... i vilken vår hjältinna lägger sista handen vid ett avslut.

(Korrekt datum för bloggen är 7/06/2006)

När telefonen ringde igår förmiddag kände jag faktiskt inte ens igen telefonnumret. Inte rösten, heller, till att börja med. Jag tänkte att det säkert var en av sonens polare och hade därför deaktiverat mitt igenkännarfilter. Men det var ju U, som jag en hel höst och delar av vintern tyckte så mycket om att jag ignorerade alla de där små subtila varningssignalerna ända tills det röda larmet tjöt och bar sig åt och nödbromsarna slog till.

Fan också. Jag vill inte ha kontakt med honom. Jag svarar inte längre på hans mail. Jag läser dem inte ens. Och så undrar han om jag vill komma på hans fest på lördag? Det vill jag inte och dessutom har jag redan annat bokat. Men vill jag komma ut på en fika i[går] eftermiddag, då? Nej, inte det heller. Dessvärre hade jag ju en kasse med hans grejer här som jag ville bli av med så idag dök han in här, för att hämta grejerna och tigga kaffe. Jag umgicks med seriösa planer på att dra ut på en extralång träningsrunda men samtidigt hatar jag att fega ur så när han ringde utspelade sig följande samtal:

- Hej. Nu är jag i stan.
- Jaha?
- Hör du vem det är?
- Ja.
- Är du vaken så jag kan komma upp en stund?
- Ja.
- Passar det? Annars kan vi ta det en annan dag?
- Det är okej. Men vi skippar fikat.
- Hmm... Jaha... Men vi kan ta en fika på stan, om du vill?
- Nä. Jag skippar det.
- Hmm... jaha... men... OK.

5 minuter senare ringer mobilen igen:

- Jag får inte porttelefonen att funka.
- Jag kommer ner och öppnar.

På väg uppför trappan (apropå min vikt):
- Du försvinner mer och mer!
- Ja.

Uppe i min hall:
- OK. Här är dina grejer. Papperskassen är tung, men jag tror den ska hålla. Och här är dina tallrikar.
- OK... Bra... Hur har du det egentligen? Hur mår du?
- Jag mår kanonfint. Har nog aldrig mått bättre!
- OK. Jag mår också bra. (Vilket dock inte syntes på honom)
- Fint. Ha det så bra (varvid jag räckte honom kassarna).
- Jo... Den där fikan... Vi kanske kan ta den en annan dag?
- Nej. Det är ingen bra idé. Ha det bra. Hejdå. (Han kliver ut i trappen men dröjer sig kvar. Jag stänger dörren.)

Ett kapitel i mitt liv är avslutat. Det känns BRA. Det har iofs varit avslutat sedan vårvintern, men eftersom den där kassen med prylar stått kvar och samlat damm så har jag ju vetat att jag måste fejsa honom en gång till. Nu har den gången varit. Det var en gång. Och den var krattad. Jag har krattat den i ett trevligt mönster och den ska aldrig mer beträdas. Vi gjorde en resa tillsammans. Vi kom till en skiljeväg. That's it. Jag har redan rest vidare. Funnit Kärlek utan finstilt läsning och/eller undantagsklausuler.

Medan jag begrundar detta fixar jag mig ännu en kanna Pasión Colombia och tänker på Kärleken.