... i vilken vår hjältinna är sambo

Jajamen! Nu är hon hemma igen, Fröken Smilla. Johanna mötte upp med henne på centralen i Göteborg igår och Fröken uppförde sig exemplariskt hela den långa resan hem. Jag hade inte tänkt på att boka en plats i en kupé som tillåter djur, men en snäll konduktör gav mig och Fröken en helt egen liten kupé! Inte illa, va'? ;-)

Resan hem från Hemsedal - via Oslo - var ungefär som resor är mest, när det handlar om rena transportsträckor. Den var alltså händelselös och sömnig och gäspig. Bitvis kändes den dessutom snudd på oändlig.













Men jag hade en ljuvlig sak att se fram emot! Bästaste A smsade och undrade om vi skulle ta och beställa biljetter till Jesus Christ Superstar. Jag visste inte ens att de hade släppts! Men det är klart att jag ville - så nu har jag en verkligt najsig musikalisk begivenhet att se fram emot! Jag lyssnade nyss på Gethsemane (I only want to say) och hör att här kommer Ola Salos röst och Gillan's (min favvo-Jesus!) väldigt nära varandra. YAY - det här blir intressant! Synd bara att inte Mustasch-Ralf (som enligt uppgift från initierad källa också prövade för rollen som Jesus) inte kunde göra Judas - det hade varit mumma, det! Men... man kan inte få allt. ;-)


När jag varit borta några dagar spelar det ingen roll hur kul och trevligt och ljuvligt det varit; det är ändå skönt att komma hem och pyssla lite. Jag har en del pyssel att fixa med idag, såsom lite stickning, träning, baka matbröd och annat smått och gott. Ett par kreativa projekt som måste gå framåt har jag också.

Apropå biljetter är nu biljetter till Burg Herzberg beställda, också! Det var inte helt lätt - min tyska är inte vad den aldrig varit, och även om de droppat in ett och annat engelskt ord emellanåt så var det mest trial and error som gällde tills jag fick rätsida på det! Jag ser så otroligt fram emot att göra den resan, tillsammans med Riktiga Vänner - nya som gamla!

Så min sommar börjar ta lite form. Så mycket mer form ska den i och för sig inte ha. Jag gillar att ha luckor, rejäla sådana, för det oplanerade och spontana, också! Det handlar väl mest om att beställa fint väder. När det gäller BH har jag svårt att tänka mig att det kan bli värre än förra året - jag kan inte se hur det liksom skulle kunna regna mer... Men jag skulle också vilja ha en del dagar vid havet, med fritt blås mot horisonten och en skön filt att ligga på... Och stugan. Det måste absolut bli ett par sejourer i stugan! Minst! Det ska det givetvis bli även innan sommaren, men det skulle vara fint att ha ett par, tre svarta juli- eller augustinätter därute också, och sova ute under stjärnorna. Så ska det bli!

Mitt öra värker idag igen! Jag vet inte vad det är men de här telefonsamtalen har en tendens att bli väldigt långa, trots att det verkligen inte känns så. Samtalen bara flyter på och vi pratar mestadels musik och resor och barn och vänner och livet och erfarenheter och mer musik och känslor och värderingar och skvaller light och plötsligt är det mitt i natten. Igen! Vänskap. Sann sådan. Och jag är så lyckligt lottad att jag har fler vänner av det virket!

Förresten. Världen är liten. Igår, på de sista tågsträckorna, satte sig en man på sätet bredvid mitt. Vi började prata sådär som man egentligen ofta vill, men inte gör för att man är så stel och tråkig och kom-mig-inte-förnär. Han berättade att han var på väg hem från Växjö, där han påbörjat en forskarutbildning (ämne franska och typ något internationellt - jag la det inte exakt på minnet) och jag berättade att jag själv är tämligen usel på franska (understatement...) men att jag har en väninna som studerat tvåspråkighet (bl a med franska, om jag minns rätt) på universitetet i Stockholm och att det är intressant med språk (själv gillade jag nog iofs litteraturvetenskapen och språkhistorian mest, när jag pluggade engelska)! Han undrade vad hon hette och jag sa hennes förnamn. "Men", sa han, "henne känner jag lite från internet - hon har haft mycket kontakter med Senegal, eller hur?". Och det kunde jag ju bekräfta. Så... it's a small world, raraste vajlan, och M. från Emmaboda hälsar så mycket! :-) Han skulle f ö ha en föreläsning här, snart, och bjöd mig att komma och lyssna. Men jag tackade nej - han verkar trevlig och har kanske ingen som helst dold agenda - men han kan likaväl vara en rejäl kardborre och det räcker med den jag har just nu...

