt vi och småpratade och sedan ringde hon sin chaufför som kom ner från Disneyland och hämtade henne. Och jag traskade hem i den milda natten. Kärleken ringde upp och vi småputtrade lite och han påminde mig om att inte glömma dricka mängder av vatten innan jag la mig. Tack vare det mår jag som jag förtjänar idag, dvs som en prinsessa!

Planerna för dagen är att läsa på balkongen, dansa i vardagsrummet till Cheb Khaled och Amr Diab, umgås stillsamt med mina två "små" och ta en rejäl runda längs med ån frampå kvällskanten.

Men jag börjar med att brygga på en kanna Pasión Colombia och tänka på Kärleken.