Nu är det dags att brygga på lite mer Blue Java och kanske rentav klä mig? Uppdaterar lite senare idag, med några tankar jag har...

Stay tuned, me lovely ones!














My sweet Lord...

... i vilken vår hjältinna gjort DET

Jag gjorde det! Satte klockan på kvart i sex, snoozade fem minuter och sedan gick jag upp och drog på mig träningskläder och tog en halvtimme på min jävelträningsjävelcykeljävel. 23 km på 30 minuter innebär ett bra tempo! Jag hade orkat en stund till, men den här stunden - när jag duschat och pysslat och bara sitter och njuter min gröt och mitt kaffe - är guld värd, så en halvtimme fick räcka.

Nu är det riktigt spännande i primärvalet USA-valet - tokjämnt mellan Hillary och Barack! Jag hoppas att jag kan uppdatera mig lite under dagen, även om onsdagarna är ganska så tajta. Har lovat en vän och kollega att vi ska ta en promenad uppe runt Krysseboda också, på lunchen!

När jag duschade kom jag att tänka på en sak. Det har verkligen inte med mitt duschande att göra, men kanske är det så att mina tankar kickar igång då? Jag tänkte på alla dessa möten vi har på jobbet. Vid något tillfälle var det en av kollegorna som tyckte att det där med att fika på mötena (på eftermiddagarna, på morronmötena tar man bara med sin kaffemugg - om man vill) var himla onödigt. Visst - sitta och moffla in socker- och fettbemängda bakverk flera gånger i veckan är sannerligen inte nyttigt men å andra sidan finns det något sammanbindande med att fika tillsammans. Att bryta bröd med varandra... Det för människor samman och är trevligt, dessutom! Så jag röstar för fika framöver, om jag blir tillfrågad. Eller så säger jag det ändå, utan att vara tillfrågad. Men det behöver ju inte vara feta kakor - det kan väl vara en god macka, eller kanske ett fruktfat?

... i vilken vår hjältinna möter helgen

Lugn morgon med fördröjning. Det kommer nog ta ett tag för mig att vänja mig vid något så lyxigt som sovmorgon en vardag. Men jag ska göra mitt bästa.

Fin Fredag innebär - som alla vet - lite extra omsorg om klädseln. Rött idag. Rutig kjol, röd topp, röda naglar och ett ormigt installationsarmband signerat raraste vajlan. Jag klickade upp min egen länk och bjuder mina roomies här i kollegiet, på lite arabiskt gung. Helst skulle jag vilja dansa när jag hör musiken - jag går igång på den till 100! Jag gör det inte, men inte sitter jag still heller... ;-)

Jag och mina killar i nian har kollat klart på Gilbert Grape. De var alldeles tysta... smått andäktiga... när det vackra i att Gilbert bränner ner huset gick upp för dem. Efteråt hade vi ett bra prat och nu gäller det att välja en annan bra fredagsfilm, för min del.

(Växlar över till klassikernas klassiker; Aïcha med Cheb "King" Khaled!)

Nu är det dags att finfika med kollegorna. Jag äter aldrig frukost på fredagarna, så kan jag med gott samvete smarra i mig av det goda till fikan, istället!

Därefter: lektion och sedan hem, där jag ska fortsätta möta min helg!

... i vilken vår hjältinna haft fullt upp

Bra dag idag. Jodå. Ingen tappedag, utan allt har gått som det ska. Lektionerna har flutit på och jag har hunnit förbereda en hel del för resten av veckan. Jag har till och med hunnit med en avslappnad eftermiddagsfika med ett par kollegor.

Direkt efter jobbet skyndade jag mig hem, bytte om till träningskläder och drog ut på en powerwalkrunda. Skyndsamheten är nödvändig för att inte min tröskel vid ytterdörren ska hinna växa sig så hög att jag inte kan ta mig över den när jag ska ut... Powerwalkrundan går ju ofta förbi gymmet och eftersom det är tisdag passade jag på att klämma in ett tidseffektivt nautiluspass, också. För mig är träningen något av en njutning och handlar i högsta grad om välbefinnande. Jag hoppas att det syns på mig, också, när jag är där. Det slog mig nämligen vad en del ser buttra, tvära och griniga ut.

Väl hemma blev det en snabb dusch och lite att äta innan jag gick hem till kollegan M som bor tvärsöver gården här, för att fika. Anledningen var visserligen en besökande dam från Tupperware (well... there's a first time for everything...) men hon var snabbt klar med sina bunkar och doningar och sedan blev det avslappnat snack om ditten och datten och givetvis en del om jobbet också, eftersom ett par till från skolan var där. Lagom tisdagsnöje. Jag är inte bortskämd med sådant, längre.

Senare pratade jag en lång stund med en av "mina" Annor - en från Halmstad, på msn. Vi har inte hörts av på alldeles för länge och det fanns mycket att uppdatera varandra på. Hon bor i alla fall kvar i Halmstad, även om hon och familjen bytt hus sedan sist, och nästa gång jag åker till bästkusten ska jag se till att träffa henne och ta en grundlig fika.

Och skönaste kollegan S. som varit sjukskriven sedan slutet av november hörde också av sig på msn och sa att hon är tillbaka en stund på måndag eftermiddag. Fika! Igen! Men framförallt ett kärt återseende med någon jag saknat så oerhört. Gutt!

Jag ville skriva så mycket mer, men jag orkar faktiskt inte. Även jag har en bortre gräns bortom vilken jag blir trött. Så nu få det bli soffan.

... i vilken vår hjältinna haft en tappe-dag

Uttrycket fick jag av Bästaste A. Hon säger att när en morgon börjar med att man om och om igen tappar t ex en strumpa, medan man klär sig, då vet man att det blir en tappedag. Och det var det idag. För mig. Jag tappade förvisso inte så mycket, men i övrigt har jag varit mer än lovligt vimsig och rörig. Så väldigt inte jag. Jag har haft med mig fel årskurs böcker till en lektion, gått tillbaka till arbetsrummet för att hämta nya och väl tillbaka i klassrummet upptäckt att jag fått fel böcker igen. Jag har gått för tidigt till en lektion och därvidlag lyckades jag dessutom med konstsycket att gå till fel klassrum. Dessutom har jag frusit och varit törstig hungrig som en varg. Jag kom inte i fas förrän till allra sista lektionen, den där Valbar Kurslektionen i svenska. Den blev totalt avslappnad, fin, lugn och riktigt bra. Vilket litet guldgäng att jobba med.

Därefter återstod bara lite arbetsplatsinformation kring det faktum att vi inom ett par veckor står utan rektorer och ett arbetslagsmöte där vi förväntades utvärdera vårt kvalitetsarbete med fokus på de mål vi satt upp för hur vi vill bedriva vårt mentorsarbete. Eftersom vi haft en del mål men sannerlignen inga uttalade i den vägen kan man lugnt säga att den person på ovanvåningen som kom med den lysande idé till utvärdering inte har en endaste liten susning om särskilt mycket.

Mötet räddades dock av att en kollega bakat en äppelkaka och uppmuntrade och styrkta av den kunde vi åtminstone prata om hur vi vill jobba med våra mentorskap. Vi var rörande eniga att det är svårt - för att inte säga snudd på omöjligt - att utveckla ett gott mentorskap (för att inte tala om goda relationer med eleverna) om man, som i mitt och B's fall, har endast 20 minuter effektiv tid avsatt till detta varje vecka...

Hemma var jag faktiskt alldeles slut och att ta en powerwalk fanns inte på kartan, liksom. Jag närde vissa planer på att dra fram träningscykeln men inte ens det orkade jag. Jag orkade rådda ihop lite bukfylla och sedan har jag mestadels hängt över Mari Jungstadts I denna stilla natt. Nu sitter jag med fötterna i ett hett fotbad och softar. Strax ska jag - med ett uppbjudande av mina sista krafter - dra fötterna ur badet och laga lite te, tror jag. Sedan hägrar sängen, den varma, mjuka inbjudande och det fluffsiga täcket...

... i vilken vår hjältinna cruisar lite

En liten helgrapportering kan vara på sin plats, kanske.

Fredagen avlöpte lugnt och fint, precis som det var tänkt. Jag och närmaste väninnan A satt på balkongen, njöt av lite musik (grannarna öste Thin Lizzy och Queen och andra fina grejer och då klagar jag inte. Det gör jag inte annars heller, iofs...), drack Hannas Black Pineapple-cider och pratade i timtal. Kärleken ringde en stund också, förstås, och vi småputtrade lite.

Igår åkte vi upp till väninnan A i Varberg för att kolla in Wheels & Wings-cirkusen och vi var ett litet glatt gäng som först grillade hos gemensamma vänner ute på Getterön och sedan tog den lilla getteröbåten in till Varbergs hamn. Där var det tivoli och grejer till barnens förtjusning (väninnan A har två underbara småtjejer på 8 och 12) och medan de, helt dödsföraktande, åkte på alla möjliga vingliga attraktioner strosade vi andra omkring lite. Jag och kompisen J gick längs kajen och kikade på båtarna och givetvis stötte vi på någon gammal polare till J som bjöd på vin och ville tjôta en stund. När vi kom tillbaka till den avtalade samlingspunkten och hade lyckats samla ihop oss var det dags för kvällens musikattraktion; Svenne & Lotta. Inte riktigt min tekopp (understatement) men vad gör man inte ibland för att vara social? Efter en stund stod det mig dock upp i halsen och dessutom kände jag att jag var hungrig så jag sa till närmaste väninnan A att jag tänkte dra mig men att vi ju kunde ses vid "Skruven" efter det att musiken var klar. Men hon tyckte nog ungefär som jag; att nu hade vi varit tillräckligt sociala så hon hakade på och så gick vi bort och jag köpte mig en riktig feting till pizzaslice och så satte vi oss vid"Skruven". A kom på att hon behövde "pudra näsan" så jag sa att jag stannade kvar och väntade.

Bäst som jag satt där kom det två män och släntrade förbi. Jag såg dem liksom bara i ögonvrån eftersom jag hade en så mycket bättre utsikt att koncentrera mig på. Det är vackert i Varbergs hamn. Överhuvudtaget tycker jag om hamnar.
Men de vände sig om och kom tillbaka och den ene sa att:
- Sitter du här och är alldeles ensam?
Jag tyckte han såg vagt bekant ut och frågade honom om han möjligen hade sprungit ihop med mig på morronens träningsrunda i Falkenberg på morgonen. Det hade han inte, sa han och så såg jag hans tröja med det lilla SRF 2006-märket på så jag pekade på det och läste högt vad det stod.
- Tycker du inte om sådant? frågade han och jag skulle just till att säga att jag tycker det är mer än okej, då hans polare tog tag i min arm och sa:
- Men.. jag känner igen dig... Känner du en tjej som heter A?
DÅ trillade pengen ner. Haha! Det var ju A.s brorsa som jag träffade vid några korta tillfällen på SRF tidigare i sommar! Hans kompis var med då också, så det var ju därför jag tyckte att han kändes bekant.
- Jaaa, sa jag. Hon är tillochmed här, hon skulle bara besöka toaletterna.

Så sedan utökades vår illustra skara med dessa skånska urtrevliga killar. På vår väg upp mot en bra plats för att beskåda cruisingen gick vi i samma takt som cruisingkaravanen: Kunde jag motstå att ta mig ett snack med några trevliga grabbar och tjejer i en metallicgrön bil modell pansarkryssare? Nej. Kunde jag låta bli att hoppa upp och sätta mig på kanten av bilen och åka med? Nej. Kunde jag sitta kvar när en av killarna skulle skifta grepp om mig för att jag skulle undvika att glida ner i gatan? Nej, inte det heller. Som minne har jag ett par sköna asgarv och ett trevligt blåmärke på baken. Men KUL var det! Tjoho!

Sedan hittade vi en parkbänk ute i stans bästa gathörn och där satt vi och skålade med folket som gled förbi, gav dem lite uppmuntrande tillrop och små verkstadstips och vi fick också strålande hjälp att koppla isär A & A som fått ett par handklovar av en kille i en förbipasserande bil och inte kunnat motstå tvångstanken att faktiskt sätta fast sig i varandra...















(Lite mörk bild, men A & A stoppar hela cruising-
karavanen för att få hjälp att komma loss. Och alla
engagerade sig!)

A:s brorsas kompis blev en smula betuttad i mig och umgicks med planer på att leva resten av livet med mig, men jag lyckades förklara att det redan finns en Älskad Man i mitt liv och att jag inte har några som helst planer på att byta ut honom, någonsin. Han tog det som en hel karl och stannade kvar och trevlade sig ändå. Så småningom blev det dags för honom och A-brorsan att hoppa in i sin egen bil när den, så småningom, cruisade förbi och när de senare cruisade förbi oss där vi satt så inviterade jag mig själv till en liten åktur längs paradgatan. Helt chevalereskt hälsade de mig välkommen och gjorde lite plats åt mig. Haha... där skulle mina barn sett mig, sittandes i skuffen på det där skeppet till bil, med ett glas vin i handen och ett snyggo på var sida, åkandes Raggarrunda De Luxe i sommarnatten. Jag tror de hade blivit glada, faktiskt!

Så... Nu har jag alltså gjort ännu en erfarenhet i livet och gästat verkligheten en cruisingnatt i Varberg. Livet är fullt av sköna upplevelser som bara väntar på att göras!

I avvaktan på nya äventyr ska jag brygga mig en kanna Blue Java och sätta mig ute på balkongen och tänka på Kärleken, den Stora och Underbara...